Vasaloppet. Det är något speciellt med Vasaloppet, speciellt när man kommer från Dalarna. Man måste liksom ställa klockan och gå upp för att se starten. Sitta nyvaken och lyssna på Sven "Plex" Petersson och titta på alla stackare som står och fryser i Sälen. Helst ska man självklart befinna sig i Dalarna också, för att få rätt feeling.
Jag blir lika imponerad varje gång. Hur motiverar man sig att gå upp så vansinnigt tidigt för att åka till ett kolsvart Berga By för att hoppandes stå och vänta på att få åka 90 kilometer på ett par skidor? 90 kilometer!? Förstår ni hur långt det är?
Ska tänka på det den 30 maj. När fötterna värker, kroppen skriker nej, nej, nej och benen inte vill springa en meter till. Då ska jag tänka på att jag iallafall slipper göra det i minusgrader. Slipper fel vallade skidor med dåligt glid....och att det bara är 42 kilometer, inte 90. Ja, det ska jag tänka.
Heja mig!
Ja men visst. Jag är visserligen inskriven i kyrkan men att hålla bröllop där har aldrig varit ett alternativ. För mig känns det lite märkligt att bröllop och begravningar ska hållas på samma ställe. Nej, jag försöker hålla mig undan.
SvaraRaderaSpringa maraton? Oj, det är också imponerande. Själv skulle jag nog behöva stänga av hjärnan under en sådan pärs, alltså inte tänka alls.
SvaraRaderaHerregud, Vasalopp och Maraton.. jag ska tänka på det nästa gång jag springer till bussen och nästan är nere på stan innan pulsen slår normalt igen!! ;o)
SvaraRadera