Snorig men solig söndag

Ok. Nike Convention 2010 blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Dag 1 resluterade i noll minuters träning och idag, dag 2, är jag inte ens där. Istället sitter jag här hemma i min soffa med ett huvud som väger närmare ett ton och snorar som aldrig förr.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes riktigt bittert när jag vaknade imorse och insåg att förkylningen är värre idag än igår. För en sekund blev jag nästan lite förbannad och ville skrika rakt ut av frustration och irritation. Men jag hann inte, för jag somnade om.
När jag sen vaknade igen slogs jag av tanken att första klassen snart skulle dra igång, att jag inte skulle få vara med utan istället surt få dra på mig mina raggsockor och förflytta mig till soffan. Bittert.

Men sen slog det mig. Skärp dig, Helena. Hur viktigt kan det vara, är det verkligen hela världen? Tänkte på samtalet jag hade med mamma igår, hur vi pratade om att vi bara har varandra till låns här på jorden. Tänkte på Martin och hans familj, på den vansinniga tragedi de har utsatts för. Tänkte på att min förkylning lika gärna kunde ha varit en dubbelsidig lunginflammation. Tänkte på att jag har allt jag behöver, och frågade mig själv hur mycket energi man kan orka lägga på att bli irriterad över att man inte kan vara med på fyra egentligen helt obetydliga dansklasser, bara för att man är en obotlig endorfinknarkare? Nej, skärpning.

Nu ska jag njuta av min dag här hemma. Tända fler ljus. Mysa. Ta ett bad. Läsa. Planera resor. Njuta.
Foto privat. Hemma hos mig.