torsdag 6 januari 2011

Jag vill inte


Aldrig någonsin har det tagit emot så mycket att åka hem till Dalarna. Aldrig.
Morgondagen har legat som en vilande rädsla i hela mitt liv, och just nu är jag fullständigt livrädd. Inga lugnande ord om att 'det blir en fin stund' kan nå mig, jag vill bara slippa...försvinna och inte vara med.
Men jag ska göra allt jag kan för att försöka se det fina och behålla lugnet. Inte bli otröstligt ledsen utan försöka titta tillbaka, le och vara glad över tiden vi fick. Smärtan kommer jag dock inte för allt i världen kunna ignorera, den gör sig påmind redan nu. I hela kroppen.

Om ett dygn säger jag farväl en sista gång, men minnet kommer aldrig att lämna mig. Aldrig någonsin. Jag ska klara det här, jag måste.
Foto: Privat. Sommaren 2010.

17 kommentarer:

  1. Min morfar dog i somras, det var det værsta jag varit med om. Och det gør ont, och begravningar ær tunga. Så ær det bara. Men efter morfars begravning, kændes allt lugnt och tryggt. Han mår bra nu och vi møts igen. Det ær min verkligehet. Kram

    SvaraRadera
  2. Skickar en styrkekram och tänker på dig.

    SvaraRadera
  3. Kram! Gråt, skratta, kramar med dina nära!

    SvaraRadera
  4. Tänker på dig. Kram.

    SvaraRadera
  5. tänker på dig. många kramar!!

    SvaraRadera
  6. Tänker på dig! Varmaste kramen

    SvaraRadera
  7. Kram på dig. Och kom ihåg att det är ok att bryta ihop fullständigt. Man överlever det också.. även om det är sjukt läskigt.

    SvaraRadera
  8. Katarina Haidler6 januari 2011 17:28

    Men Helena, man far bli otröstligt ledsen pa begravningar för det är det värsta som finns, jag tänker inte hymla om det. A andra sidan ger begravningen ett visst avslut till en tid som är hemsk, du kan ga vidare pa ett helt annat sätt efterat. Det är först da du verkligen kan se det fina i minnena och börja bearbeta smärtan i själen. Grat sa mycket du vill vännen, det är inget att skämmas för och bara ett bevis för hur underbar din mormor maste ha varit.
    Jag tänker pa dig och skickar manga kramar!
    Katta

    SvaraRadera
  9. <3

    På riktigt. Jag har inte ens ord. Jag tänker på dig.

    SvaraRadera
  10. Mmm...men hon finns med dig i allt du gör. En mska som dör försvinner aldrig helt ur ens inre. De är bara inte längre där fysiskt. Du kan ju faktiskt ha små samtal med din mormor närhelst du vill...för du vet nog vad hon skulle svara dig. Och hur hennes varma hand skulle vila på din.
    Kram för nu...du är stark. Gråt för hela hjärtat.
    Johanna

    SvaraRadera
  11. Skickar också en värmande kram som stöd.

    SvaraRadera

Ja, lämna gärna ett spår efter dig! :)