söndag 28 februari 2010

Löpareufori light

Jippi! Jag har sprungit (Helena, du har joggat. Joggat.) utomhus för första gången på en evighet och hela min kropp gör vågen inombords!

Eftersom jag inte har känt någonting i benet trots mina tre kortare pass på löpbandet den här veckan, bestämde jag mig för att ge mig ut i vårslasket (ja, men det är väl vår nu...please?) och springa en kortare runda. Längs vattnet till Stadshuset och tillbaka, en sträcka på 6,3 kilometer. En blygsam summa meter för min kropp som skriker efter att få mata ett par timmar asfalt, men nu är det rehab vi snackar. Jag har liksom inget val.

Kan dock knappt förklara hur glad jag är att kunna konstatera att jag inte kände någon som helst smärta i benet! Jag känner dock att det fortfarande är något som inte riktigt är som det ska, men det är inte smärta utan snarare en känsla av lite ömhet, ungefär som att springa när man har träningsvärk.
Försökte hålla ett lågt tempo, men det spritter i benen och det är svårt att inte rusa iväg. Lyckades dock ganska bra och klockan stannade på 33,47 (5,22 min/km). Inte en tillstymmelse till trötthet när jag kom hem, kondisen och kroppen är det inget fel på iallafall och det känns ju lovande. En vecka till med styrka, lätt jogging och stretching så är jag kanske kanske tillbaka igen...

Nu ett varmt bad med en bok. Because I'm worth it.
Foto privat. Välbehövlig stretching efter löpningen. Understället fortfarande på...finns det något skönare?

Från sängen

Inte mycket kvar nu...
Det regnar (jippi!) så jag startar dagen med att läsa ut Aldrig fucka upp. Många böcker ligger på tur och väntar...
Vad gör ni?
Bloggat från min iPhone.

♥ ♥ ♥

Hate the sin, love the sinner.
Mahatma Gandhi

lördag 27 februari 2010

Att sköta sig själv och skita i andra

Jag läste ett smått frustrerat inlägg inne hos Emelie. Det handlar om något jag ibland också är så urbota trött på, nämligen att jämt och ständigt behöva försvara det liv man väljer att leva.

Att behöva försvara sin träningsmängd. Försvara varför man väljer att gå upp tidigt och springa en lördag istället för att ta sovmorgon. Varför man äter det man äter. Varför man inte äter vissa saker. Varför man hoppar över bullen till kaffet trots att det är fredag (du kan väl äta lite socker, du som är så smal?). Varför man ibland prioriterar bort annat för att kunna träna. Ja, ni är säkert många därute som känner igen er.
Jag kan acceptera att folk har åsikter, det har jag också, men det jag irriterar mig något överdjävligt på är människor utan kunskap i ämnet som lägger sig i. Kritiserar. Rynkar på näsan och ifrågasätter. Målar upp mitt liv som något udda och för allt i världen inte kan erkänna att det egentligen vilar en omåttlig avundsjuka bakom alla anklagelser.

På min förra arbetsplats gjorde jag mig stundtals nästan ovän med vissa kollegor när jag varje dag kämpade med att försvara varför jag hade med mig matlåda fem dagar i veckan, och inte valde t.ex. en Karins Lasagne från frysen. Att ens behöva förklara för en vuxen människa varför man hellre äter sin egen lagade mat än en härlig blandning e-ämnen, socker, glukossirap, maltodextrin och dextros i en lasagne med en köttmängd på 13% är ju helt befängt. Självklart kritiserade jag inte dem för vad de åt, de är som sagt vuxna och har det läst någon tidning de senaste åren så kan de inte ha missat hela diskussionen om matfusket.
Men oj vad du är duktig då (skall uttalas med en smått nedvärderande ton) var något jag fick höra var och varannan dag, som om jag satt och åt min mat för att på något sätt hävda mig och vara bättre än alla andra. Otaliga gånger försökte jag förklara för folk att jag aldrig skulle sitta och äta något enbart för att det är "nyttigt". Jag är lite för mycket njutare för att kunna klara av det. Dock tycker jag faktiskt inte att det är gott med fryst halvfabrikat som man lagar till i micron på ett par minuter, I'm sorry.
Jag tackar vissa av mina nuvarande kollegor som istället säger som det är, att de är smått avundsjukamina matlådor och att jag gärna skulle få laga mat till dem alla dagar i veckan om jag bara ville. Tänk om alla vore så ärliga, vad skönt det skulle vara!

Träningen är ett kapitel för sig, och jag skulle kunna skriva kilometerlånga inlägg om alla diskussioner jag har haft med människor om detta ämne.
Jag vet att jag stundtals kanske tränar lite för mycket. Jag har väldigt svårt för att ge min kropp vilodagar och ibland är jag sliten, skadad och trött. Dock är min kropp min och jag gör vad jag vill med den. Faktiskt. Vill jag träna sju dagar i veckan så gör jag det. Vill jag springa ett varv runt jorden klockan 5 en söndagmorgon gör jag det. Vill jag vila i åtta veckor så gör jag det.

Men låt de som vet bättre än jag ägna sig åt att uttala sig och ifrågasätta, och lämna sedan den slutliga beslutsrätten till mig, min kropp och mitt liv. Jag vill inte höra från en person som inte har sett ett gym sedan Arnold var i ropet att jag tränar för mycket. Inte heller vill jag höra från en människa som mer eller mindre är byggd av tillsattsämnen att jag äter för nyttigt. Eller att min kropp "mår bra" av några wienerbröd lite då och då. Give me a break.

Vem är det som har sagt att det är mer ok att hacka på alla som lever ett sunt liv och inte på dem som lever mindre nyttigt? Jag skulle aldrig få för mig att titta snett på och kritisera en person som "bara" tränar en gång i veckan, eller som väljer att äta sin lunch på McDonalds alla dagar i veckan. Jag har inga åsikter om människors val att ligga hemma i soffan en lördagmorgon och käka Frosties istället för att springa en mil. Däremot kan jag tycka synd om deras kroppar, men det hör inte till diskussionen. Jag är hur som helst inte rätt person att kritisera deras livsval, deras sätt att behandla sig själva på. Vi är individer fria att göra det vi vill med våra kroppar och organ.

Hjälp, jag kan verkligen skriva om det här i en halv evighet...det enda jag vill ha sagt är egentligen mind your own business. Sköt dig själv och skit i andra helt enkelt, svårare än så är det inte. Punkt.
Foto privat. Mat helt i Helenas smak.

Up in the air...aka stoppa huvudet i sanden

Ok, filmen igår. Mitt tredje, men förmodligen inte sista, biobesök den här veckan.
Up in the air med George Clooney i huvudrollen. Bra betyg från pressen och jag har velat se den sedan mitten av januari när den hade premiär. Igår var det äntligen dags - längst bak i lilla lilla salong 4 på Saga, bara 6 rader stor och lite vardagsrumskänsla - underbart!

När jag lämnade salongen snurrade tankarna i 180 km/h...vilken tankeställare! Jag är verkligen inte som Ryan i filmen. Jag har inte 320 resdagar och flyger inte längre än sträckan till månen på ett år. Långt ifrån. Men ändå hade jag en känsla av igenkänning när jag satte mig på bussen och åkte hemåt. Det här med att fly. Inte lugna ner sig. Gräva ner vissa känslor som blir för påtagliga. Leva lite i sina drömmar. Vara smått rastlös. Hm. Befriande och intressant att släppa loss lite funderingar, få lite perpektiv.
Nu tror jag inte att man behöver vara som jag för att gilla den här filmen. Jag rekommenderar alla att se den, det är en riktigt bra film. Man ler, skrattar och fäller t.o.m. en tår om man är känslig...vilket jag ju är. Dock ingen panik att rusa iväg till en bio, den gör sig nog precis lika bra hemma i soffan. Ja, minus Clooney i STORformat då...om det nu lockar.

Någon annan som har sett den och fick något att fundera på?

fredag 26 februari 2010

Jag kunde verkligen inte låta bli...

Bio nummer tre på fem dagar - check!
Recension kommer...

Så hur går löpningen då?

Jo, tack. Löpningen lyser fortfarande med sin frånvaro, men min seeega "rehabjogging" går framåt. Sakta, men ändå framåt.
Den här veckan har det blivit 11 kilometer på löpbandet...uppdelat på tre dagar och i snigeltempo (mellan 10.08 och 10.88 km/h), men ändå. Dagens snabbvisit hos min kiropraktor var lovande, och jag kan nu meddela att mina låsningar i rygg, ländrygg och bäcken är i stort sett borta, att rörligheten i höft och ben är i stort sett återställd och att jag snart är redo att ge järnet i löparskorna igen!
Som det känns nu kommer jag att explodera den dagen jag får klartecken att springa på riktigt, och min mil sub 40 kommer att vara ett faktum (ok, lite önsketänkande kanske...). Benen kändes otroligt pigga under mina 4 kilometer idag, och de vill verkligen springa långt och snabbt nu!

Så länge stillar jag mitt endorfinbehov med cykling (7 mil hittills den här veckan...), crosstrainer och diverse övningar bland hantlar, kettlebells och skivstänger. Att jag har gått upp ett antal kilo och själv tycker att jag börjar se ut som en smått svullen Hulken wannabe i spegeln får jag ta. Det springer jag väl bort snart, och mina nyskapade muskler(?) ska få visa vad de går för när det blir dags att slå lite personliga rekord...barmark och klartecken från benet - por favor!

Shutter Island...

Tog en smått ofrivillig, men ack så välbehövlig, sovmorgon idag. Låg i sängen redan vid 23.30 igår, och hade tänkt att ställa klockan på 7 för att hinna pyssla med ett par saker här hemma innan det är dags att sticka iväg och jobba. Jag kommer ihåg att jag tänkte "jag ska bara blunda lite"....och PANG så var klockan 8.30. Trött var jag med alla säkerhet, och sömn behövde jag. Skönt.

Nu sitter jag här och försöker samla tankarna för att sammanfatta Martin Scorsese's (allvarligt...killen har fem filmprojekt till på g redan...) Shutter Island som jag äntligen såg igår.
Jag är verkligen barnsligt svag för bra filmtrailers och även denna har de lyckats väldigt bra med, så jag hade som så många gånger förr ganska högt ställda förväntingar. Leo i huvudrollen blir ju dessutom sällan fel, jag har sällan varit besviken på hans prestationer de sista åren. Att den okända kvinnan bredvid meddelade mig att boken var en av de bästa hon läst gjorde inte saken sämre direkt...

Så hur var den då?
Spännande. Oförutsägbar. Krypande. Rörande. Sevärd.
De 140 minuterna flög förbi och när eftertexterna rullade satt jag och log. Log över vändingarna i filmen och över prestationen att författa en sådan historia. Imponerande.
Vill dock varna för att filmen gärna plockar fram rädslan för mörker, om det nu finns någon sådan gömd hos dig. Att gå och lägga sig ensam var den minst sköna känslan igår....
Foto privat. Sitt aldrig (aldrig!) på rad 13 i salong 9 på Filmstaden Söder. Benutrymmet är icke existerande, även för en Helena på 164 cm.

torsdag 25 februari 2010

Det kom ett mail...

...från min efterlängtade bästa vän.
Ett foto och en enda mening; "Längta tillbaka kan man göra faktiskt"...
En nöjd Helena i kvällssol med röda sommarnaglar och på gång att dricka iskallt billigt rosé i plastglas...ett skönt minne från den här kvällen.
Är det fler än jag som längtar efter värme och gröna gräsmattor...kanske lite mer nu än tidigare?
PS... Precis hemkommen från bio (ja, nummer två på en vecka...). Shutter Island skall smältas över natten och recenseras imorgon.

onsdag 24 februari 2010

Missa inte!

Imorgon, torsdag 25 februari, finns äntligen Fitness Magazine nr 3 i butik. Bläddra till sidan 34...och häng med på en timme Bulgarian Bags! You might recognize somebody... ;)

Happy reading!
Foto privat.Originalen dock tagna av fantastiska Daniel.

Kapitulation

Ok, jag gillar mitt Stockholm...även på vintern.
Foto privat. Dagens promenad till jobbet.

"Den kändes ju så du"

Det var precis vad som stod högst upp på det lilla brevet som följde med det lilla paketet som helt överraskande låg på min hallmatta när jag kom hem igår kväll. Underbara "Juniorskan" har skickat en present till mig, en nyckelring från Kreativ Insikt (älskar!) med ett fantastiskt budskap;
Följ dina drömmar, det är ditt liv.
Och hon kunde inte ha mer rätt i att det "känns så jag". Jag har nämligen en exakt likadan redan. Den hänger bland mina nycklar och påminner mig varje dag om att drömmarna alltid finns där och ingen kan ta dem ifrån dig. Att drömmar är till för att följas och att jag gör mitt bästa för att göra det. Jag är glad att jag lyckas förmedla det till er också, och jag är mer än glad över uppskattningen i form av fina och värmande ord som följde med min present:
Den kändes ju så du...
Å så ville jag gärna tacka dig för att du förändrat min syn på tränings & därmed min inställning till mycket annat.
Fortsätt vara den inspirerande person du är.
Tack!
Det värmer i hela min själ och jag kan inte sluta le över omtanken.
Tusen tack fina medmänniska.
Nu finns mina ledord även bland mina jobbnycklar...och jag vill inte ens tänka på konsekvenserna det kan få. Lovar att meddela er.
Foto privat. En vacker present från en vacker person.

tisdag 23 februari 2010

Tuesday turns

Min dag startade som ni vet inte helt optimalt, och jag har nog varit lite av en pain in the ass idag... Fick be ett par kollegor om ursäkt för att jag stundtals har varit ett vandrande åskmoln, men de har varit förstående eftersom det trots allt händer extremt sällan. Nästan aldrig skulle jag säga.
Hur som helst så bestämde jag mig för att vända min irritation till något bra, och omvandla den negativa energin till en j*vla massa ork på gymmet.

Cyklade en mil (och konstaterade att jag kände noll smärta i benet som jag testsprang 3 km med igår - YES!) i rasande tempo. Utfall med kettlebells, benböj med axelpress, raka marklyft, diverse benövningar på en ilsken pilatesboll och några magmördare i Red Cord:en på det så var jag människa igen. Endorfinerna rusade, mjölksyran sprutade och stunden i bastun med min bok och världens godaste äpple blev kronan på verket. Plötsligt kändes det faktiskt överkomligt att hoppa in och jobba några timmar till. Jag har ju trots allt ett kul jobb!

Är dock fortfarande riktigt frustrerad över den uteblivna myskvällen med min bästa vän, men den har vi lovat oss själva att ta igen snart. Blä vad man kan sakna en människa, men jippi vad glad man kan bli över vetskapen att hon finns!
Foto privat. Jag och C startar en lång (i tid, inte sträcka...) cykeltur till grannbyn, midsommar 2008. Happy memories!

Antar att man ska vara tacksam

Utelåst och kom inte in på jobbet imorse, p.g.a. en trasig mojäng som vägrade tillåta mig att knappa in min kod. Frusen efter morgonpromenaden stod jag utomhus mellan 05.30 och 06.10 och läste en bok i brist på annat. Att tanten på fastighetsjouren verkade ha en extremt dålig dag och bestämde sig för att projicera det på mig gjorde ju bara saken ännu härligare.
Apstressig morgon eftersom min tidsplanering sprack med nära en timme.
Stor risk att jag totalt tvingas planera om min efterlängtade och mer än välbehövliga eftermiddag och kväll med min bästa vän för att istället jobba och täcka upp för min sjuka personal.

Så. Lite spontan mental träning såhär på tisdagen. Dessutom helt kostnadsfri. Tack och bock.

måndag 22 februari 2010

Utebliven magi

Efter en hel dag med en massa hemmapyssel tog Helena the bio addict igår kväll bussen in till stan för att krypa in i biomörkret en stund. Ensam och fri att välja precis vilken film jag ville bestämde jag mig för att äntligen se Till vildingarnas land.
Förväntningarna på filmen var uppskruvade till max, och efter att ha sett trailern ett antal gånger och längtat efter filmen sedan i höstas såg jag verkligen fram emot en smått magisk bioupplevelse.
Men jag måste säga att jag blev besviken. Vet egentligen inte vad jag hade väntat mig och inte heller vad det var som saknades, men jag kände mig bara som ett stort jaha när eftertexterna började rulla. Om det berodde på att mina tankar och mitt fokus stundtals inte alls var i salong 4 på Rigoletto, att paret bakom mig högljutt ägnade mer tid åt varandra än åt det som utspelade sig på duken, eller om filmen helt enkelt inte var särskilt bra, det ska jag låta vara osagt.
Man kanske ska ge den en andra chans när den kommer på dvd, hemma i soffan och med lite lägre ställda förväntningar?
På torsdag vankas det Di Caprio och Shutter Island - det kan väl ändå inte misslyckas?
Foto privat. Filmaffischen är bättre än det rörliga resultatet.

Trotsig

Jag brukar alltid promenera till jobbet de dagar jag börjar 06.30, vilket är tre dagar i veckan. Det innebär att klockan de dagarna står på 04.30 (jag vet att det är tidigt, no need to comment...) och jag är ganska ensam om att vara ute och promenera i Stockholm den tiden. Hål i huvudet skulle vissa säga. Världens bästa start på dagen säger jag. Väl på jobbet hinner jag duscha, basta och äta frukost innan min dag börjar. Lovely.

Idag var jag dock väldigt nära att ta den totalt oälskade bussen. Allvarligt - termometern stod på -20 grader! Det är inte oöverkomligt kallt, men det är vansinnigt kallt för att vara i Stockholm. Hela min kropp sa glöm promenaden, jag vägrar men huvudet sa Helena, du har väl inte konverterat från kyltålig dalkulla till frusen stockholmare? Att Stockholms Lokaltrafik på fullt allvar råder människor att stanna hemma från jobbet idag p.g.a. kylan är ju fullständigt skrattretande, och bara det skäl nog att ta sig fram till fots istället.
Sagt och gjort, med barndomens vintrar med under -30 grader drog jag på mig tre lager kläder, trotsade Kung Bore och travade iväg. Ingen musik, inga människor, ingen sol och inga sura bussresenärer. Bara jag, mina tusen tankar och en j*vla massa snö.
Plötsligt kom jag på mig själv med att le...vintern är ju faktiskt ganska vacker ändå.

Med det inte sagt att jag inte tänker korka upp skumpan den dagen våren är här.
Foto privat. Älskade dunjacka, vad gjorde jag utan dig?

söndag 21 februari 2010

SwEet dReAms...


Bilder lånade här.

Längtan

Solfräknar.
Rosé på bryggan.
Varma skratt.
Svalkande bad.
Hålla-i-handen-promenader.
Jag längtar så gränslöst mycket efter sommaren nu...
Foto privat. En av många magiska dagar på min ö i somras.

-10 ute men väldigt varmt i själen


Den inspirerande beteendevetaren Ulrika Gabriel har uppmärksammat min blogg med en award och likställer mig med "girlpower, kreativitet och inspiration". TACK Ulrika - det värmde mig här mitt i iskalla stockholmsvintern!

Det här är det som gäller:
1. Kopiera utmärkelsen till din blogg
2. Länka till den person som givit dig utmärkelsen
3. Berätta sju intressanta fakta om dig själv - det är här man måste börja tänka till...
4. Ge bort utmärkelsen till sju personer, och tala om det för dem.

Ok, eftersom jag fuskade lite sist jag fick en award och skulle berätta sju saker om mig själv är det väl inte mer än rätt att jag gör ett seriöst försök nu . Nivån på "intressant" lämnar jag dock till er att avgöra, men ska verkligen försöka komma på sju saker som ni inte vet om mig sedan tidigare. Well, here we go...

1. Kaffe är min absolut största last här i livet (vid sidan om träningen...om man nu kan kalla det "last"), och jag dricker säkert närmare 10 koppar om dagen de dagarna jag jobbar. Kan ju inte vara bra någonstans, men å andra sidan är det min enda drog så jag lever med det.

2. Jag har tagit silver i junior-SM i softboll. Shortstop var min roll, klubben var Rättvik och året 1993 (tror jag...). Ibland får jag ett vansinnigt sug efter att spela igen...

3. Jag har extremt svårt för blod och sår, och blir på allvar illamående och svimfärdig om jag ser en film med mycket blod eller om någon pratar ingående om ämnet. En gång svimmade jag i en biosalong, och några år tidigare bröt jag fullständigt ihop i en bil i L.A., när jag bevittnade hur någon körde på en gammal man, lämnade honom på gatan och drog från platsen.

4. Jag kan inte äta korv. Bara tanken på vad korv innehåller får det att vända sig i magen på mig. Kan dock tycka att det luktar otroligt gott när man grillar korv på vintern eller när mamma steker prinskorven på julafton. Men det går bara inte, jag får nöja mig med doften.

5. Jag går aldrig hemifrån utan någon av mina kameror (har en Panasonic Lumix DMC-FS5 och en Nikon D80). I min dator finns i detta nu 17273 foton, uppdelade i 217 olika mappar. Ja, jag har backup.

6. Jag är ordning och reda personifierat. Hatar oordning och vill ha struktur och koll på saker och ting runt mig (och andra...). Att det ibland går smått till överdrift, som att jag knappt kan sova om jag vet att jag har disk i diskhon, jobbar jag på att slipa bort. Det är inte helt friskt, och jag är väl medveten om det.

7. Jag har otroligt svårt för människor som inte står för sina åsikter och uttalanden, människor som vänder kappan efter vinden och inte säger ifrån. Att se hur vissa mot sin vilja bara flyter med strömmen men aldrig (trots att de skulle vilja) anstränger sig för att lägga en tanke på, och framföra, vad de egentligen vill eller tycker driver mig till vansinne. Det är för mig ett tecken på lathet, ovilja och brist på driv, och det gör mig gränslöst frustrerad.

Nu vill jag skicka den här uppgiften vidare till ett gäng bloggare som jag följer mer eller mindre varje dag:
* Malin - för att jag bara älskar hennes inställning till livet. Min barndomsvän Malin är glädje.
* Mia - för fantastiskt vackra inlägg och bilder som har fått mig att fälla mer än en tårg...
* Petra - superbloggerskan och min kommande löparvän i Prague Half Marathon i mars. SvD:s största blogg - det är stort!
*
Oroshjärta - för inlägg som berör och väcker eftertanke, trots att de ibland innehåller 3 ord.
* Alea iacta est - för att han är man och kan uttrycka känslor. Intressant läsning, minst sagt.
* Spanska Blomman - för tänkvärda inlägg och underbara små stories om två härliga små barn.
* Miss Agda - inspiration, kloka ord och energi. Min andra löparvän i Prag i mars, och jag håller tummarna för att hennes höft och mitt ben är friskare än friskast när det är dags.

lördag 20 februari 2010

Tårar. Massor av tårar.

Note to self: Titta inte på en gränslöst sorglig film dagen efter alkoholintag. Särskilt inte om du är en överkänslig person som har noll förmåga att släppa handlingen när filmen är slut, och dessutom ligger ensam i din soffa.
Jag har inga tårar kvar, och är nu ännu mer rädd för döden än innan. Smått skräckslagen inför faktumet att det tar slut en dag. Det bräckliga livet. Men det är en nyttig tanke, trots allt. En tanke som får mig att tänka. Reflektera. Värdera. Vilja.

God natt mina vänner...och ta hand om er och varandra.

När jag ändå redan var ledsen vågade jag mig in för att läsa om min kollegas familj och deras ofattbara förlust. Det är så fel, så orättvist och så vidrigt att jag fortfarande efter en dryg månad har svårt att ta in det. Det gör ont i mig, och jag skänker dem ännu en tanke och önskar att jag kunde göra något.

Men seriöst...

...hur vansinnigt god kan en semla bli!?
Det var verkligen värt att släpa sig upp ur soffan, trotsa den iskalla snöstormen (det är storm, på riktigt...) och ta de hundra stegen jag har hemifrån till Lux Dessert & Choklad för att köpa Stockholms godaste semla. Allvarligt - mandelmassan är by far den godaste jag någonsin har smakat, och innehåller riktigt stora bitar av katalansk mandel....och jag menar riktigt stora bitar. Vi snackar halva mandlar, på riktigt.
Jag kommer med all säkerhet att få rejält ont i magen nu av både brödet och grädden, men det får det vara värt. Behind every beautiful thing, there's some kind of pain, som Bob Dylan sa.
Foto privat. Semlan som inte längre existerar, på en av mina glada tallrikar.

Bra jobbat Helena!

2 mil cykling på rekordtid.
En knapp timme på gymmet avslutad med smått osmarta utfallshopp.
Ett jättestort glas med vin.
Alldeles för lite mat i form av 12 bitar sushi.
Bubbel i kubik.
En flaska iskall riesling.

Så - där har ni receptet för hur man ger sig själv en hel lördag i soffan. Tur att det är alldeles för kallt och snöar på snedden utanför fönstret...kan man tycka.
Foto privat. Inte min soffa, men väl min favoritkökssoffa hemma hos moster. Kärlek.

fredag 19 februari 2010

After work utan work...

...kan man väl få vara värd ibland?
Jag är ledig idag, men ett förlängt andrahandskontrakt efter veckor av ovisshet måste ju firas liksom.
Någon mer som dricker bubbel ikväll?

torsdag 18 februari 2010

Jag har sagt det förut...

...och jag säger det igen. Sallad DQL med grillad lax från Panini måste vara Stockholms godaste sallad! Någon som har en utmanare att tipsa om?

Ett. Ett TUSEN alltså. Fattar ni?

Allvarligt talat. Jag har snart nått mitt tusende inlägg. Det satte igång en del i mitt huvud. Tusen inlägg!? Det är ju smått galet! Jag skulle ju liksom bara "börja blogga lite" för att min familj och mina vänner skulle ges en chans att hänga med i mitt liv...men oj vad den här bloggen har utvecklats till något helt annat. En dagbok. En terapeut. Ett sätt att utbyta erfarenheter och tankar med andra mer eller mindra okända människor. Love it!
Vad ska jag då skriva om i inlägg 1000!? Det duger liksom inte att bara plita ner ett par ord om hur trött jag är på vintern, vad jag käkade till frukost, hur mycket jag presterar på löpbandet eller något kryptiskt som skvallrar om antalet grubblerier i mitt huvud. Nej, det här kräver tankeverksamhet på riktigt. Ska det vara så ska det vara liksom.
Jag kommer garanterat att köra fast både en och två gånger, och just nu är det helt tomt i huvudet. Världens bästa bloggläsare kanske vill hjälpa mig?

Vad har ni för önskerubrik på inlägg nummer ett tusen?

onsdag 17 februari 2010

Glädje!

Skön ledig morgon.
Framtidsplanering.
Grymt skönt träningspass.
Roliga mail.
Glada kollegor.
En fantastisk dag på jobbet.

Inte konstigt att jag kommer att somna leende...
Sov gott mina vänner!

But why!?

Allvarligt - det snöar igen. Det räcker nu. För att citera ett sms som jag just fick från min älskade moster hemma i Dalarna, där det uppenbarligen också snöar. "Brytet är nära." Amen.
Foto privat. Utsikten från min balkong för en kvart sen. Var är våren - va va va?

tisdag 16 februari 2010

Hemlängtan big time

Efter lite självvald övertid på jobbet var det äntligen dags för veckans tisdagsdans med bästa C. Energin var som vanligt på topp, stegen satt där de skulle och svetten fullkomligt rann på hela min kropp - underbart!
Meningen var att jag sedan skulle bege mig till Berns för att se inspelningen av säsongens Roast. Jag har en väldigt omtänksam vän (tack söta!) som bjöd in mig, och som kvällen till ära själv skulle vara med och roasta. Eftersom det var väldigt längesen jag var och kollade på humor live såg jag fram emot lite skratt...
Men ibland vill man liksom bara hem till soffan och krypa i sina mysbrallor och raggsockor och verkligen inte göra ett skit. Det slutade således med att jag efter träning, banan och dusch ångrade mig och vände hemåt istället.
Tråkig? Säkert. Skönt? Mycket.
Vad gör ni en tisdagkväll som denna?

Jag har världens bästa kompis!

Är det inte höjden av härlig vänskap att gå och köpa en semla på morgonkvisten och ta sig tid att komma och överraska sin vän på jobbet!?
C - I love you. På riktigt.
Foto privat. Min lilla kaffesemla som nu står i kylen och väntar...

05.30

En bra tid att låta armarna visa vad de går för.
God morgon!

måndag 15 februari 2010

20 kilometer terapi

Alltså, 20 kilometer crosstrainer är inte lika kul som 20 kilometer löpning, punkt slut. Men eftersom mitt ben inte vill låta mig springa igen, så är det bara att lyda både benet och min kära kiropraktor, och endorfiner är alltid endorfiner...oavsett varifrån de kommer.
Halvmaran i Prag kryper dock närmare och närmare, och jag får bara inse att jag bara kan springa det loppet på gamla meriter. Det finns inte en chans att jag hinner formtoppa min löpning till den 27 mars. Forget it. Men men, en halvmara är inte allt här i livet...långt ifrån faktiskt.
Det är dock intressant hur van man blir vid en viss typ av träning, hur bra man mår av den när man har kommit igång på riktigt, och hur sänkt man kan bli när man inte får vara med längre. Tror att det gäller framför allt löpning, det känns som att det är extra stor "risk" att bli beroende av just det. Det finns liksom inget som kan mäta sig med känslan som kan infinna sig under en bra löprunda, heller ingen trötthet som är lik den man känner efter att ha sprungit totalt slut på sig själv. Just nu känner att jag blir på lite dåligt humör när jag ser andra springa, blir smått sur när jag hör hur folk pratar om sina prestationer på löpbandet och kan knappt titta in i Löplabbets fönster på min promenad till jobbet. Jag vill också springa!
Well. Mitt ben måste vila från min favoritträning, och under tiden får jag mata mil på crosstrainern, så är det bara. Jag blir iallafall vansinnigt svettig, pulsen blir hög och benen förvandlas till spaghetti. Man får vara glad för det lilla liksom.
Foto privat. Svettig och hög på endorfiner efter 72 minuter på crosstrainern...

It´s a sign!

Fågelkvitter på morgonpromenaden. Ljusare idag än måndagen för en vecka sen. Underbara blommor levererade till jobbet. Det är tecken på att våren knackar på va? Snälla, säg att det är det...jag vill tina nu.
Foto privat. Tulpaner - världens bästa vårtecken!

söndag 14 februari 2010

Jag vill ju berätta...

...om gårdagens bioupplevelse också. Precious.
Men jag kan verkligen inte få ihop en bra sammanfattning, utan nöjer mig med att beskriva känslan i min kropp när jag tillslut orkade ta mig samman, resa mig och lämna salongen.
Uppgiven. Förundrad. Äcklad. Förbannad. Skrämd. Skärrad. Arg. Trött. Insiktsfull. Väckt. Tacksam. Ledsen.
Se den, men ändå inte. Den försvinner uppenbarligen inte ur kroppen på ett dygn iallafall...

Ett ♥ av sten...

...fick jag av min mamma på Alla Hjärtans Dag, och självklart blev jag glad och tacksam för hennes omtanke.
Men Alla Hjärtans Dag. Allvarligt. Vad är det för dag? Visst, det är en fin tanke. En hel dag när man bara ska gå runt och vara kär, gulla med sin älskade, bry sig om varandra och hoppa på rosa moln. Fine, jag köper det till viss del, även om jag tycker att den charmiga spontaniteten därmed försvinner och det istället är som bäddat för prestationsångest över vem som gör det bäst för sin partner den här dagen...men det är en annan historia. Men har ni sett hur det ser ut på stan? Allvarligt talat - är vi inte smartare än att vi, om vi nu känner att vi måste köpa presenter till varandra den här dagen, kan komma på något att köpa utan att det produceras alldeles för dyra rosa nallar med I LOVE YOU i glitter, pratande kort med en bild av en bukett med rosor eller hjärtformad confetti som skall spridas ut i hemmet (eller var?)? Alla Hjärtans Dag har blivit totalt kommersialiserat, och det är det jag har så otroligt svårt för. Jag blir nästan lite ledsen över det.
Varför kan inte den här dagen, om den nu är så viktig, vara en dag för eftertanke? Omtanke. En dag när vi tänker på alla som bor i vårt hjärta, känner tacksamhet över att vi är älskade och bara tillåter oss att vara och umgås utan att behöva känna pressen (jag vet att det är fler som känner press och stress inför den här dagen än som erkänner det) över att komma hem med den finaste presenten, servera den godaste frukosten på sängen eller bjuda på ut på den lyxigaste restaurangen?
Själv började jag dagen precis som förra året, med att ge mig själv lite kärlek. Idag blev det i form av en lång och ensam promenad genom stan. En dryg timme gick jag och tänkte på allt och inget. På min familj, mina vänner och mig själv. Allt jag älskar i livet och allt jag valt att leva utan. En skön rensning av tankar innan jag gick hem och åt frukost med mamma.
Spontanitet hos människor är något jag uppskattar otroligt mycket, och precis lika svårt har jag för motsatsen. Den här dagen kan vara den mest icke spontana jag vet, och då kan ni ju börja misstänka vad jag tycker om den...med det inte sagt att jag inte önskar er den bästa med ett lass kärlek - det är ni värda!

lördag 13 februari 2010

Manligheten personifierad

Say no more.

Jag har inte försvunnit...

...jag är bara lite off blogg för tillfället.
Mamma är på besök i huvudstaden och det finns inte vidare mycket tid kvar för att sitta vid datorn... Men jag passar på nu, jag är upp ensam och mamma har tagit en välbehövlig sovmorgon efter en sen kväll på Dubliners, av alla ställen. Skulle nog aldrig gå dit om det inte vore för att jag har en mor med förkärlek till irländsk musik och öl som måste drickas med stämjärn. Då får man liksom ställa upp. Lillebror med flickvän slöt upp, och det blev faktiskt otippat trevligt. Det är ju rätt svårt att ha det otrevligt när det strömmar glad musik från scenen och man får vara med sin älskade familj...
Innan vi landade i Stockholms mini-Irland hade vi en riktigt skön dag. Den började med en lång frukost, iväg till stan för att mamma skulle få en timmes massage (som jag tyckte att hon var värd efter vinterns outtröttliga snöskottning...), en god lunch på Panini, en sväng på stan med lite rea-shopping (visar sen!) och Farsan på bio. Allvarligt talat, Jan Fares kan ju vara Sveriges skönaste skådis! I kombination med Torkel Petersson går det inte att misslyckas. Handlingen är inte revolutionerande, skådisinsatserna stundtals lite si och så och filmen seglar inte upp som någon personlig favorit, men Jan Fares repliker och Torkels rollkaraktär tåls att se om och om igen. Sallads-scenen med en übermacho Torkel är bland det mest överdrivna och roligaste jag har sett på länge!
Idag blir det en lugn dag på stan, Precious på bio i eftermiddag och sen ligger resten av kvällen öppen. Livet är skönt nu.
Foto privat.

fredag 12 februari 2010

Onödigt, oh yes!

Skorea på Red Devil...åh vad jag gillar att köpa saker jag inte behöver ibland..!
Because I'm worth it! :)

torsdag 11 februari 2010

Mammamys

Filmkväll med mamma. Kvalitet.

Att vara där du är men ändå inte

Imorse stod termometern här i huvudstaden på -10 igen. Våren - hallå!? Jag är faktiskt riktigt trött på kylan nu. Jag längtar efter värme. Sol. Bara ben. Svettiga morgonpromenader. Att kunna gå ut barfota, utan trettio lager kläder på kroppen.
Försökte låtsas som om jag var någon annanstans när jag promenerade till jobbet. Tänka att klockan inte var 5 och att det inte var iskall asfalt med isfläckar under mina fötter. Jag tänkte istället på mina och C:s morgonpromenader i Tunisien förra våren. Värmen. Den vackra morgonsolen. Den oftast oönskade uppskattningen från den manliga delen av befolkningen. På skrattanfallen. Analyserna. Åsnan som dök upp. Havet. Sanden. Fruktsalladen på balkongen.
Och vips var jag på jobbet, gladare än på länge. Har ni några speciella minnen ni plockar fram när ni behöver piggas upp?
Foto privat. Två bleka svenskar, precis landade i Tunisien för andra året i rad. Kärlek.

onsdag 10 februari 2010

Kört fast?

Sov gott mina vänner...

Förälskelse eller inbillning?

Jag var märkligt förälskad en gång.
Förälskad i några oskyldiga sms.
Förälskad i modet hos två människor.
I pirret.
I idiotin.
Sättet han fick mig att känna mig uppskattad.
Alla hemliga möten.
Att jag fick dammsuga smulor när han fikat på mitt golv.
Att han släppte fram sitt känsliga jag i min soffa.
Hudratals mail.
Galenskapen.
Hur han fick mig att släppa kontrollen.
Att ses i andra länder för att inte synas.
Att kudden inte längre luktade Helena.

Men...jag var inte förälskad i hans dubbla person.
Hans förmåga att visa iskyla.
Att göra mig gränslöst besviken.
Att totalt trasa sönder min person.
Känna mig osynlig.
Hans stundtals skrämmande förmåga att stänga av.
Att säga nej men visa ja.
Att obehindrat leva dubbelliv.
Svika sin, utåt sett(?), livskamrat.
Svika sig själv.

När jag nu kan se på det med friska ögon frågar jag mig...kan man bli förälskad i en situation?
Foto privat. Någonstans där allt började...

tisdag 9 februari 2010

. . .

Never give up on
someone you can't
go a day without
thinking about

Kontraster

Det är en bra dag idag. Jag vaknade glad och utsövd innan klockan, tog en kall och skön promenad till jobbet genom ett tomt Stockholm, avslutade den med en bastu. Det är tisdag, jag ska äntligen få träffa min bästa vän, vi ska fika, prata och sen ska vi dansa. En härlig och underbar tisdag.

Men det är också en riktigt tung dag idag. Det är tisdag den 9 februari, och det är dags för begravning. Jag tänker på min fina kollega. Hennes man. Deras döttrar. Och självklart på deras son, som de idag ska ta farväl av. Snälla, skänk dem en tanke idag, de behöver all styrka de kan få.

Ta hand om varandra.

måndag 8 februari 2010

För att jag kan

Jag skulle handla och laga mat, men sov i soffan i 1,5 h istället.
Jag skulle städa men pratade i telefon med min bästa vän istället.
Jag skulle sortera papper men fastande framför tv:n istället.

Nu blir det bok och handinpackning (därav det minst sagt suspekta utseendet på min hand...), och jag tackar mig själv för att jag skiter i lite mer saker och så smått börjar landa.
Hoppas att er måndag har varit lika bra som min! Puss på er!

Magi i en otroligt ful förpackning

Men allvarligt talat - hur kan en kombination av råg, vatten, jäst och salt vara så vansinnigt gott!? Har ni testat Pumpernickel med avocado och örtsalt på? Hallelujah moment.
Foto privat. Marknadens fulaste brödförpackning?

söndag 7 februari 2010

Tengo un sueño...

Jag har en dröm. En dröm som jag tänker förverkliga. Inte nu, men innan året är slut. En massa saker skall planeras och falla på plats först, sen ska jag göra min dröm till verklighet. Jag ska göra det ensam och bara för min egen skull.
Men...jag skulle behöva lite hjälp på vägen. Necesito que aprender el español. Är det någon där ute som pratar flytande spanska och som kan tänka sig att mailkonversera lite med una chica muy motivada con mucho sed de aprender? Jag är verkligen nybörjare, och skulle bli otroligt glad och tacksam om det är någon som kan tänka sig att hjälpa mig lite..? Utan krav, press och helt opretentiöst. Maila mig isåfall på helenateodora@hotmail.com.
Gracias de antemano...håller mina tummar hårt!

Buenas noches mis amigos...keep on dreaming.
Foto privat. Dagdrömmar i en båt på Rio Cuyabeno, Amazonas, Ecuador.

Life is a rOLLeRcoAsTeR

...and you just got to ride it...eller hur var det nu han sjöng, den avdankade boyband-kungen?

Jag hade en riktigt skum kväll igår. Efter jobbet kände jag mig låg. Lite hängig. Trött på kylan. Frusen. Smått håglös. Ingen aptit, hoppade över middagen och åt en fruktsallad istället.
Jag blir sådär ibland, men brukar inte lägga så mycket energi på att oroa mig varför. Livet har sina ups and downs liksom. Ringde mamma, hon gjorde mig varm inombords. Analyserade lite, skrattade, planerade. Skönt. Lade på luren med ett leende. Satt och stirrade framför mig en stund, lät tankarna fara fritt. Tog beslut. Kom fram till att jag skulle behöva de här stunderna lite oftare, stunderna när jag bara sitter och landar en stund, överlägger och omvärderar. Somnade helt utmattad tre sekunder efter att jag lagt huvudet på kudden.

Vaknade med en skön känsla i kroppen imorse, leende liksom. Tog för ovanlighetens skull min promenad till jobbet utan musik, ville inte ha något ljud runt mitt huvud. Lyssnade på fåglarna. Tystnaden. Kände mig stark, omstartad. Inspirerad och nyfiken.
Remember that this is not Disney World, and you certainly don't want a fast pass. You only have one ride through life, so make the most of it and enjoy the trip! som min kloka vän sa en gång. Det gick rakt in i mitt hjärta då, och nu känns det starkare än någonsin. Livet är för kort för att inte levas fullt ut, punkt slut.

Ha en underbar söndag och glöm inte att andas ibland, det är såhär med facit i hand förmodligen ganska bra för dig också.

lördag 6 februari 2010

.Conclusion.

En brottningsmatch med sina tankar hemma i soffan är mer än bra ibland. Let's do this.

Sugen på träningsvärk?

Jag lovade ju att jag skulle berätta om anledningen till min vansinniga träningsvärk igår. Anledningen till att varje mm runt bålen kändes som ett stort blåmärke och till att benen kändes som överkokt spaghetti. Anledningen stavas Redcord.

Det må se ut som en lekställning för barn med färgglada band, handtag och gungor, och jag må ha tittat lite snett på dem och tänkt att det ser ut som rehabträning för tanter. Men OJ vad fel man kan ha!

Efter en halvtimme hängandes i diverse ställningar i gungan, armarna fastsatta i handtagen och tre kollegor som hejade på och stundtals log (ok, skrattade) lite åt min oförmåga att hålla kroppen rak var jag helt slut och totalt genomblöt av svett. Rehabträning? Yeah right.

Redcord-träningen aktiverar hela kroppen, ger ett större nervpåslag än "vanlig" styrketräning och resultaten sägs komma snabbt och vara helt otroliga! Eftersom hela träningen bygger på att den är ostabil tvingas man hela tiden spänna precis hela kroppen för att kunna utföra övningarna. Tro mig, det är sjukt jobbigt. Det säger en del om påfrestningen när man kör en benövning och skakar ända ut i händerna...

Det enda jag vill säga med det här inlägget är egentligen att ni måste testa denna träningsform om ni har chansen! Jag är helt fast, har aldrig känt någon liknande träningsvärk och kommer garanterat att lägga till ett par pass Redcord i veckan till min andra träning.

Någon mer som har testat och fastnat?
Psst...ni som ska på Workout Åre i maj kommer att kunna testa där!

fredag 5 februari 2010

Happy legs!

Med 50 dagar kvar till årets första lopp var det idag dags att testa benet igen. Mina futtiga 3 kilometer i onsdags gav minst sagt mersmak, och eftersom jag inte kände minsta lilla smärta varken när jag sprang eller nu efteråt så fick jag ok från min kiropraktor att springa lite längre idag. Siktade in mig på att springa en halvmil i ca 12 km/h (5.00/km), men lovade mig själv att avbryta direkt om jag kände det minsta i benet.

Värmde upp i en kilometer på 11 km/h, kände inget (förutom av träningsvärken från igår, en vansinnig träningsvärk som orsakades av något jag ska berätta mer om imorgon...), och ökade därför till 13 km/h. Fortfarande inga känningar i benet, så jag vågade mig upp på 14 km/h under ett par kilometer. Underbar känsla att få komma upp i hyfsad hastighet igen, och kilometermätaren fullständigt rusade iväg. Vid 5 kilometer kunde jag inte riktigt stanna, och benen ville uppenbarligen inte heller det, så jag fortsatte men drog succesivt ner på tempot. Totalt blev det 8 kilometer och en tid på 38,40 (4.50 min/km). Hade kunnat springa ett par mil, men skulle aldrig förlåta mig själv om jag nu skulle gå ut för hårt och få ont igen...

Även om det inte blev något extremt tempopass så kan jag inte med ord beskriva hur skönt det är att få känna lite löparendorfiner igen, känna att benen känns starka och pigga och att konditionen inte har lagt sig helt på latsidan. Nu ska jag vila från löpningen i helgen, på måndag träffar jag kiropraktorn igen och efter det är jag nog ready to go. Redo att börja springa på riktigt igen. Jag har 50 dagar på mig att vässa formen...to be continued.
Foto privat. Redigerat i PhotoShop for iPhone.

Abstinens

Ok. Min dag börjar med att konstatera att jag lider av lite lätt abstinens. Simpel vardagsabstinens bara, en stark längtan efter enkla små ting som kan verka obetydliga, men som jag ändå har svårt att tänka mig ett liv utan...
En bra bio, med eller utan sällskap.
En helt oplanerad kväll när jag har ro att läsa min bok i flera timmar.
En fika med någon jag har en del att reda ut med.
En sol som värmer på en uteservering som inte ligger i Sverige.
En kram från någon jag gillar.
En lång fika med min bästa vän och en stickning.
En helg hos min moster med en massa kaffe och skratt.
En löprunda på 25-30 kilometer.

Det är inga vidare krav man har ändå...men varför har inte dygnet 48 timmar?
Foto privat. En ocharmig men varm uteservering på Plaza Foch, Quito, Ecuador.

torsdag 4 februari 2010

Say no more.

iF hE's sTuPiD eNouGh
tO wALk aWaY,
Be SmARt eNoUgH
tO LeT HiM gO...

AfFiRmAtiOnS...

Min bästa vän har "...ska till jobbet - jippi!" som status på sin Facebook-sida den här morgonen. Det kallar jag att affirmera. Säger man jippi så blir det liksom jippi, det är min fasta övertygelse.
Ironin finns nog dock där, någonstans...ungefär samma ironi som fanns i min dröm precis innan jag vaknade. Jag jagade glassbilen mitt i smällkalla vintern. Seriöst. Antar att någon vill säga mig något...typ: slutar du inte att vara så positiv snart och fortsätter att låta bli att klaga på vädret så låser vi in dig i en glassbil och tvingar dig att äta orimliga mängder med isglass, dessutom med kemisk colasmak som du verkligen hatar - ha!
Så jag passar på nu. Att klaga på vädret alltså. Det är mot min natur, men nu är det nog.
Jag är så j*vla less på det här vädret nu! Så, nu var det gjort. Enough.
För jag fokuserar ju och tror trots allt på en vår efter en kolsvart vinter, som min vän uttrycker det i en av sina låtar. Jag tänker ständigt på våren nu...på fågelkvittret, på varm vårsol mot en vägg, på träden som knoppas och på gruset under mina skor. Jag vet att det kommer om man bara önskar riktigt hårt. Ungefär som när jag äntligen fick se mina Galapagosöar efter 20 år av drömmar. Affirmera mera helt enkelt, det är underbart. Det får dig om inte annat att glömma den minst sagt utdragna vintern för en sekund eller två. Vackert så.
Foto privat. Jag, min bror och ett av hundratals sjölejon. Ecuador, januari 2009.

onsdag 3 februari 2010

Ovanliga onsdagen

Dagen D. Dagen när mitt ben skulle få springa igen. Eller jogga, snarare. Att få tillåtelse att springa i max 10 km/h och max 3 km är inte löpning för mig, det är jogging (med det inte sagt att jag underskattar er som springer i 10 km/h, nu jämför jag bara med mig själv - ok?).

Värmde upp med en kvart på crosstrainern för att undvika att ställa mig på bandet helt kall. Jag måste erkänna att jag var orolig och nästan lite rädd när jag sen ställde mig på löpbandet. Hur reagerar jag om jag får ont? Jag kan verkligen inte förklara för er som inte springer hur det känns att tvingas vila från löpningen i en hel månad. Crosstrainer och cykel är inte detsamma, och oron över att benet inte skulle fungera idag var påtaglig, det måste erkännas.
Ställde mig på bandet, drog upp tempot till 10 km/h och började jogga. Kände verkligen efter, för varje litet steg. Gör det verkligen inte ont? Nej. Inte ens lite? Nej. Känns det inte alls? Nej.
Jag har inte ont längre! Oviljan att kliva av efter futtiga 3 km var total, jag hade kunnat stå där hela dagen. Men nu gäller det att skynda långsamt, jag vill inte få ont igen lagom till den 27 mars när jag väntas stå på startlinjen i Prague Half Marathon och iallafall pressa ur mig ett ok lopp. Jag har ju dock tyvärr tappat en hel del löpträning och får väl surt inse att det inte blir någon rekordtid där borta i Tjeckien, men jag ska göra mitt allra bästa. Om inte annat ska jag njuta av en vacker stad, härlig shopping och gott sällskap i form av Petra, Milla och Lisa - längtar!

Hann med ett svettigt styrkepass också efter min nystart på löpbandet, och sen väntade en energisk och minst sagt inspirerande lunch med en oerhört vältränad f.d. världsmästare. Skönt att inse att det finns fler som jag...jag menar människor som tycker att de har sovit bort en hel dag om de har sovit till 8 en lördag och som är så rastlösa så att de bara kan sitta still om de är i princip dödssjuka. Har anledning att tro att jag återkommer angående den här lunchen i ett inlägg längre fram...

Jag känner mig lycklig i hela kroppen över att äntligen vara tillbaka igen - are you with me?

Ålderstecken..?

På hallmattan igår. En inbjudan till klassåterträff...15 år sedan nian! För mig är valet enkelt - jag kommer garanterat att gå, jag är alldeles för nyfiken och social för att stanna hemma..!

Hur ser ni på sådana här tillställningar - like it or not?
C och M - jag räknar kallt med att ni ska dit också!

tisdag 2 februari 2010

Men det är ju så självklart!

Nu vet jag vad det var som orsakade den virvlande känslan i kroppen imorse! Min förkylning är ju som bortblåst, och det är ju inte så konstigt att kroppen försatte sig själv i ett skönt lyckorus lagom till frukosten!? Jag var väl bara för yr i mössan för att lägga ihop ett och ett när klockan var halv sex på morgonen... Konstaterat är iallafall att min hög av vilodagar har gett resultat och att jag nu är frisk igen - lovely!

Jag har gått runt med ett fånigt leende hela dagen och bara njutit av att kroppen svarar på tilltal igen, och efter jobbet fick jag äntligen ta mina 10 steg in till gymmet och svettas! Vet ni hur jobbigt det är att avstå från träning i en hel vecka när man är van att träna mer eller mindre varje dag? Det är bara att konstatera att jag är endorfinberoende, sen kan man diskutera i oändlighet i vilken mån det är bra eller dåligt eller sådär eller vad det nu är, men det orkar jag inte bry mig om just nu. Nu bryr jag mig bara om att min kropp känns härligt trött efter ett svettigt pass på crosstrainern, ett efterföljande grymt utmattande dryg halvtimme bland vikterna och en avslutande 40 min(!) lång bastu (kunde inte slita mig från boken som påbörjades igår och kommer att avslutas redan ikväll...). I am back on track!
Imorgon ska jag testa mitt ben på löpbandet, första gången på en hel löparfri månad...håll tummarna - ok?
Foto privat. Jag är frisk!

Är det verkligen rimligt?

Det blev precis som jag sa. Fastnade i en av mina nya böcker och fick tillslut tvinga mig själv att släcka lampan strax efter 23, för att ens ha en chans att komma upp när klockan skulle ringa 04.50. Vaknade 00.48. Somnade. Drömde. Vaknade 04.10. Somnade? Oh no.
Är det särskilt rimligt att jag då sitter här, inte det minsta trött, utan pigg med ett stort leende på läpparna och en känsla i kroppen som mest kan jämföras med en miljon små färgstarka ballonger som släppts ut i det fria?
Inte mycket va.

måndag 1 februari 2010

Sista snordagen, punkt slut.

Jag känner mig äntligen friskare, och fick verkligen kämpa för att inte hoppa in i gymmet när jag klev av dagens arbetspass (ok - det var min kollega som stoppade mig, och jag får väl välja att tro på att han vet bättre än jag med sina 15000 timmars erfarenhet som PT...). En dag till med vila bjuder jag mig själv på, och imorgon är det jag som är tillbaka på gymmet, starkare än någonsin! Dessutom har min kära kiropraktor lovat att jag ska få börja springa lite den här veckan...can't wait! Håll tummarna att mitt ben verkligen mår lika bra som det känns...jag längtar efter löparendorfiner, andnöd och skyhög puls!

Det kändes dock lite lättare att åka hem direkt efter jobbet idag, när jag visste att det låg ett paket med böcker och väntade på att bli uthämtade! Nu är det största problemet bara vilken jag ska börja med..? Den jag verkligen har längtat efter, den som kommer att bygga på mina storslagna planer, den som förmodligen får mig att gråta, den som är skriven av en person vars tidigare roman berörde mig otroligt mycket eller den som är skriven av en av de mer energiska personer jag har träffat?
Jag kan iallafall dra en slutsats, och det är att det finns en viss risk att min sömn blir alldeles för kort inatt...

Stans bästa lunchsällskap?

Kinnaman i senaste numret av Café - tackar!

Why?

Ny dag. Ny vecka. Ny månad t.o.m. Nystart XL.
Hur rimligt känns det då att det förflutna plötsligt knackar på?
What to do, liksom?