Konsten att vända en pissdag

Jag är uppe ovanför ytan igen! Det som behövdes för att vända min energifattiga mindre bra måndag till en dag som faktiskt går till historien som en härlig dag var:
Sköna energiska kollegor som vägrade få mig att tro att jag såg lika eländig ut som jag kände mig.
Nöjda och leende kunder.
En ljuvlig rökt lax till lunch.
Planering av en rolig helg att se fram emot i sommar.
Gott kaffe.
En svettig uppvärmning på en cykel.
5 km löpband i 4.29-tempo (även om jag insåg att min kondis förmodligen ligger kvar på Pyrenéerna någonstans...)
Rammstein.
Tunga hantlar & kettlebells och brinnande axlar.
Utomjordisk mjölksyra i magen.
En solig promenad hem till min ö.

Nu har jag plötsligt energi jag inte trodde fanns och är snart klar med en storstädning av hela lägenheten. Åh vad jag älskar min förmåga att totalt utrota dåligt humör!
Foto: Privat. Längs Norr Mälarstrand i eftermiddagssolen...

Överskottsenergi anyone?

Jag har noll energi idag. Seeeg. Sömnig. Smått irriterad. Jag misstänker starkt en härlig sockerbaksmälla efter en sällsynt major fikaturné genom Dalarna igår...mammas rabarberpaj, vaniljsås, gräddtårta, pappas glass med jordgubbar...och lite bilgodis på det. En årsförbrukning socker för min kropp på en dag - bra jobbat!
Någon som har ett överskott av ork och vill dela med sig lite? Jag har nämligen en liten plan på att springa runt Djurgården efter jobbet och kan behöva en och annan nypa eNeRgi..!

Älskad och ständigt efterlängtad gumma...

Mormor. Var alltid kvar...snälla?
Foto: Privat. Kärlek.

En bra start på helgen...

Det är verkligen inte samma sak att ta en morgonpromenad hemma i Stockholm som här "hemma" i Dalarna. Luften är totalt annorlunda, allt är så mycket lugnare och det känns som att kroppen fylls av en helt annan typ av energi. En timme runt min vanliga runda med utsikt över Orsasjön fick starta min lediga fredag, och nu när gröten ligger i magen är jag mer än redo att starta min lediga dalahelg. Livet känns mer än skönt just nu.
Foto: Privat. Ett av många röda hus med vita knutar längs min promenad.

Relaxed

Äntligen. Det finns få saker som gör mig så lugn i kroppen som att vara på väg hem till Dalarna. Längtar efter min familj och alla kramar som jag väntat så länge på att få ge alla jag älskar. Det regnar utanför fönstret och prognosen säger att det ska fortsätta att göra det hela helgen...jag kunde inte bry mig mindre. Är vi framme snart?
Foto: Privat. Hemmagjord middag på bästa Masexpressen. Hål i huvudet på den som åker buss till Dalarna med något annat bolag.

...

Mumsiga kolhydrater...

Ledig förmiddag och vaknade utan klocka efter nästan åtta timmars sammanhängande sömn...skönt och minst sagt välbehövligt! Började känna mig lite hängig igår kväll, och eftersom jag vägrar att bli sjuk planerade jag om hela kvällen. Var inbjuden av Sony Music att gå och se två nya band som spelade på Strand, men drog på mig mysbrallorna och stannade hemma i soffan istället...smart.
Känner mig bättre idag, men det är något som inte är som det ska... Eftersom jag tror på att vara snäll mot kroppen och försöka muta bort baciller så gick jag ner till min granne Lux (inte direkt min sämsta granne...) och köpte ett frukostbröd med tranbär och aprikoser. Så sjukt gott (rekommenderas!), och nu sitter jag bara och väntar på att kroppen ska tycka samma sak och bara se till att bli pigg och helt frisk igen! Har verkligen ingen lust att bli sjuk...tack.
Imorgon efter jobbet åker jag äntligen hem till Dalarna, har inte träffat min familj på evigheter känns det som...längtar!
Foto privat. Brödet from heaven.

Tetips!

Tisdag och jag är pigg igen - underbart! Min powernap igår gjorde susen, och inatt har jag sovit som en liten prinsessa.
Avslutade min måndag med fika på Mälarpaviljongen i kvällssolen med Åsa och Åsa som kom svettiga direkt från sin dansklass. Mysbrallorna var på, infravärmen var igång och en massa viktiga ämnen avhandlades...allt från bröllop till Better Bodies stillastående sedan 90-talet (seriöst...har det hänt något med kläderna på 20 år?). Mysig försommarkväll! Hur som helst, jag vill egentligen bara tipsa er om vad som kan vara fika-Stockholms godaste te just nu - organic white tea with raspberry. Det var inte första gången jag drack det, och garanterat inte den sista heller. Dessutom är Mälarpaviljongen ett perfekt ställe att dricka det på...kosta på dig ett besök!
Foto privat. Tea from heaven...

Hej världen!

En mil cykling, 5 km löpning och en promenad hem i solen fick igång (det fortfarande smått vinblandade) blodet i kroppen igen. En nätt tupplur på en timme hemma i soffan på det och jag är BACK ON TRACK!
Nu vankas det kvällsfika på stan med 2 x Åsa. Tema; mysbrallor - tackar!
Foto privat. Me, myself and the mysbrallor.

ZzzZZzzzZzzz...

Kan någon förklara för mig varför man aldrig kommer i säng på söndagar? Är det bara jag som attackeras av lusten att fixa, dona, pyssla och göra allt man kan utom att sova när det börjar krypa mot söndag kväll...? Fantastiskt rolig 30-årsfest i lördags och nattsömnen blev långt ifrån så lång som den borde, var seg hela dagen igår men för rastlös för att sova. Planerade att komma i säng tidigt men icke.
04.30 imorse ringde klockan, bara att gå upp och promenera iväg till jobbet. Stockholm är så vackert den tiden på morgonen, och bara tanken på att få gå genom en sovande stad i morgonsolen gör att man faktiskt orkar gå upp innan morgontidningen ens har kommit. Känner mig ändå hyfsat pigg, förmiddagen har gått hur bra som helst....men snart är det dags att äta lunch, och efter den vet vi vad som kommer att hända. Släggan rätt i skallen. Tack och god natt. Gäsp.
Hur gör ni för att komma i säng i tid? Tips, tack...

HaPpY hApPy!

Morgonpromenader. Bikini i gräset. Islatte. Rosévin. Skratt. Vattenmelon. Kramar. Nattvärme. Stekhet löpning. Iskallt vatten. Pirr. En bok. Rosa nagellack. Klänning. Gårdsfest. Bubbel. Glädje. Jag har haft två helt fantastiska lediga sommardagar...och livet känns som en mindre dröm just nu.
Har prioriterat bort bloggen lite...återkommer.
Kramar!
Foto privat. 30-årsfest igår...glädje!

Molnfritt...

...och ledig, och dagen börjar med en promenad i solen... Kan man starta en helg bättre?

Det är över nu

Idag händer det. Jag och Sats gör slut. Mitt årskort går ut, och efter mååånga år som trogen Sats-anhängare är det dags att gå vidare, och har jag bestämt mig för att inte förnya mitt medlemsskap. Jag har det ju så lyxigt nu att jag jobbar på stans finaste gym och tränar ändå bara på jobbet numera...och gör jag inte det så tränar jag utomhus i egen regi.

Visst känns det lite tomt trots allt. Förutom att Odenplan räddade mig under några månader när jag bodde i ett totalt renoveringskaos på Hälsingegatan så har många års träning har skapat många roliga minnen, inte minst med min bästa vän. Jag kan inte ens räkna hur många svettiga timmar vi har spenderat tillsammans i Sats lokaler, och visst kommer jag att sakna att träna med henne. De dubbla klasserna på lördagmornarna på Odenplan (med den självklara apelsinen i bastun efteråt...), måndags-BodyCombaten (och ibland efterföljande BodyPump...) med Tepp waaay back på Odenplan, stapplandet på Per Markussens funk-klasser, torsdags-BodyCombaten med Fredrik på Hötorget, den fantastiska yogan (will miss it A LOT!) på tisdagsmornarna med Lena, tisdags-dansen med Niklas Modig på Hötorget, dans med Robert Sörensen på Odenplan på söndagarna, onsdags-BodyCombat med energiknippet Leon... Ren träningsglädje med roliga människor, som med åren även har blivit mina vänner utanför gymmet. För att inte tala om alla träningsmänniskor jag träffat under alla år...som vissa av dem har blivit en del av mitt liv.

Förutom alla härliga människor, är min BodyCombat det jag kommer att sakna allra mest. Sköna slagserier, mjölsyreframkallande kickar, fruktansvärd träningsvärk och ton av energi! Leon och Fredrik, som är två av de få BC-instruktörerna som är värda att träna för, är dock ändå inte kvar på Sats, så det känns inte jättetungt ändå. Leon är dessutom faktiskt kvar i stan, så ett gästspel hos honom på Sportlife kommer det garanterat att bli framöver.

Det är slut nu. Over. En ny och oviss era i mitt träningsliv har börjat - yes!

Foto privat. Min bästa vän en tisdag...eller torsdag...eller onsdag...på Sats Hötorget. Will miss it.

.Robin Hood.

Jag vet inte om det är mina otroligt höga förväntningar eller min outtröttliga faschination över Gladiator som gör det, men jag lämnar biosalongen med en lite platt känsla. Filmen är snygg, storyn bra och skådespelarna gör det de ska. Russell kommer dock alltid att vara Maximus Decimus Meridius för mig, och det förtar nog en del av känslan. Tyvärr.
Vad tyckte ni?

Löparendorfiner...äntligen!

Min plan efter jobbet idag var att kliva in på gymmet och köra ett skönt styrkepass. Under dagen när jag tittade ut på gatan insåg jag dock att folk blev mer och mer lättklädda, och när kunderna började prata om sommarvärme ute så kändes det sådär kul att stanna inomhus...
Först blev jag lite frustrerad - vad skulle jag kunna träna utomhus med min fortfarande ganska trasiga kropp? Löpning var ju bara att glömma, det gjorde ju ont efter 10 minuter sist. Promenad är ingen träning för mig och ett utomhusgym lär ju inte ha öppnats sen sist jag kollade. Träna med min kroppsvikt i en skogsdunge hade jag inte heller någon som helst lust med...
Löparsuget började sätta in rejält, och tanken slog mig att det kanske kanske skulle gå ändå? Bara jogga ett par kilometer, få lite sol på näsan och sen komma tillbaka till jobbet och köra mitt pass.i..om jag lovar mig själv att sluta springa vid första tecken på smärta..?

Sagt och gjort. När avlösningen kom drog jag på mig löparskorna och stack iväg. Riktig sommarvärme och kroppen kändes oväntat lätt! Sprang ut mot Djurgården och planerade att ta en lagom lång runda bland alla småvägar, kanske runt halva ön. Efter ett par kilometer längs vattnet kände jag dock att jag inte hade någon som helst lust att bege mig inåt, det var riktigt varmt i luften och det enda sättet att få lite svalka var att hålla sig längs kanten...så jag fortsatte. Djurgården är stor, större än jag kom ihåg. Det kändes som om vägen aldrig skulle ta slut, men det gjorde inget, för benen ville aldrig sluta springa. Bra musik i öronen, mycket folk att titta på och tiden fullkomligt rann iväg. Knät ömmade lite, men inte alls någon fara och ingen anledning att stanna.
När jag kom tillbaka upptäckte jag att jag hade varit ute i 1 h 10 min, och när jag mätte rundan på jogg.se visade det sig att jag hade sprungit hela 13 km! Men en snittfart på 5.30 min/km satte jag inget personligt hastighetsrekord direkt, men jag kunde ju lugnt konstatera att min tänkta uppvärmningsrunda snarare blev ett "riktigt" löppass, så några snabba magövningar och en lång stretch fick räcka som avslutning.

Underbart att få känna lyckan i kroppen igen efter 7 veckors löparvila, och skönt att mina ben och fötter äntligen börjar hämta sig på riktigt. Lite ont i höger knä nu, men det känns inte som någon större fara.
Avslutade dagen med en vansinnigt inkokt lax och färskpotatis med söta Marie på en uteservering i solen... Kan en vecka börja mycket bättre?

Game on!

Stockholm är helt ljuvligt idag! Sol från en klarblå himmel och varma vindar...love it!
Jag vaknade till fiskmåsarna hemma på min ö, och 05.15 imorse tog jag min första morgonpromenad sedan jag kom hem från Spanien. Benen och fötterna kändes ok och jag känner att jag snart kommer att vara tillbaka igen! Är otroligt sugen på att köra igång träningen på riktigt igen, och med vetskapen om att min kropp klarar mer än jag någonsin kunnat ana tror jag att träningsvåren 2010 kommer att bli smått magisk...
Hur har ni startat veckan?
Foto privat. Norr Mälarstrand imorse...

Bring it on!

Morgonpromenader. Löpbandsintervaller. Mjuk stretching. Tunga vikter. Sköna joggingrundor. Magmördare. Milrekord. Mjölksyra. Träningsvärk. Jag är äntligen sugen på att träna igen, och imorgon drar jag igång det hårda vårracet...längtar!

Magi...

Den får inte baksmällan att försvinna, men iallafall lättare att uthärda... Jag vill gråta, så vackert är det.

Sommarnatt...

...och ett par av stans uteserveringar skall besökas...t.ex. Café Operas som har sommarinvigning ikväll. En och annan drink kan det kanske tänkas bli också...
Ha en fin kväll alla!

Jag kommer att komma ihåg den här dagen...

...som en smygstart på sommaren. Bikini, en hög med tidningar, en bok och en hemmagjord isig sojalatte...min ö är en fullkomligt ljuvlig plats att vara på för tillfället.
Har ni också sommar?

Skvallertidningar...gäsp...

De ligger alltid där hos frisören, och det är svårt att låta bli att bläddra i dem... Det finns dock många anledningar varför jag inte lägger mina pengar på skvallertidningar. Till exempel...ett - jag mår dåligt av bilderna och vill spy. Två - jag tycker synd om människorna. Vem går ner så mycket i vikt utan att må riktigt dåligt??? Lämna dem ifred för f*n!

fAnTaSTic FriDaY!

Vaknar för första gången sen NYC-resan och är pigg. Jetlagen är säkert inte borta, men idag är det något som stör den, något som verkar göra att jag förtränger att den existerar.
Kan det vara det välbehövliga frisörbesöket som startar min dag? Eller det mer än efterlängtade träningspasset som väntar efteråt, och som får min kropp att jubla redan nu? Kanske är det att jag inser att jag faktiskt njuter av vädret, trots att solen lyser med sin totala frånvaro och det ligger en grå matta över huvudstaden? Eller är det middagen med en fin vän och några helt nya bekantskaper på underbara Ljunggren ikväll som gör det lite lättare att gå upp ur sängen?
Jag har ingen aning, men hela jag bubblar och den här lediga fredagen kommer att märkas som ett leende i min kalender, jag känner det redan nu.
HaPpY fRiDaY!

Det är kö...

...in i min fulla garderob och rensning pågår. Ellinor tipsade om att starta en bloppis...hur många skulle vara intresserade av ett halvt ton kläder, skor och väskor? Annars blir det Tradera...det här går liksom inte längre.
Foto privat. En bråkdel av NYC-packningen...

Comeback!

Sedan jag kom hem från Spanien för tre veckor sedan har jag inte haft något som helst sug efter att träna. Kroppen har fått vila, och jag har verkligen känt hur den har behövt det. Ett tecken på att den fortfarande inte är helt återställd är väl att jag har varit totalt slut i benen varje dag förra veckan, efter att ha promenerat runt på Manhattan...det är inte normalt. Trodde på allvar att min träningslust aldrig skulle komma tillbaka. Märklig känsla att inte vilja träna när man normalt är van att köra 5-6 pass i veckan, men jag antar att det är kroppens sätt att visa att den läker.

Igår slog dock det dock till, suget efter mjölksyra, endorfiner och trötta muskler. Tog det som ett tecken på att kroppen var redo, så efter att jag hade klappat igen på jobbet tog jag 10 steg in på ett tomt gym och drog igång löpbandet. Hälsenorna har varit minst sagt ömma sedan min vandring, så jag började lugnt för att känna av hur benen svarade...
Tio minuter långsam jogging kändes bra ända tills jag klev av bandet. Hälsenor, benhinnor och höger knä gjorde ont, och det är bara att konstatera att 800 kilometer tar mer än 3 veckor att läka..så jag fick gå loss inne på gymmet istället. Körde ett snabbt halvtimmespass enbart med superset med fokus på överkropp...och jäklar vad skönt det var! Min musik på högsta volym, helt ensam på gymmet och svetten sprutade!
Idag har jag årets värsta träningsvärk och det är en helt underbar känsla! Marathon är borträknat, löpningen får vänta ett par veckor till, men nu är jag på g igen...watch out!

My cup of tea..?

Det låg ett trevligt bud och väntade på mig på jobbet när jag kom dit efter min NYC-vecka. Två helt nya (finns inte i butik än verkar det som...) och kravmärkat té-sorter i smakerna Sweet Apple Pie och Creamy Blueberry som Friggs varit så snälla och skickat. Det låter onekligen som något i min smak, och jag tänker garanterat testa dem redan ikväll när jag ska fortsätta att packa upp min väska som väntar där hemma...en neverending story verkar det som.
Någon mer som har testat?
Foto privat.

Home sweet home...

Det bästa med att resa är såklart att åka bort. Att kasta sig ut och se något nytt. Byta miljö. Inspireras.
Men att resa handlar också om att komma hem. För mig är resandet så mycket mer än att sätta sig på ett flygplan och landa i ett annat land, ha semester och sedan återvända hem till samma gamla vardag. Jag brukar alltid ta med mig något hem, och då menar jag inte de otaliga shoppingfynd som råkade halka med den här gången, utan snarare det som fastnar inom mig. Insikter. Mentala väckarklockor. Tankar och känslor som gör att hemresan känns givande snarare än smått ångestfylld.

Igår när jag kom hem efter efter ett inställt flyg, ett nybokat flyg och en försening p.g.a. omväg runt vulkanen som orsakade ännu en ombokning var jag mer nöjd än vanligt att landa i Stockholm. Visst saknar jag New York, mycket. Pulsen på Manhattan. De otaliga skratten med min bästa vän och mina underbara bröder. Och visst skulle jag åka tillbaka vilken dag som helst. Men finns det något som slår att otroligt trött komma hem, sätta nyckeln i låset, öppna dörren och känna doften av hemma? Krypa under sitt eget täcke. Njuta av tryggheten. Bara vara. Inte mycket skulle jag säga.

För mig är dock resandet en hjälp att kunna känna det här. Det är otroligt svårt att uppskatta det man har om man aldrig ser något annat. Hur ska man veta att det man har är fantastiskt om man inte vet att det finns en annan sida? Det finns en anledning att jag hellre lägger mina pengar på flygbiljetter än på krognotor, dyra restaurangbesök och onödig Stockholms-shopping...och det tänker jag fortsätta med. Jag äter hellre gröt i ett par månader för att istället få spendera en ovärderlig vecka på andra sidan jorden med människor jag tycker om, så det så.

Hur prioriterar du? Ett par kvällar på stan eller en biljett till en spännande ovisshet?
Foto by storebror. "Hemma" på 450 West 58th Str, NYC.

The Fantastic Four is coming home!

Iceland Air via Reykjavik över vulkanen - check!
Bilbomb på Times Square - check!
En väska med ny misstänkt bomb och tre avspärrade kvarter - check!
Ombokat flyg hem via London (tack världens bästa B där hemma!) för att runda envisa vulkanen - check!
Varför resa händelselöst liksom? Håll tummarna att allt går i lås med vår hemresa nu, tack.
Foto by...någon av oss.

H*lvetesj*vlajökull...som min bror skulle ha sagt.

Iceland Airs flight FI614 från JFK imorgon kväll är inställd. Synd att flightnumret stämmer perfekt överens med min flygbiljett...
Eyjafjallajökull. Vem väckte henne?

NYC är inte bara shopping...

...man kan njuta av staden på andra sätt också. Näst sista dagen nu, och planen är att se staden från en helt ny vinkel...
Foton privata.

Panini, släng dig i väggen...

Berätta för mig var i Stockholm man kan plocka ihop en take away-sallad med jätteräkor, färsk sparris, jordgubbar, björnbär, broccoli, kronärtskocka, kikärter, vattenmelon och ett dussin andra grönsaker i alla färger och former...så ska jag börja tänka på att eventuellt komma hem. Three days to go...
Foto privat.

Den omvända behovstrappan

Här i det stora äpplet gäller inte samma behovstrappa som längs el camino...uppenbarligen.
För en månad sedan var mat och vatten prio ett, och med tanke på min misstänkta konstanta mat - och vätskebrist i kroppen här i NYC verkar det nu som om det är något annat som ligger högst upp på listan...något som jag egentligen vet att jag kanske inte behöver. Kommentarer överflödiga.
Foto by storebror.

Drömmer jag?

Utsikten från min vilopaus i gräset efter take away-lunchen i Bryant Park igår skvallrar om det helt osannolika vädret som hägrar i NYC för tillfället...30 grader varmt och sol, och jag behöver väl knappast säga att jag mår ganska bra just nu?
Foto privat.

*LiVsKvALiTet*

Molnfritt. Sojalatte. Skrattkramp. Kramar. Yellow cabs. White zinfandel. Sunshades. Bröder. Extrasyster. Lyckorus.
Jag lever nu. BIG TIME.

Foto by storebror, mästerfotografen utan stövlar.

Amerikanska hälsoproblem ingen skräll

När vi hade kommit fram och så smått installerat oss i lägenheten igår kväll var det dags att ge sig ut för att köpa lite lättare frukostingredienser till vår första morgon. Gröt på morgonen är mer eller mindre ett måste för mig, så havregryn var mitt första shoppingmål.
Havregryn. Det kan ju tyckas vara en rätt enkel produkt som är väldigt basic och inte borde vara särskilt svår att hitta. Men nu snackar vi USA, landet där enkelt inte är likställt med väl förekommande. Havregryn med tillsatser och tillagda ingredienser i alla dess former, det var inga problem att hitta. Något som på förpackningen såg ut som vanliga havregryn, och som säkert många köper som "nyttig frukost", visade sig vid lite närmare granskning vara något av en i stort sett färdig "gröt", där man bara behövde tillsätta vatten för att få något som liknade gröt, med smak av äpple eller kanel eller något annat, och dessutom med ett sockerinnehåll på mellan 10 och 15%. Efter många om och men hittade jag dock en burk "Old Fashioned Oats" - rena havregryn (men old fashioned!?), till ett pris som låg minst 50% över förpackningarna med "Instant Oatmeal"... Märkligt hur den rena maten är så mycket dyrare än den som innehåller en massa tillsatser. Vill man ens veta hur billiga och konstgjorda alla dessa extra ingredienser är?

Som tur är bor vi nästan granne med vad som kan vara livsmedelshimlen på jorden - den organiska kedjan Whole Foods Market. Jag upptäckte stället för ganska många år sedan i San Diego, och blev mer än glad när jag upptäckte att vi nu har ett i nästa kvarter!
Whole Foods Market fokuserar på organiska produkter, och även om priserna ligger lite högre än i en "vanlig" butik är det verkligen värt varenda öre. Drygt 1,5 h spenderades där imorse för att fylla upp vårt lilla kök inför veckan. Här är det inga som helst problem att hitta rena produkter för att få sin frukost, utan man brottas snarare med vilken typ av gröt man vill ha - havre, spelt eller quinoa? Rena himmelriket, och hade det funnits något liknande i Stockholm hade jag förmodligen shoppat mig ännu fattigare på god mat än vad jag redan nu gör varje månad...

Alltså - det är ingen skräll eller något vidare under att många amerikaner har problem med hälsan. Fantasifulla och billiga bakverk och sötsaker fullkomligt överbelamrar butikerna, och man kan någonstans förstå att folk här får problem att leva sunt... Man kan lägga mycket ansvar på individen, men så länge sockerstinn grötfrukost och regnbågsfärgade cupcakes med silverströssel är tio gånger billigare och lättare att hitta än "old fashioned" havregryn så finns det inget vidare hopp. De är liksom inte mer än människor.

Shoppinghjälp på Manhattan

Lillebror har precis delat ut en valutaomvandlare för att maximera shoppingen och minimera huvudräkningen under dagen. Klockan är strax före 9 och vi är redan redo för att göra stan. Drygt 20 grader ute och shortsen är på - nu kör vi!

ThE BiG aPpLe

Efterlängtad flygresa. Vulkanspaning. Skratt. Min vän. Älskade bröder. Kramar. Lägenhet granne med Central Park. Dogwalkers. SoHo. Victorias Secret. Broadway. Promenader. The Boat House. Ground zero. Starbucks. American summer. $$$. Sephora. Ben & Jerrys Ice Cream bars! Abercrombie&Fitch. Dygnet runt-öppen Apple Store. Trötta fötter. Nikon D80. Lycka. Brooklyn Bridge. Nattsudd. Macys. Shoppingkassar. Övervikt.
So long - vi hörs från NYC!
Foto privat. Övertydlighet i New York, våren 08.

Jag flyttar och blir sambo!

Ja, temporärt alltså. Fr.o.m. imorgon och en vecka framåt kommer nämligen min närmaste t-banestation inte att heta Fridhemsplan och ligga i Stockholm, utan snarare Columbus Circle och ligga i New York City! Mina tre sambos kommer att bestå av min bästa vän och mina två älskade bröder, som tillsammans gav mig resan i 30-årspresent...underbara!
I en hel vecka ska vi njuta av en helt fantastisk stad. Umgås, shoppa, skratta, äta gott och bara vara. Jag har sett fram emot det här sedan slutet av september förra året, och nu är det äntligen dags! Ironiskt nog flyger vi med Icelandair via Reykjavik, så jag håller alla tummar jag har att det nya askmolnet som uppenbarligen föddes imorse bara försvinner nu. Poff, borta liksom.

Veckan är hyfsat oplanerad, vilket känns otroligt skönt. Ingen stress, ingen press och inte en hel lista med saker som skall bockas av - underbart! Dock har ju jag och mina bröder samma gener, och vissa av er vet ju hur uppstyrd och planerande jag kan vara...så jag är rätt säker på att vi har en mer eller mindre lång to do-list innan vi landar på JFK. Behöver jag ens kommentera faktumet att min lillebror har gjort en valutaomvandlare som han har printat i miniformat och laminerat, för att vi ska slippa huvudräkningen i shoppingens hetta? Say no more.

Det enda jag har på min agenda är min i dagsläget mer eller mindre icke existerande shopping (saknar!), en och annan sojalatte på Starbucks, promenader i solen (kolla väderprognosen!) i Central Park och sen skulle jag gärna besöka någon av alla hundratals stand up-klubbar som finns i stan. Har konsulterat en expert på området, så nu har jag full koll! Lite skratt har ju ingen dött av, även om jag vet att kvartetten som checkar in på Arlanda vid lunch imorgon inte brukar ha problem med att framkalla det även utan komiker....

Jag har bara varit i NYC en gång tidigare och har förmodligen inte ens sett en promille av stan. Någon som har tips på saker som kanske inte nämns i alla guideböcker, men som bara inte får missas?

Keep in mind...

...forever.

Marathontankar

Stockholm Marathon 2010 - 35 dagar kvar. Den 5 juni är den dagen jag har sett fram emot i snart ett år. En dag jag har väntat på sedan förra året när en skadad fot satte stopp för min start i mitt livs första marathonlopp och jag istället vackert fick stå bredvid starten med en vansinnig frustration över att inte kunna starta, en frustration som fick mig att gråta.

Men det har hänt något. Suget efter att springa ett marathon inte lika stort längre. Jag vet plötsligt att jag klarar av 42 km löpning, trots att jag aldrig har testat. Jag vet det verkligen, och jag behöver inte bevisa det för mig själv. Min kropp har visat mig att den klarar 20 marathonlopp på lika många dagar, och även om det var gående så vet jag att jag utan skulle kunna springa 4,2 mil utan problem. Och skulle problemen komma så skulle jag övervinna dem, det vet jag också.

Det här har fått mig att tänka på om det verkligen är värt att utsätta kroppen för 42 km löpning, när den inte på långa vägar har hunnit återhämta sig från min 80-milavandring? Att jag däremellan ska klämma in 7 dagars knatande runt Manhattan hjälper ju inte till direkt...

Den enda anledningen till att jag skulle springa loppet är för känslan i kroppen och huvudet efteråt. Jag förstår ju såklart att upplevelsen att springa in på Stockholms Stadion efter ett långt lopp är helt obeskrivlig, men kommer den inte blekna i jämförelse med att runda hörnet på Santiagos katedral efter 200 timmars mer eller mindre smärtande vandring? Kommer jag någonsin kunna uppskatta känslan och förstå att ett marathon faktiskt är en bragd och något som inte alla klarar, även om jag skulle göra det?

Är det verkligen värt att pressa kroppen igen så nära inpå? Utsätta redan utmattade hälsenor och benhinnor för ännu en utmaning, för att i slutändan klara något jag redan vet att jag klarar, och riskera att känna ett stort jaha? när jag når målet? Det tål att tänkas på...jag har en dryg månad på mig.

Foto privat. Vad kan slå den här känslan?