Härom dagen bad jag er läsare att ställa några frågor till mig, för att hjälpa mig att kunna berätta 7 intressanta saker om mig själv.
Irina (en av mina favoritgrubblare) ställde en fråga som jag har gått runt och funderat en hel del på sedan dess, nämligen
vilken typ av människor som attraherar mig. Tankeverksamhetetn kring ämnet avtog ju inte direkt när min bror och jag hade en diskussion om en person för någon dag sedan, och jag hävdade att personen i fråga "nog inte är min typ", och han kontrade med "
Syrran - det är ju rätt oklart vad som är din typ egentligen." Irinas fråga och min brors skönt ärliga kommentar har fått min hjärna att bearbeta det här. Big time. Vad är min typ? Vad är det jag letar efter hos min blivande livskamrat?
Jag förstår vad min bror menar. Det är inte direkt så att jag har följt något visst mönster i min historia som flickvän/sambo/älskarinna. Från första riktiga pojkvännen som var en snygg och cool skidåkare, via nästa som var en riktig badguy (som under resans gång konverterade till snällheten själv), den efterföljande som var mer bad än någon varken innan eller efter, den näst sista som var snällare än snällast utanpå men en ful fisk under ytan, till min sista pojkvän och sambo som faktiskt var världens bästa och som jag helt ärligt trodde att jag skulle dela mitt liv med, om inte mina känslor hade dött.
Tittar jag tillbaka kan jag nog inte hitta ett enda karaktärsdrag som de hade gemensamt, men de flesta av dem har (hade?) någonting som jag än idag kan känna att jag uppskattar hos en människa. Ingen av dem har dock allt jag söker, och där har vi väl en del av förklaringen till att jag inte lever med någon av dem. Den andra delen av förklaringen ligger förmodligen hos mig, men det är ett helt inlägg för sig.
Ok, så vad har jag kommit fram till? Hur ser min drömbild av en man ut?
För det första måste han ha ett utseende som tilltalar mig. Låter ytligt, och det är det också, men annars blir det ju väldigt svårt att få mitt intresse att vakna. Fråga mig inte vad ett utseende som tilltalar mig är, men jag tror att det är en mörkhårig, lagom (vad är det?) vältränad man med väldigt maskulina ansiktsdrag, och som inte är kortare än jag (det är svårt att vara...).
Han måste ha humor, kunna skratta med mig och vara intelligent nog att förstå ironi (inte så självklart som det låter).
Vidare ska han kunna uttrycka sina känslor, prata om dem och inte vara rädd för att krypa ihop i mitt knä när han behöver det, på samma sätt som jag ska känna en trygghet att få vara det lilla barn jag ibland har behov av att vara.
Han ska inte göra allt jag ber om, utan gärna ifrågasätta och ge mig en match lite då och då, det behöver jag.
Han måste ta hand om sin kropp, bry sig om sin hälsa och ska helst inte ha klippkort på kvarterets pizzeria. Sorry, men vi kommer aldrig att kunna leva ihop annars, om vi inte äter alla måltider på varsitt håll, vilket skulle vara extremt tråkigt i längden.
Han ska ha ett eget liv med egna intressen också, vid sidan om vårt. Jag har ett stort behov av egentid och vill inte ha någon som sitter hemma och rullar tummarna och väntar på mig. Been there, done that.
Annars är det väl det gamla vanliga. Han ska gilla att kramas, mysa, vara spontan och komma med små överaskningar vilken dag som helst utom alla hjärtans dag, frivilligt laga middag när jag är som tröttast, massera mina fötter då och då, outtröttligt pilla med mitt hår en hel film, sova sked trots att det är varmare än karibien i sängen, förstå att jag vill spendera en lördag med
min bästa vän på ett fik istället för med honom och slutligen bara
älska mig gränslöst för att jag är jag.
Exakt allt
det jag skulle göra för honom, helt ärligt.
Så - någon som har vidare frågor i ämnet? Eller som kanske vill tala om för mig att jag gör bäst i att sänka mina krav om jag inte ska förbli singel resten av livet..? Hit me!
Foto privat. Kalifornien i sällskap av ett par fötter som då attraherade mig.
Åsa
.JPG)
