Åtta.

Så många saker har jag blivit utmanad att avslöja om mig själv.
Egentligen handlade utmaningen om vanor och ovanor, men jag valde att ändra lite på upplägget och istället göra åtta allmänna konstateranden om mig som person.
Tack Mia och Milla för att ni utmanade mig och fick mig att sätta mig ner och tänka efter. Detta är vad jag kom fram till:

Jag är en obotlig romantiker och anser att hela meningen med livet är att få uppleva kärlek. Dock har jag insett genom åren att det inte är lätt att hitta rätt, och ser med glädje fram emot den dagen när jag känner mig trygg i ett förhållande och känner mig älskad, och samtidigt får skänka någon all min kärlek som rusar runt i mitt blod.

Jag är livrädd för döden. Tanken på att en dag vara tvungen att lämna jordelivet och inte få vara med längre skrämmer mig fruktansvärt. Kan inte tänka tanken utan att drabbas av panik. Vill verkligen tro att man går vidare efter detta liv, men inser ju att det inte är så och det gör mig lite rädd.

Jag kan inte leva utan musik. Skulle någon ta ifrån mig musiken skulle min själ dö. Behöver musik överallt i min vardag...när jag tränar, när jag jobbar, när jag är ledsen, glad, förbannad, trött, pigg...alltid.

Jag är beroende av att träna. Ingenting i min kropp fungerar som det ska om jag inte får röra på mig. Endorfiner är mitt knark.

Jag är ibland för snäll. Under hela mitt liv har jag hellre sårat mig själv än andra, vilket har gjort att jag inte alltid har mått så bra som jag gör nu. Att lämna min sambo för ett drygt år sedan är utan tvekan det svåraste och mest smärtsamma jag har gjort. Att behöva såra en människa jag bryr sig om är det värsta jag vet.

Jag älskar mat. Däremot är jag extremt kräsen och äter inte vad som helst... Har hellre matlåda med mig än går ut och äter lunch. Mina kollegor har numera inställningen "du säger till när du vill följa med", och har slutat fråga mig. Bäst så, mår ändå bäst med min matlåda.

Jag gillar att gråta, och jag gör det ofta. Förlösande. Skönt. Befriande. En film som får mig att gråta är en bra film. Människor som inte "kan" gråta tycker jag verkligen synd om, och jag är glad att min kära mamma har lärt mig att våga visa mina känslor.

Jag är en extrem analytiker. Analyserar och dissikerar allt och alla tills jag nästan blir trött på mig själv. Försöker lära mig att låta bli, men det är ju samtidigt så intressant... Antar att det är en "miljöskada" av att ha en terapeut till mamma.

Dags att sova. Alla hjärtans dag imorgon har jag hört...då får man väl slösa lite av sin outtömliga kärlek på världen?
Sov sött!