Muta

Ja, jag fortsätter att göra mitt bästa för att locka igång kroppen igen, idag med en extra liten skål med antioxodanter och vitaminer efter middagen. Muta kallas det visst, men jag känner att den lyssnar mer och mer och jag hoppas att den snart är tillbaka med sin fulla kraft...jag längtar efter att få hOpPa och sKuTtA igen! Har dock LOVAT mig själv, dyrt och heligt, att jag inte ska träna en enda minut innan jag är helt frisk den här gången, så det är bara att fortsätta vila.

Under tiden, för att inte sprängas av träninglängtan, engagerar jag mig och petar lite i andras liv och träning...något jag med glädje kommer att fortsätta med även när jag själv äntligen får börja svettas!
Jag ska framöver agera lite bollplank för Carro som har siktat in sig på finfin form och kommer att nå dit. Jag tänker också fortsätta peppa min kära vän Malin som lyckades tappa 14 kilo(!!!) under förra året, och med hennes vilja och envishet är jag säker på att hon fortsätter på den inslagna linjen och att hon kommer att nå längre än hon tror!
Jag känner också en otrolig lust att ta tag i hela min familj...bröder, mamma, pappa...men känner av någon anledning att det eventuellt kan bli lite mer svårjobbat på den fronten. Hela resan måste ju starta med det första steget, och är man inte villig att ta det så blir man ju stående...alla vill ju inte, och det måste man (även jag) acceptera.

Acceptera min icke tränande kropp måste jag också göra, men det börjar bli liiite segt nu, minst sagt. Jag tar en till kiwi så länge.
Foto: Privat. Kvällsboost á la Helena.