torsdag 30 juli 2009

Haren skuttar fram så fort...

Det finns en person som känner mig lite bättre än alla andra, och idag fick jag äntligen träffa henne igen efter alldeles för många dagars bortavaro från varandra. Min allra bästa vän. Min vän sedan 20 år tillbaka som idag kom med en present, bara sådär. En ganska ful tavla (vi skrattade ganska länge åt den...vad är det med harens ben?), men med en enda rad text som säger allt om mitt liv just nu.

Träning stod på schemat, men det blev tillslut träning, ett spontanmöte på en restaurang för lite planering av min 30-årsfest och till sist en pratglad promenad genom stan. Spontan kvalitetstid när den är som bäst!
Båda skulle egentligen hem tidigt eftersom vi ska packa för att flyga till Göteborg imorgon bitti, min 30-årspresent till henne. Shopping, Liseberg och U2 står på agendan och vi har sett fram emot helgen sedan i mars! Ska bli så kul att få umgås en hel helg och bara vara. Vi är bra på det, att umgås och bara vara. Det är det vi kan bäst. Njuta av livet.
Nu blev det inte så. En tidig kväll alltså. Klockan slår snart midnatt och jag har inte ens börjat packa...och klockan ringer 05.00 - PIP! Så går det när man har lite för många bollar i luften och "bara ska göra det här" innan man tar fram väskan och sätter igång.

Förstår varför hon tänkte på mig när hon såg tavlan. Hon känner mig så väl. Alldeles för väl. Och det är därför hon betyder allt för mig.
Sov gott - vi hörs från Göteborg!

Ibland är det värt en insulinchock

Ni som "känner" mig vet ju vid det här laget att socker inte är något jag stoppar i mig alltför ofta. Ibland (ungefär en gång i månaden) händer det dock att jag bara måste ha något sött, och då måste det vara choklad. Skumbjörnar eller chokladglass, få andra saker fungerar. Idag var en sån dag.
På väg in på ICA slog jag ett öga ner i glassfrysen och såg något jag aldrig sett förut...Magnum Coco Choc. Kokosälskare som jag är så hade jag liiiite svårt att motstå kokosglass med chokladfudgesås överdragen med mörk choklad med kokosflingor.
Ja, ni ser ju resultatet. Ett papper, ingen glass. Hade ni sett leendet på mina läppar just nu så hade ni förstått hur himmelskt god den var.
Ni får bara inte missa den!
Smakar det såhär är det ju nästan värt att plåga kroppen med lite socker...
Foto privat.

Oplanerad torsdag...eller hur var det nu?

Morgonpromenad. Packning och planering inför tjejhelg i Göteborg (U2!!!). Mail till min nya arbetsgivare. Mail till min gamla arbetsgivare. Mail till min mentor på andra sidan Atlanten. Mail till mitt paradis. Presentinköp till ett litet troll. Reseplanering. Presentinköp till en fantastisk vän. Planering av 30-årsfest (ja, min egen...). Bubblande idéer som måste ner på papper. Tvättstuga. Träning med min bästa vän.

Mamma kallar mig popcornsskalle och min äldre och visare(?) bror antyder ofta att jag alltid har lite för mycket på gång...just idag kan jag nästan förstå vad de menar.
Men vad gör det? Livet leker och jag har ett galopperande lyckorus i kroppen!

onsdag 29 juli 2009

Planera eller go with the flow..?

Efter min morgonlöpning, frukost och lite hemmafix tog jag en promenad till stan. Var tvungen att stanna till på en bänk och läsa lite, solen var så himla skön helt plötsligt...
När jag tittade upp en sekund upptäckte jag att den i löparkretsar mytomspunna Västerbron stirrade på mig lite längre bort. På en sekund började adrenalinet kännas i kroppen och tanken på Stockholm Marathon kom som ett brev på posten. Min första mara dök upp i huvudet, mitt efterlängtade första fyramilslopp i maj som en ond fot satte stopp för, och hur jag stod bredvid och grät tårar av självömkan när jag hejade fram min bästa vän som sprang för femte gången!
Redan dagen efter anmälde jag mig till nästa år. 5 juni 2010 är det jag som ska in på Stadion, gå i mål och få känna mig stolt - så är det bara. Längtar redan!

För att stilla mitt tävlingssinne och ha någon morot på vägen tänkte jag ge mig på Stockholm Halvmarathon som går i september. Sprang för första gången förra året (läs om det här...), en minst sagt speciell upplevelse på många sätt.
I morse dök det upp en annan grej som jag inte kunde låta bli att haka på... Bloggvännerna Petra och Miss Agda ska dra till Prag i mars och springa Prague Half Marathon! Det tog mig en minut där jag satt i mitt endorfinrus, sen var jag anmäld. En tjejhelg i Prag - kan det bli bättre?
Någon mer som vill haka på?

Så planen för mina (hittills) inbokade lopp är nu alltså 2,1 mil i september, 2,1 mil i mars och 4,2 mil i juni. 8,4 mil...det är ju onekligen en liten bit.
Hur ska hon lägga upp träningen? tänker många säkert nu. Ja, det är ju det som är den stora frågan. Min tro och inställning är att jag kommer att fortsätta att köra på känn, låta pulsklockan som har sovit utan batteri i ett år få fortsätta sova och bara lita på vad min kropp går för.
Har lite svårt att motivera mig om jag inte får träna på mitt sätt och tror att för mycket planerande och för många ramar och regler kan döda min löparglädje.
Vad tror ni?
Foto privat. Norr Mälarstrand - ett av mina favorithäng i stan...

It all remind me of you...

...och idag gör det lite ondare än igår.
Alla bilder privata.

tisdag 28 juli 2009

Hur fan orkar du?

Ja, jag får den frågan ganska ofta faktiskt (ursäkta svordomen, men den brukar finnas med). Den ska gärna ställas med ett minst sagt skeptiskt tonfall, lite rynkande på näsan och gärna med en lätt huvudskakning. Hur fan orkar du? Vi pratar träning nu. Jag och min träning. Jag, min träning och hur less jag blir på att folk inte kan berömma istället för att fördöma.
Jag behöver väl knappast säga att frågan oftast (inte alltid) kommer från människor som näst intill aldrig rör sig, som p.g.a. stillasittande redan innan fyllda 30 börjar få skador som en pensionärer, kanske skulle vilja röra sig lite mer och egentligen skulle vilja ställa frågan hur fan ska jag göra för att orka?

Det fanns en tid när jag inte heller orkade. När en mils löpning innan frukost lät skrattretande och min bästa vän hette snooze. En tid när soffan ropade på mig ända bort till jobbet där jag satt, och då jag utan undantag hamnade i dess famn varje dag. Gärna med en godispåse också. En stor.
Samma tid finns att läsa i min dagbok: Jag är så trött. Varför har jag så ont i magen? Varför orkar jag inte upp på morgonen? XXX tycker att jag alltid är grinig, fattar inte hur han kan säga det? Jag orkade inte laga mat idag. Fan, måste jag alltid vara förkyld? Känner mig helt tom. Osv osv osv...
Vad som står i min dagbok idag vet ni ju nästan, iallafall ni som följer mig här...

Det går inte att komma ifrån att fysisk aktivitet får människor att bra. Endorfiner är bevisligen lyckoframkallande och känslan av att ha presterat något bra får alla att växa lite inombords.
Jag säger inte att man som jag måste ut och springa för livet innan gröten, utan man gör det självklart på sin egen nivå och i sin egen takt. Med tiden kommer det att gå lättare och lättare och tillslut gör man saker man för ett tag sedan inte trodde var möjligt. Det är en underbar känsla!

Att man blir starkare, mer uthållig och kommer att hålla längre om man rör sig regelbundet är ju ingen nyhet, det kommer liksom på köpet. Kroppen åldras inte lika snabbt och sköter man sina kort rätt kan ens fysiska ålder bli lägre än den man har på papper. Jag tränar inte för att nå någon speciell vikt eller för att tappa x antal kilon, jag anser mig ha de kilon min kropp mår bra av och äger inte ens en våg.

Utan att göra detta inlägg till ytligt och utseendefixerat svammel vill jag dock visa två bilder på mig själv. Mer självutlämnande än jag någonsin trott att det skulle bli, men jag kan bara inte för mitt liv förstå att det är sex år mellan de här två bilderna och att min kroppsvikt är mer eller mindre densamma (släng vågen!)!

Jag kan för mitt liv inte förstå att det är den till vänster som visar en 23-årings kropp och den till höger ska fylla 30 om mindre än två månader. Vikten är alltså densamma, men det krävs väl inget geni för att se vilken kropp som mår bäst, känner sig friskast och är starkast?

Så länge jag mår bra av att träna som jag gör så kommer jag att fortsätta. Folk får gärna fortsätta undra hur fan jag orkar, men jag skulle gärna vilja kontra med och fråga hur fan ska ni orka tills ni är 100?

Skön kväll och magisk morgonlöpning

Hade en underbart skön kväll igår.
Blev lite smått rastlös vid sjutiden, men kom på att jag faktiskt bor i Sveriges huvudstad och att stans största varuhus faktiskt har öppet till 20, så jag gjorde en liten utflykt till stan. Reslutatet blev en spontanpresent till mormor, en tröja för halva reapriset som jag ska skicka med posten till Dalarna. Hur ofta får man annat än räkningar i brevlådan tänker jag..?

Tog en promenad hem, stannade till på min videobutik och plockade med mig Marley & jag hem. Lagom avancerad film när man är lite trött och skönt med lite feelgood innan sängdags, det var min tanke.
Knappt två timmar senare satt jag i soffan totalt rödgråten och med täppt näsa. Fin film, men fy vad sorglig!
Konstigt nog hade jag ändå en bra känsla i kroppen när jag la mig på spikmattan, drog på mig täcket och bläddrade lite i H&M:s höstkatalog...blir nog en nätshoppingtur senare idag...

Den här dagen har börjat med en 9 km löprunda (löpningen går bra nu...kanske ska anmäla mig och satsa på rekordtid på Tjejmilen ändå..?) runt ett tyst Kungsholmen och nu har jag precis ätit en underbar frukost med yoghurt och mammas hemmaplockade blåbär. Har bestämt att det blir en tur till Kungens Kurva för IKEA, Myrorna och lite annat smått och gott...känner för att pyssla till mitt hem lite!

Livet är härligt!
Hoppas att ni får en bra tisdag!

måndag 27 juli 2009

Shopping alla tjänar på!

Efter att imorse ha läst Miss Agdas inlägg om hennes fynd från helgen, kom jag på att det var alldeles för längesen jag besökte Stadsmissionens butik på Kungsholmen.
Har börjat gilla second hand-shopping mer och mer, och i sommar har jag säkert köpt 30 pocketböcker för mellan 5 och 20 kronor styck - perfekt för mig som är inne i en riktig bokätarperiod nu! För helt ärligt - vad gör det att boken är läst en eller två gånger av någon du inte känner? Det gör ju bara att den är sådär charmigt sliten redan från början.
Dagens besök till Stadsmissionen resluterade i min perfekta väska som jag verkligen har letat efter! En helt vanlig svart i skinnimitation från för 65 spänn! Kunde ju självklart inte låta bli deras gigantiska pocketbokshylla heller, så jag lämnade butiken med en ny väska och två böcker och blev bara 80 kronor fattigare. Att en del av pengarna går till välgörande ändamål gör ju inte saken sämre.
Heja second hand!

Bioberoende...jag?

Alltså, jag vet att jag går en del på bio, och får ofta höra att jag "jämt är på bio". När jag smått chockad hittade det här på hallmattan bland alla räkningar och reklam insåg jag att det kanske är lite mer än jag inser.
När jag tittade tillbaka på biohistoriken bara i år och hittade detta...
Mammut (kan vara den bästa film jag någonsin sett...)
Gomorra (boken är ljusår bättre)
Bolt 3D (underbara skratt!)
Seven Pounds (grät som ett barn...)
The Wrestler (tragisk historia men väl värd att se)
Revolutionary Road (seg men vacker)
Slumdog Millionaire (skulle kunna se den om och om igen...vackert!)
Män som hatar kvinnor (lika bra som boken...vilket mästerverk!)
Sunshine Cleaning (helt ok film)
Wolverine (överdriven action när den är som bäst)
Milk (lite seg med tänkvärd)
State of play (kommer inte ens ihåg om jag gillade den...)
Baksmällan (roligaste filmen någonsin, skrattade konstant!)
Ice Age III 3D (Ice Age är Ice Age, svårt att inte gilla det...)
The Reader (vackert och sorgligt)
Whatever works (ok film med tänkvärda ögonblick)
...så insåg jag att jag kanske är värd det där guldkortet..?
Jag älskar att gå på bio och ser verkligen fram emot hösten när det knappast kan finnas något bättre än att efter ett svettigt träningspass och en god middag krypa in i mörkret och klippa bort sig själv från världen ett tag.

Några kommande filmer som jag ser fram emot just nu är nya Beck (Gunvald...yes!) 26/8, Flickan som lekte med elden (äntligen!) 18/9, Jag älskade honom (Gavaldas bok, som jag precis läste, blir film) 2/10, Fame (nyinspelning...spännande!) 9/10, Up (nya från Pixar - love it!) 16/10, Where the wild things are (trailern ger mig rysningar!) och Luftslottet som sprängdes 27/11.
Ja, det lär inte bli mindre biobesök för mig resten av året...

Hur ofta går ni på bio?

söndag 26 juli 2009

Tillbaka...

...i min älskade hemstad efter en helg så långt bort från mitt normala liv man kan komma.
En massa härliga männsikor, både nyfunna vänner och kära återseenden. Oräkneliga skratt och en hel säck med positiv energi. Kroppen är trött men sinnet helt avslappnat och rofyllt.
Efter en natts sömn i min egen säng kommer jag att vara totalt omstartad och redo att möta en ny vecka. En massa saker som skall fixas, samtal som skall ringas, mail som måste skickas och planeringar som måste göras.
Mitt liv är för tillfället en enda stor röra av vänskap, överraskningar, energi och glädje.
Jag älskar det!
Foto privat. En annorlunda dalahäst som plötsligt bara stod där mitt framför mig.

lördag 25 juli 2009

Tack...

...för alla fina kommentarer och gratulationer - det gör mig så otroligt glad!!!
Ville bara säga det och ge er alla en stor lördagskram.
Tjuvbloggat från en skog i Dalarna. Någon annan råkade visst ha en dator med sig...otur. ;)

torsdag 23 juli 2009

Because I´m worth it!

Efter gårdagens besked firade jag med lunch med min bästa vän och innan jag åkte hem för att njuta av jordgubbar i solen gick jag och köpte en present till mig själv. Just frihetsgudinnan kändes helt rätt för stunden och kommer att göra min present från lillebror fint sällskap...

Idag lämnar jag stan för en skog i Dalarna. Datorn får stanna hemma och jag ska bara njuta av livet i några dagar...

Tack för alla gratulationer - det värmer mer än ni tror!

onsdag 22 juli 2009

Veni, vidi, vici...

Sitter i min soffa, totalt slut i kropp och huvud. Mentalt och fysiskt utpumpad men samtidigt med en sprittande känsla i hela kroppen. Tankarna snurrar och jag hänger för första gången på länge inte riktigt med...

Ända sen den här dagen har jag intalat mig själv att inte bli nedslagen, utan istället tro att det var dags för mig att lämna mitt skrivbord och en bransch som jag egentligen inte brann för.
Inte ge upp. Att det onda ofta för något gott med sig.
Ville inte bli trampad på och har förbjudit mig själv att bli det. Har försökt slappna av i det som varit, undvikit att stressa upp mig och för många verkar det nog konstigt att jag faktiskt inte sökt ett enda jobb. Min tro har istället varit att det som är menat kommer att visa sig ändå...
Jag har förmodligen enligt många varit irriterande positiv, aldrig släppt hoppet eller tron om att det faktiskt kommer att lösa sig till det bättre en dag.
Idag är den dagen.
Jag har fått jobb!
En minst sagt oväntad arbetsgivare i en ny bransch som jag verkligen brinner för!

En stor kram och tusen tusen tack för alla era kommentarer - det har hjälpt mig otroligt mycket!!! Nu tar jag ett par dagar och landar lite...sen firar vi!

Omen

Just idag har solen lyckats jaga iväg alla gråa moln som envist har täckt himlen under alltför många dagar, och jag måste se det som ett tecken.
Jag måste också fortsätta att mentalt övertyga mig själv om att allt som händer gör det av en anledning, att det finns en mening med det som sker.
Det hjälper mig att känna mig fokuserad och förväntansfull snarare än osäker och nervös när jag snart sätter mig på tåget ner till Stockholm. Klockan 11.00 är det dags.
Tack för alla lyckönskningar, nu kör vi!

tisdag 21 juli 2009

Jag lever...

...men har gått offline i Dalarna i ett par dagar för att samla smått omänsklig kraft inför morgondagen.
Återvänder då till min älskade huvudstad för ett möte som är minst sagt avgörande för min närmaste framtid. Snälla, håll alla tummar ni har...
Foto privat. He-Man, hittad på en vägg på Östermalm, Stockholm. Så stark ska jag vara imorgon!

söndag 19 juli 2009

Vänskap...vad skulle jag göra utan?

En flera timmar lång promenad. Lek med bästa vännen. Livspussel över en islatte. Grillat lamm på en vacker kyrkogård. Några varma kramar och en massa skratt.
Vips, så var den dagen efter-ångesten borta!
Foton privata.

Why?

Ok att jag tränar mycket, men behöver jag verkligen alla de här???

The Tallest Man on Earth

Igår...en helt underbar lördag i solen med min bästis (känns så skönt icke-vuxet att kalla henne det)! Skratt, "tjejsnack", sexualkunskap, manikyr och rosévin...kände mig som en tonåring igen!
På kvällen begav vi oss till Kulturhustaket för att möta upp några fina vänner och se fantastiska The Tallest Man on Earth. Musiken är ljuvligt vacker (ni måste lyssna!) och dagen kunde verkligen inte ha slutat bättre.
Gårdagen var magisk, jag mådde så bra från morgon till kväll och gick av någon anledning runt i ständigt lyckorus...

Söndagen är ljusår ifrån lika bra. Dagen efter-ångesten kom som ett brev på posten när jag vaknade och insåg att jag fortfarande var smått onykter. Varför känner jag oftare och oftare såhär dagen efter? Som att jag har gjort något "fel" och att jag bara vill krypa ur min egen kropp och gömma mig?
Ska ta en långpromenad och fundera på saken...det här är inte ok.

lördag 18 juli 2009

The naked truth

Jag har fått en liten uppgift från sötaste Miss M...
Hon har bett mig att dela med mig lite mer av mig själv, berätta tio (gärna lite djupare) saker om min person och mitt liv, och sedan skicka uppgiften vidare till ett antal personer.
Utan att vara för personlig kommer här en del av den nakna sanningen.

Jag är en extrem känslomänniska och känner ibland att mängden känslor är för stor för att rymmas i min lilla kropp. Tycker att det är befriande att gråta och gör det ganska ofta. Än vanligare är det dock att jag brister ut i hejdlösa skratt som inte vill ta slut. Den känslan som tar störst plats i min kropp är dock lycka och ibland vet jag inte varifrån den kommer och vad jag ska göra med den. Då vill bara skutta runt och ta hela världen i min famn.

Jag är en stor tänkare och analyserar ibland saker och ting till leda. Hamnar ofta i bottenlösa tanketräsk där jag vill förmå mig själv att lösa alla livets problem. Ibland leder det mig starkt framåt, men ofta gör det att jag ofrivilligt fastnar i en hård snara som släpar mig åt alla håll utom ditåt jag vill.

♥ För 10 år sedan levde jag med en person som fick mig att tro att jag var totalt värdelös. En destruktiv period i mitt liv fyllt av hat, besvikelse, rädsla, lögner och svek. Det är först nu, efter två misstankefyllda förhållanden och 1,5 år av tid för mig själv som jag riktigt känner att jag är tillbaka och faktiskt kan se att jag blivit starkare av åren som gick.

Jag är livrädd för döden. Tanken på att jag en dag ska försvinna från denna jord och inte få vara med längre skrämmer mig något fruktansvärt, och att tänka på människor jag kommer att förlora innan det är dags för mig att ta farväl är något jag knappt klarar av.
Jag har många gånger gråtit efter att ha visualiserat begravningar för mina nära och kära. En gång bröt jag ihop på ett flyg över Atlanten när jag hörde Nans song med Robbie Williams. Texten är fantastiskt vacker och när jag började tänka på att min mormor inte kommer att leva för evigt gick min kropp känslomässigt sönder i småbitar. Kan hända är det ett smått osunt sätt att agera på, men för mig är det tyvärr ibland oundvikligt.

Jag är beroende av musik. Ta min musik ifrån mig och min själ slocknar. Har väldigt lätt för att bli berörd och det finns få saker som framkallar så mycket minnen och känslor i mig som vackra texter.
Smärta. Lycka. Saknad. Kärlek. Lugn. Glädje. Eufori. Ilska.

Jag tror mer och mer på ett liv efter döden (kanske är det önsketänkande) och är övertygad om att jag var katt innan detta. Har ett speciellt förhållande till katter och mitt beteende påminner väldigt mycket om deras. Hur förklarar man annars att jag kan gå från att vara nästan obotligt kramig och kräva mer kärlek än vad som är rimligt, till att dra mig undan för att vara helt för mig själv, försvinna i ett par dagar för att sedan komma tillbaka utsvulten på sällskap och omtanke?

Jag är otroligt självkritisk och har väldigt svårt att ta komplimanger och beröm. Sätter ofta orimliga krav på mig själv och får hela tiden jobba med att känna mig nöjd och stolt över något jag presterar. Det är ett av mina största handikapp som jag kämpar med varje dag.

♥ Jag har noll respekt för människor som är oärliga och inte kan stå för sina åsikter. Konfronterar gärna personer som har visat sig inte talat sanning eller som jag på omvägar får höra har sagt en sak men tyckt en annan. Jag är inte det minsta konflikträdd och tycker att ärlighet är det viktigaste som finns, hur ont det än gör ibland.

Jag mår bra av att skämma bort människor. Mitt hjärta är stort och varmt och jag älskar att ge mina nära och kära presenter. Det finns dock aldrig en tanke på att göra det för att få något tillbaka, jag kan snarare känna mig lite obehaglig till mods när jag får en gåva. Ingen aning om varför.

Jag mår psykiskt dåligt av att inte få röra på mig. Min dag blir inte bra om jag inte får börja den med en löprunda eller promenad, på gott och ont. Det ger mig ett extremt välmående att få röra mig men jag önskar inget hellre ibland än att jag skulle kunna ge mig själv en extra timme med en bok i sängen när min kropp skriker av trötthet. En stor utmaning för en rastlös människa.

Skickar nu denna vidare till alla som läser min blogg mer än 5 ggr i veckan...
Hur många är ni och antar ni utmaningen?

fredag 17 juli 2009

A piece of me...

Jag har i hela mitt liv haft smått blodskräck. Blir illamående av att se större sår, operationer på tv eller film och undviker gärna att lyssna när någon berättar om olyckor och skador. Tuppade av när jag en gång tog bort stygn från mitt sydda knä, höll på att kräkas när jag för ett par år sen såg en gammal man bli påkörd mitt i Los Angeles och för inte alls längesen svimmade jag i en biosalong.

När en kollega för några år sedan frågade mig om jag ville bli blodgivare skrattade jag därför mest och tänkte att det aldrig skulle kunna bli verklighet. Inte nog med att jag ska utsättas för blod, jag ska också frivilligt bli stucken i armen med en nål grov som en virknål!? Nej tack.
Efter närmare eftertanke och efter att ha insett vilken blodbrist det ofta råder i Sverige (ibland får t.o.m. planerade operationer ställas in...) omvärderade jag och fick en idé om att blodgivningen skulle kunna fungera som lite terapi och att jag kanske skulle bota min skräck genom att regelbundet matas med det obehagliga...
Sagt och gjort. Livrädd följde jag med henne till blodcentralen, gjorde en massa tester och ett par veckor senare var det dags att lämna mina första 4,5 dl av mitt eget blod. Skakis och lite yr, men jag tog mig igenom det.

Nu har det gått nästan 8 år sen första gången och jag har lämnat åtskilliga liter med blod till bättre behövande. Istället för att vara rädd längtar jag till nästa gång jag får komma dit, lägga mig och slappna av en stund, bli omhändertagen av en snäll sköterska, ge bort 10% av mitt blod och sedan fyllas av ett totalt lugn i hela kroppen (känslan är väldigt lik den som infinner sig efter ett hårt träningspass). Att blodet sedan analyseras och testas för allvarliga sjukdomar ser jag bara som en bonus, en gratis extrakoll av min kropps välmående.

Det är snart dags att lämna igen, kallelsen kom idag.
Nu undrar jag om det är någon av alla er bloggläsare som vill följa med, göra en insats och bli blodgivare?
Planerar att besöka min blodcentral under vecka 32, och det vore verkligen kul om jag kunde värva och få med mig ett gäng härliga människor som är redo att ge bort en liten del av sig själva.
Vill du vara med och rädda liv? Maila mig eller lämna en kommentar på det här inlägget. Läs mer om blodgivning på http://www.geblod.nu/.
Foto privat.

Livskvalitet

Igår fick jag äntligen träffa min bästa vän igen. Att inte ses på två veckor är mycket när man är van att ses varje dag! Det börjar gå upp för mig att jag inte längre jobbar på våningen ovanför hennes skrivbord, och måste säga att den dagliga kontakten med henne är det enda jag saknar med mitt jobb. Har insett såhär efter fem veckor att jag klarar mig hur bra som helst utan allt det andra. Vill faktiskt inte tillbaka.
Efter en timmes BodyCombat gick vi till ett av våra favoritfik för att reda ut allt som hänt på 14 dagar (det var inte lite saker...). Skönt att få sitta och hänga i ett par timmar och prata om allt och inget - jag är så lycklig att hon fortfarande är min vän efter 20 år!
När vi sa hej då och jag skulle hem valde jag istället att spontant att möta upp en vän för att ta ett glas vin. Fråga inte mig hur jag sen kunde kliva innanför dörren kl 03.30 efter att ha druckit rosé i halvlitersglas... Det enda jag vet är att det är mer än värt att vara svimfärdigt trött idag.
Foto privat. Stans godaste sallad med quinoa, kräftstjärtar, räkor, tonfisk, lax, ägg, tomat, ruccola, gurka, apelsin.......kärlek.

torsdag 16 juli 2009

Whatever works...

Var och såg Woody Allens nya film Whatever works igår.
Filmen handlar om Boris Yellnikoff, en halvbitter gubbe med inställningen att alla i grund och botten är usla, gör så lite som möjligt av sin stund på jorden, försvinner och ersätts sen av nya usla människor (eller småkryp som han kallar de flesta). En tveksam livssyn kan man tycka, men det blir faktiskt ganska roligt ibland. Han inleder ett förhållande med den 21-åriga Melody och man kan ana ett liten inbyggd självbiografi från Allen...minst sagt.
Kan inte säga att jag var jätteimponerad av den, men det var en lagom bra film med en del skratt att avsluta en skön dag med, och den fick mig faktiskt att fundera lite på livet och meningen med allt man gör och inte gör.

Några citat är svårare att släppa än andra...som följande två t.ex. (långt ifrån exakta, men innebörden iallafall...):

"Alla man läser om som dör verkar vara rökare eller överviktiga, men jag ska säga er att man dör även om man är smal och inte röker. Abstinens kommer inte att rädda er!"

"Det finns alldeles för många typer på den här jorden som lever livet som det "ska" levas. De äter sina fibrer, tränar, sover exakt antal timmar och utsätter sig aldrig för risker. De kommer dock tyvärr också att hamna i en låda och glömmas bort tillslut. Sen ersätts de av nya människor som gör samma misstag."

Smått bittert men ändå ganska tänkvärt - eller?

onsdag 15 juli 2009

Ord överflödiga

Tillsammans med lite träning är det här min dag fångad på bild.
Älskade, soliga, lediga onsdag.

Ett leende, please...bara ett litet?

Solen är tillbaka i huvudstaden. När jag vaknade strax innan 8 var himlen blå och termometern stod på nästan 20 grader - underbart!
Man möter en och annan människa när man är ute på sin morgonrunda, Norr Mälarstrand måste verkligen vara ett av Stockholms populäraste promenadstråk. Det är ganska intressant att se vilka som är ute och jag funderar ofta på vilka det är jag möter, varifrån de kommer och vart de är på väg...ett ganska skönt sätt att använda tiden på, bara släppa fantasin och tankarna fria.
Ibland, verkligen inte ofta, får man ögonkontakt och allt som oftast slås jag av hur få människor det är som ser vänliga ut (undantaget är gamla människor och bebisar) när våra blickar möts. Själv ler jag mot dem jag möter och lever efter filosofin att mitt leende kanske är det enda leendet de får idag.

Är det så svårt att ge en okänd människa ett leende eller är det verkligen så att alla är på dåligt humör på morgonen? Ironiskt nog gick jag idag förbi en skylt som stod i fönstret på ett café i Vasastan som jag önskade att jag kunde plocka med mig och bära runt på mina kommande morgonpromenader.

Smile, it won´t hurt you.
Ta med er det idag mina vänner!
♥♥♥

tisdag 14 juli 2009

Får rysningar...

Såg det först i en tidning på en solstol i Tunisien i april.
Idag dök det fantastiska halsbandet upp igen när jag satt och drack en alltid lika god sojalatte...
Det är ju så vackert så att man vill gråta.
Bjørg Jewellery...jag vill ha allt på hela sidan!

Jag älskar paket!

Ännu en skön och ledig dag i Helenas so called life...
Ingen är väl längre förvånad att jag vaknade 06.54, trots den sena kvällen/natten igår..? Pigg som en mört (varför säger man så?) gav jag mig ut på en lång morgonpromenad, och halvvägs ringde min bästa vän och gjorde mig sällskap via telefon i en halvmil - mysigt!

På vägen hem hämtade jag ut ett paket som kom igår - lite påfyllning till badrumsskåpet.
Om du som jag är smått beroende av Dermalogicas produkter måste jag verkligen tipsa om den brittiska sajten BeautyFlash som är oslagbart billigast och levererar supersnabbt!
Frakten ligger på £4 och för varje produkt du beställer får du ett gratis sample (som man själv väljer).
Ofta har de specialerbjudanden om man beställer för en viss summa, och den här gången fick jag en gratis Dermalogica Conditioning Body Wash, ska bli kul att testa!

Vad ska man göra resten av dagen?

Lyckad måndagkväll!

Måndagskvällen spenderades med ett underbart skönt gäng människor, tillika bloggare, på Vapiano i Gamla Stan (bra initiativ Lisa!). God mat (Inslata mista med lax och scampi - en vinnare!), rosé och många skratt...

En brokig mix individer och ämnena som avhandlades gick från bloggande (självklart) via resor, snoozeknappar, dating, träning och morgontrötthet till hur det är att fotografera allt man ser "ifall att man vill blogga om det", jobb, svärmödrar, mat och farliga tusenfotingar på Seychellerna (är grön av avund att Lisa har bott där!)...

Tack Lisa, Milla, Lisa, Sascha, Petra och Maja för en jättekul kväll!
På min promenad hem insåg jag återigen att bloggen har givit mig så mycket mer än vad jag någonsin trodde när jag började skriva "dagbok" på nätet.
Jag är så glad att få chansen att träffa nya människor, både irl och på nätet, och till tjejerna igår vill jag bara säga att jag verkligen hoppas att vi ses igen!

måndag 13 juli 2009

Konstigt köp?

Ja, det kan tyckas något märkligt att köpa en guidebok över sin egen stad, men jag kan ju bara inte lämna nummer 11 tom i hyllan liksom...
Ska bli rätt kul att läsa om vad man "ska göra" och var man "ska äta" här i Stockholm!
En snabb bläddring i boken visar dock att de har glömt iallafall en viktig restaurang. Platsen där allt händer, iallafall för kvällen. Det vankas nämligen bloggarmiddag initierad av Lisa, och jag och sex andra (varav fem jag aldrig träffat irl) tjejer ska äta middag och dricka rosé. Ska bli kul att se var detta slutar...
Hasta mañana!

Lunes. Monday. Måndag. Kärlek.

Jag älskar måndagar. Jag älskar måndagar.
Jag älskar måndagar.
9 km morgonpromenad längs vattnet, fågelkvitter och sol - kan man starta en ny vecka på ett bättre sätt? Passade på att hänga och dingla en stund i stängerna (bilden) som finns lite här och där längs vägen, så skönt att få sträcka ut ryggen och man känner sig minst 1 cm längre varje gång!
Ni har väl inte missat att jag börjat föra träningsdagbok? Fortfarande lite under konstruktion, men eftersom ni är världens bästa bloggläsare får ni titta in ändå! Vissa av er har visst redan hittat dit...kul!

Happy monday sweethearts!

söndag 12 juli 2009

Jag har hittat den!

Jag har letat länge. Den i badrummet är omöjlig. Hallen är för liten så den som är där blir bara konstig. Men nu äntligen hittade jag den - den ultimata dagens outfit-spegeln! Den sitter ju i husets hiss! Inte konstigt att jag inte har hittat den eftersom jag alltid tar trapporna...
Har inte den blekaste aning om hur många som är intresserade av vad jag har på mig (vet knappt själv vad jag går runt i ibland), men jag kommer ändå att då och då plåga er med en dagens hiss, så det så. Lite mer skärpa bara, och en putsning av spegeln (skall göra det imorgon innan grannarna vaknar...) så kommer det att bli kanon!
Söndagen bestod hur som helst av:
Top -
Tessie.
Jeans -
Fornarina, modell Bjork som i år blivit avklippta till förmån för sommaren.
Flätat bälte -
Peak Performance.
Skor -
Vagabond.
Älsklingsväskan -
Alphabet Bags.
Halsband -
Pilgrim, till förmån för Läkare utan gränser.
Hur intressant är det? Skala 1-5?

En resa i tid och rum

Min morgonrunda blev lite längre än vanligt idag, solen och den friska luften gjorde det svårt att vända hemåt.
Passerade det som var mitt hem fram till för snart 1,5 år sen. Tiden då jag delade allt med mitt livs hittills största kärlek, och att gå förbi vår gamla port framkallade en hel del minnen... Starka vardagsminnen självklart, men framför allt minnen från alla resor vi gjorde.

Den nykära och spontana resan till Thailand. Iskylan i Peking. Gräsmattelunchen i Köpenhamn. Tåget genom det oändligt stora Kina. Den nattliga båtresan över till Hainan Dao. Den vita sanden på Miami Beach. Sena nätter på Menorca. Den galna hastigheten nedför autobahn. Slotten i Österrike. Ekorre-besökt picnic i San Diego. Vår silverfärgade cabriolet genom Kalifornien. Hettan i Slovenien. Adrenalinet i skidbackarna i Åre. Pastan i Bolzano. Underbara burritos i Mexico. Tuppluren vid Gardasjön. Värmeslag på Gili Meno. Gondolerna i Venedig. Solrosorna i södra Tyskland. Helena som akutfrisör på en terass i Kroatien. Kändisjakt i Hollywood. Ett kilo räkor i Smögen. Varmt glühwein i Prag. Vågbrottning på Bali. Strömavbrott och skorpioner på Gili Trawangan. Lufttorkad skinka i Montagnana. Glassen i Verona. Benkyrkan i Kutna Hora. Terracottaarmén i Xian. Julpyntet i Hong Kong.

Så mycket minnen, så stor tacksamhet.
Tacksamhet över att jag fick lära känna honom. Se världen med honom. Men också tacksamhet över att jag vågade lita på min magkänsla, lämna det bakom mig och se det för vad det är.
Minnen.

God söndag!

Söndag morgon och jag vaknar klockan 06.30.
Solen skiner, jag har druckit mitt morgonkaffe som för dagen (och många andra dagar) är fantastiskt gott och bryggt med lite kanel och kardemumma.
Nu morgonpromenad.

lördag 11 juli 2009

Lördag helt utan krav

Min dag blev precis så skön som jag ville.
Promenad till Gamla Stan och en timmes funderingar på Stortorget, min nya älsklingsplats att samla tankarna på. Efter det en god laxlunch (eller heter det middag när klockan är 16.30?)Le Café i Sturegallerian.
Avlsutade med att helt spontant och tillsammans med ovanligt många andra ensambesökare se The ReaderSaga, min vackra favoritbio. Bra film och jag fick släppa ut ett par tårar...skönt.

Har haft en underbar och välbehövligt lugn lördag med endast mina tankar som sällskap, och ser redan fram emot att vakna till en ny dag för att se vart den tar mig.
Sov sött...

Älskade Stockholm!

Efter 8 timmars sömn i min egen säng tog jag en morgonpromenad (ok, joggade över Västerbron, men bara för den mentala uppladdningens skull) runt vattnet. Om och om igen slogs jag av känslan av kärlek till min stad och insikten att hemmakänslan mer och mer flyttar från Dalarna till huvudstaden.
När jag passerade Gamla Stan bestämde jag mig för att promenera tillbaka dit efter frukosten (kanske heter lunch när klockan är 12?) och spendera några timmar där med att bara strosa omkring, reflektera över livet och njuta.
Låta dagen får bli som den blir.
Ha en underbar lördag mina vänner!
Foto privat. Gamla Stan sett från Västerbron.

Sol invictus

Oövervinnlig och svävande. Precis så känner jag mig idag.
Foto privat. Galapagos Islands, dec 2008.

fredag 10 juli 2009

Några fördelar med att bo ensam...

...är att jag kan komma hem smått medvetslös efter ett otippat hårt träningspass och bara få vara trött och tyst. Ta en evighetslång dusch. Inte orka laga mat, bara öppna en tonfiskburk och avnjuta den med det som faller mig in. Äta middagen framför datorn med lillebror som sällskap via msn. Hyra en potentiellt småtöntig film och lägga mig i soffan.
Bara få vara.
Min fredagkväll - jag älskar den redan.

Ensam men ändå inte

Min bästa vän är verkligen världens bästa!
Att komma hem till en tom lägenhet och välkomnas av två underbara kort (Pippi - that´s me...enligt henne) på hallmattan betyder just nu mer än jag kan förklara.
En riktig vän är den som finns när man som mest behöver det, trots att avståndet är större än man vill (hoppas att ön behandlar dig så bra som du är värd!).
Love you.

Dalarna regnar bort...

...och eftersom jag hastigt drabbades av hemlängtan är jag nu på väg mot huvudstaden igen.
Klockan ringde 05.00 och nu sitter jag på bussen med min frukost (yoghurt, banan, sharon, mammas hemmaplockade blåbär och jordgubbar och ett kokt ägg) och en av böckerna jag har loppisfyndat för 8 kronor.
Längtar efter mitt hem, min stad, mitt gym och en sojalatte och en tidning på Waynes. Inga större krav på livet för tillfället, men åh vad jag längtar...
God morgon mina vänner!

torsdag 9 juli 2009

Sockret - nu en följetong...

Miss Agda lämnade en lång kommentar på mitt sockerinlägg igår, och jag känner att hennes frågor kräver några svar... Hon undrar om det inte krävs mycket matplanering, om jag utesluter allt socker och om jag aldrig äter kosttillskott t.ex.

Jag planerar inte medvetet min kost och mat speciellt mycket, men har under åren uteslutit mer och mer av det som jag känner att min kropp inte mår bra av. Det har gjort att jag idag inte behöver tänka särskilt mycket när jag handlar, det jag mår bra av hamnar automatiskt i korgen.

Mat är bland det bästa jag vet, och jag skulle aldrig kunna slänga i mig något bara för att bli mätt utan fokuserar mycket på att det alltid ska vara gott att äta.
Jag skulle inte kalla mig extrem på något sätt, jag försöker bara tänka ju mer basic, desto bättre. Fokuserar på rena råvaror, och skulle aldrig få för mig att köpa en förpackning Mamma Scans köttbullar istället för att göra egna, t.ex. Den enkla och enda anledningen är att jag vill veta vad som stoppas i min kropp, och ser jag med blotta ögat att det finns ingredienser jag vet att den inte mår bra av avstår jag gärna. "Fuskmat" som pulversåser, konstiga färdiga kryddblandningar och annat jag inte kan identifiera innehållsförteckningen på försöker jag helt och hållet undvika.

Självklart äter jag "onyttigt" ibland, dricker ganska ofta alkohol och då och då slinker det ner godis, glass, bullar och kakor. Ska jag dock vara helt ärlig mot mig själv måste jag säga att jag mer än gärna byter ut en kanelbulle mot ett sött granatäpple, för gott är det faktiskt inte.

Eftersom jag tränar mycket (ca 6 dagar i veckan och vissa dagar två pass) behöver jag högkvalitativ kost som ger mycket och rätt näring, annars skulle jag aldrig orka. Jag känner direkt om jag har slarvat med maten och kroppen inte orkar återhämta den som den borde.
Någon gång i veckan, nästan uteslutande när jag tränar dubbla klasser, händer det att jag äter en proteinbar, dricker en proteindrink eller annat om jag känner att jag behöver snabb och lättillgänglig energi, men kan inte säga att varken min mage eller mina tarmar älskar mig då.
Har under hela mitt liv haft en känslig mage, är laktosintolerant och reagerar ganska lätt på t.ex. sötningsmedel, och det gör att jag tvingas undvika en hel del livsmedel.

Ser verkligen inte min kosthållning som någon last, har levt såhär länge och är snarare glad att jag har möjligheten att välja vad jag matar kroppen med. Eftersom jag är en livsnjutare av stora mått ger jag med glädje min kropp det jag känner att den vill ha, det får mig att må så bra som jag förtjänar.
Foto privat. Bästa mellanmålet - färska bär, laktosfri yoghurt, pumpakärnor och kanel.

Det bästa med uppförsbackar...

...är att det kommer en nedförsbacke direkt efter, eller i värsta fall åtminstone en raksträcka.
Känner alltid lite hatkärlek till uppförsbackar och har lite svårt att låta bli att öka när de kommer, för att sedan bara få sträcka ut steget och "vila" i den efterföljande nedförsbacken eller raksträckan.
Korta rundan här hemma hos moster består av 1 km uppvärmning nedför, 3 km syreätande uppförsbacke och slutligen 2 km lite lagom kuperat.
12 grader och spöregn fick jag idag på köpet.
Morgonlöpningen avklarad, nu frukost.
Hur har er dag börjat?

onsdag 8 juli 2009

Sockerfria himlen!

Innan det är dags att krypa under täcket vill jag bara återknyta till mitt inlägg om sockerbaksmälla i söndags, och meddela att jag nu fyra dagar senare mår som en prinsessa igen!
Inget socker så långt ögat når, förutom det naturliga fruktos jag fått i mig via min älskade frukt (som min kropp hanterar alldeles utmärkt utan att bli tjock).
Känner mig lycklig i hela kroppen och ska hålla i det här lääänge nu - yes!
Tack för alla kommentarer på inlägget, det är verkligen intressant att höra vad ni andra har för åsikter om det vita giftet...

Ofattbart hantverk!

Jag har haft dalahästar runt mig under hela min uppväxt, och har alltid tyckt att de har varit ofattbart dyra.
Igår ändrade jag uppfattning.
Infödd dalkulla och nästan 30 år gammal har jag nu sett den smått otroliga tillverkningen för första gången. Det är ju nästan så att jag får skämmas.

Fokus i blick

Plötsligt känner jag ett extremt fokus. Fokus på mitt morgonkaffe. Fokus på löprundan som väntar. Fokus på sommarstugan som skall pysslas om idag. Fokus på min framtid.
Jag bara älskar det!
Foto taget för en yogaspecial på www.lifeportalen.se 2007.
Fotograf: Håkan Jörgensen.

tisdag 7 juli 2009

Värmande ord från en vis kvinna

"Du kommer att gå långt, för du åt så mycket fisk när du var liten."
Visdomsord levererade av mormor via telefon för ett par minuter sen. Hon syftar på mig, uppflugen i skräddarställning på diskbänken i stugan i Jämtland under somrarna på 80-talet.
Morfar fiskade, morbror rensade, mormor stekte och Helena bara åt.

Jag tar med mig mormors ord och sticker ut på en liten sightseeing med mig själv, får se hur långt jag kommer...

Morning glory...

Vaknade för en timme sen här hemma hos mamma. Hade en ro i kroppen som jag inte känt på väldigt länge och låg kvar i nästan en timme och läste, verkligen inte likt mig...
Nu sitter jag med en kopp nybryggt kaffe, mammas katt stryker runt benen medan matte fortfarande sover.
Snart väntar en löprunda i skogen, dalaskogen som ger mig mer syre än något annat.
Jag har en helt underbar morgon - hur är er?
Vill passa på att tacka för alla fina kommentarer ni lämnar hos mig - de värmer verkligen! Stor kram till er alla!

måndag 6 juli 2009

Weeeehaaaaaa!

Efter gårdagens sockerbaksmälla (tack för att ni är fler som förstår...) är jag nu tillbaka med full kraft!
Sov 9,5 timme(!?), började morgonen med en kolsvart kaffe och gav mig sen ut på en morgonjogg (visade sig bli 7,5 km enligt jogg.se).
Är hemma i dalaorten där jag växte upp, så jag passade på att ta en liten nostalgitur...som en joggande sightseeing 15 år tillbaka i tiden. Förbi softball-planen där jag en gång var shortstop, första sommarjobbet fabriken, folkparken där minnena fortfarande lever kvar och Siljans strand som alltid kommer att vara speciell.
Batterierna är laddade och insulinet återigen på en normal nivå - jag är redo att ta tag i en ny vecka!
Foto från Nike Convention 2009. Fotograf: Thomas Althin.

söndag 5 juli 2009

Socker from hell

Jag är väldigt mån om vad jag stoppar i mig och vill helst inte ge min kropp en massa "skräp" som jag vet att den inte mår särskilt bra av. Har lite svårt att förstå människor som ständigt matar sig själva med en massa socker, konstgjorda livsmedel och en herrans massa E-nummer istället för att ge sina stackars kroppar naturliga råvaror.
Jag får ofta höra kommentarer som "åh, vad du är nyttig då, du behöver väl inte tänka på det där, du som är så smal!?", "men hallå - du som tränar så mycket kan väl gott unna dig lite socker?" och "va!? ska inte du ha någon glass? nej, just det, du har ju fruktstund".
Ja, jag tränar mycket och jag är inte tjock. Rör mig i snitt minst 7-8 timmar i veckan och i mina kläder står det storlek 36. Men det handlar inte om det. Just idag känner jag ett större behov än på länge att berätta för dessa människor, och andra, som tror att jag undviker just socker p.g.a. rädslan över att gå upp i vikt, att det inte är anledningen (helst vill jag bara säga 'sköt er själva och skit i andra', men det låter så otrevligt...).
Helgen (och den senaste veckan) har bestått av en hel del sötsaker. Glass, godis, sockervadd(!), sötat bröd....osv osv...något jag inte är van vid att äta. Igår nådde det sin kulmen när vi satt och doppade översöta marshmallows i supersöt mjölkchoklad. Försvinnande gott självklart, men till vilket pris?
När jag lade mig igår kväll i en extrem sockerkoma bestämde jag mig för att säga bye bye till detta vita gift för ett tag.
Idag känner jag nämligen exakt vad sockret gör med min kropp, och jag gillar det inte. Trött, skakis och huvudvärk. Kroppen är inte med och hjärnan tänker inte klart. Lättirriterad, smågrinig och blassé. Äpplet är inte längre sött, det smakar bara inget. Livet är lite tråkigare liksom.
Nu vet ni. Återkommer imorgon när den värsta avtändningsfasen är förbi och livet är tillbaka till det normala igen.

Sov sött..! ;)

Varför?

Sedan ett par veckor tillbaka har jag äntligen en bra statistikmätning på min blogg.
Jag vet inte bara hur många som är här varje dag, utan har även koll på varifrån ni kommer, både på världskartan (varför ligger just Belgien tvåa efter Sverige?) och på internet. Jag vet hur många procent som kommer hit en gång och vilka som har besökt mig ett par hundra gånger. Vet procentuellt vilken webläsare ni använder och hur länge ni stannar inne på sidan.
Vilka ord det söks på i sökmotorerna för att hitta hit och vilka andra av er bloggare som genererar mest trafik till mig (söta Miss Agda - du leder hittills...tack!).
Men jag får ju aldrig svar på min vikigaste fråga...varför?

Varför läser just du min blogg? Vad vill ni läsa mer av och vad är ointressant?

Jag vore oändligt glad om ni ville lämna en liten kommentar och svara på detta, vill ju gärna att alla som kommer hit skall trivas och gärna komma tillbaka!

Tusen tack för hjälpen!
Foto privat. Originalbilden till min header. Gili Trawangan, Indonesien, maj 2007.