Gammal vänskap rostar aldrig...

Det är intressant det här med vänner. Vänner man den ena dagen står nära för att tappa nästa. Vänner man svär att aldrig släppa, men som man aldrig ser igen. Vissa vänner är man ett med, tappar och inte tror att man någonsin ska hitta igen.

Malin är en sån vän. Som små satt vi bokstavligen ihop. Växte upp i samma by, gick i skolan ihop, lekte på fritiden, tjuvrökte, blev tonåringar ihop och gick på folkparken och diggade till Trance Dance och Lili & Susie.

Med åren förändrades vi dock. Gled isär. Våra kommande och totalt olika liv och och valet av varsin gymnasieskola gjorde att vi tappade varandra, något som jag då trodde skulle vara för evigt.

Men icke...för nu har vi hittat varandra igen. Vi bor båda i huvudstaden, lever totalt olika liv och har inte alls mycket gemensamt. Men på något sätt känner man ändå att hon finns där, min gamla vän som jag har sjungit Oh mama och På egna ben med så många gånger. Min vän som jag i smyg tittade på Terror on Elm Street med, och som jag hjälpte att uppfostra en nalle vid namn Frans-Bertil med.
Idag läste jag ett av hennes blogginlägg och blev otroligt glad. Glad över hennes fina ord, men även glad över att inse att hon är lika tacksam som jag över vår nygamla vänskap.
Malin - sluta aldrig vara du!

Nu är det dags att ladda om för fest hemma hos min andra underbara barndomsvän. Ni som har hängt här ett tag känner ju henne nästan och vet att vi knappt kan leva utan varandra.
Ett glas vin när klockan är fyra på eftermiddagen är väl ok?
Foton privata. Flottfärd på Klarälven för snart 20 år sen och 30-årsfest förra året. Samma vackra modeller. :)