Julfokus på rätt ställe

Ägnade precis en liten tanke åt mina nära. En liten tanke som nu växer sig större och större...en tanke på att det är så lätt att ta för givet att de alltid finns där, och alltid kommer att göra.
Den enkla anledningen är att en av mina vänner inte är långt ifrån att mista sin kära farmor, en farmor som jag en gång stod väldigt nära. Tanken på att hon inte har långt kvar gör lite ont i mig, och ännu ondare gör det när jag tänker på dem som blir kvar. Lilla farmor mår inte bra där hon är nu och kommer att må så otroligt mycket bättre på den platsen dit hon är på väg, det är jag helt säker på.

Vi är många som tänker på våra familjer såhär års. "Tänker på" i den mån att vi ränner runt på stan och jagar julklappar - diverse mer eller mindre användbara prylar inslagna i fint papper som skall symbolisera kärlek och omtanke. Jag är inget undantag, jag gillar också att köpa saker till dem jag bryr mig om och njuter av att göra andra människor glada. Tror att vi alla fungerar så, vissa mer, andra mindre.

Det som dock är lätt att glömma bort är att faktiskt berätta för alla dessa fina personer att de faktiskt betyder något i våra liv. Det slår mig då och då, och när jag tittar tillbaka ser jag att jag slogs hårt av det för ganska precis ett år sen.
När gjorde ni det senast - uttryckte er tacksamhet till dessa människor?

Mamma som alltid finns där. Pappa som jag träffar alldeles för sällan men som alltid finns i min tanke. Lillebror som är en underbar vän. Mormor som är så klok, har en underbar humor och som jag älskar mer än livet. Storebror som har det största av hjärtan. Lillasyster som jag önskar bodde närmare så att jag kunde sträcka ut min hand när den behövs. Moster som är som en syster, en vän och någon jag inte kan leva utan. Mosters man som har ett hjärta av guld och får mig att känna mig trygg och välkommen i deras hem. Mina kusiner som är mer som mina småsyskon och som jag känner sådan otrolig kärlek till. Morbröderna som jag träffar katastrofalt sällan men vars skratt och underbara värme jag kan sakna så vansinnigt mycket. Min bästa bästa vän som är helt oumbärlig i livet.

Jag kommer självklart att ha presenter med mig hem till Dalarna på onsdag, dock väldigt få hårda paket med prylar. Mitt största fokus kommer dock att ligga på kramar, närhet och omtanke, och mormor kommer återigen att få stå ut med 57 kilo tunga Helena i sitt knä, som alla andra jular.
Ligger det noll julklappar till mig under granen kommer jag ändå att le. Inte en pryl i världen kan slå känslan och tryggheten i att känna sig älskad.
Foto privat. Mormor...kan man låta bli att älska denna underbara tant?