The truth, and nothing but the truth...

Ja, jag har ju lovat att berätta allt om min laseroperation. Eftersom jag är en person som brukar hålla vad jag lovar kommer då här (den lååånga) sanningen. Håll till godo...

Jag har haft glasögon och linser i ungefär 20 år p.g.a. min närsynthet. I slutet av förra året kollade jag min syn senast och hade då -4 på vänster öga och -3.50 och en liten, med linser okorrigerbar, astigmatism på höger. Operationen har legat i mitt huvud under flera år, men jag har helt ärligt inte vågat ta steget. Tanken på att någon skulle skära i mina ögon var mig helt enkelt övermäktig. Det sista året har jag dock känt mer och mer att jag verkligen skulle vilja göra den där operationen och jag har undersökt olika möjligheter och alternativ.

Efter att ha pratat med en vän som åkte till Istanbul för ett år sen och var mer än nöjd föll mitt val på att åka med Perfekt Syn och träffa Dr Nusret Bas, Turkiets bästa ögonkirurg. Prismässigt är det oslagbart att välja Turkiet framför Sverige, och jag litade på läkarens skicklighet efter hans drygt 50 000 genomförda operationer...

Att jag fick med mig min kära gymnasiekompis Petra som jag inte har sett på två år, men som jag hängde med i vått och torrt för 10 år sen, var bara en fantastisk bonus. Såhär i efterhand inser jag att jag inte hade klarat helgen utan henne.

Vi kom till Istanbul i torsdags eftermiddag och en chaufför hämtade upp oss på flygplatsen. Meningen var att vi då skulle ha blivit körda direkt till hotellet, men under färden fick vi reda på att vi istället skulle till kliniken. Gruppen hade tydligen blivit oväntat stor så förundersökningarna var tvungna att inledas redan på ankomstdagen istället för på fredagen, vår operationsdag.

Exakt vad de gjorde på torsdag kväll vet jag faktiskt inte, men jag vet att de filmade och mätte ögat i diverse apparater. Fick också läsa på en klassisk bokstavstavla på väggen och inse att min syn faktiskt var -4.25 och -3.75, alltså lite sämre än jag trodde. Nusret, som jag direkt kände mig otroligt trygg med, gjorde en bedömning av ögat, framför allt hornhinnan, och man fick reda på vilken typ av operation bland de ca 11 olika som var mest passande för ens ögon. Det visade sig att min hornhinna var "brant", och att en Intralase Lasik (som är en lite mer avancerad variant av den "klassiska" lasikoperationen) var det enda som var aktuellt. Hade på förhand läst om intralase-behandlingen och att den å ena sidan skulle vara lite dyrare (närmare bestämt $590) men å andra sidan säkrare och med mindre risker för komplikationer än föregångaren Lasik. Bara att köra med andra ord.

Otroligt trötta och fulla av en massa intryck landade vi på hotellet väldigt sent på fredag kväll, och middagen fick bli lite frukt och yoghurt från vår lokala lilla butik. Ingen av oss hade någon direkt aptit... Somnade som två barn.

Fredag morgon när jag vaknade kände jag direkt hur nervositeten kom smygande, men jag försökte verkligen att fokusera bort den. Vi skulle inte bli hämtade förrän klockan 14, och dagen hade skulle bli väldigt lång och jobbig om jag skulle spendera den med att vara nervös...

Frukosten serverades på hotellets tak, och det var rätt skönt att få sitta där och prata om allt och inget och titta ut över Istanbul...liksom glömma bort för en sekund varför vi var där.

Sprang på en kille som hade anlänt tidigare och hade gjort operationen kvällen innan, och han berättade att han såg bra men att han hade haft några timmar av smärta på natten som "inte var roliga alls". Ja ja tänkte jag, smärta har man ju känt tidigare, och hade min vandring över Spanien i minnet.

Förmiddagen spenderade vi med en lång promenad runt stan, en god turkisk kycklingkebab till lunch och prat om en massa gamla minnen. Det kändes som att vi var där på en helt vanlig semester, men klockan 14 var det dags för oss att hoppa in i den lilla bussen och åka till sjukhuset, och då kom verkligheten ikapp. Pulsen steg och nervositeten kom krypande igen.

Väl framme på kliniken blev det en del väntande och vi ropades upp en och en. Efter kanske 2-3 timmar ropades mitt namn upp och det var dags att möta läkaren iklädd pappersrock - och mössa. Nervositeten i det lilla väntrummet precis utanför operationssalen är svår att beskriva, men det är ingen känsla jag vill ha tillbaka. Ett par droppar bedövningsmedel i ögonen senare var jag plötsligt inne hos läkaren och hans lilla team. Hello Helena, och sen var det bara att lägga sig på britsen.

Det som sker nu är inte bekvämt...inte alls. Jag blir tvättad runt ögonen och sen sätter det igång, höger öga först. En ring av något slag som gör det omöjligt att blunda fästs runt mitt öga och expanderar det. Helt ok känsla än så länge. Sugkoppen som sedan sätts på ögat är inte lika skön. Otroligt obehaglig känsla när ögat "sugs upp" en bit från ansiktet. Ligger så i några sekunder, det blir svart och jag tror att laseroperationen genomförs, men vad som i själva verket sker är att det bara skärs ett snitt i min hornhinna. Verktygen tas bort, jag känner mig lättad att äntligen få blunda med höger, och allt upprepas sedan på vänster sida.

När jag reser mig upp från britsen känner jag mig ändå rätt lugn och tycker att en laseroperation ändå inte är så farlig som jag har trott. Tills jag kommer ut i väntrummet, that is. Då får jag nämligen reda på att värmerekordet (tydligen den varmaste dagen på 100 år i Istanbul) och framför allt luftfuktigheten har gjort att laserutrustningen inte orkar vara med, och att de därför har beslutat att göra operationen i två steg. Uppskärningen av hornhinnan där vi är, men själva laseringreppet på ett annat sjukhus. Vadå...åka buss till ett annat sjukhus med uppskuren hornhinna? Att säga att jag var lugn i det läget är att vara så långt ifrån sanningen som det bara är möjligt. "Don't touch your eyes" var det enda vi behövde fokusera på, men det är ingen lätt uppgift när det svider, kliar och rinner...

Mina svullna ögon med uppskuren hornhinna...två minuter efter ingreppet.

Efter kanske en halvtimme (som dock kändes som en halv dag) var det alltså dags att återigen hoppa in i bussen, och ytterligare en halvtimme senare anländer vi på ett sjukhus på den asiatiska sidan av Istanbul. Vi skämtar om att vi tvingas åka ända till Asien för att få vår operation gjord, men det ligger bara nervositet i skratten i bussen...

Läkaren har åkt före och är redan på plats, och vi får sätta oss i ett nytt väntrum. Vi ropas återigen upp en och en. För varje person som går in blir jag mer och mer nervös. Alla som kommer ut är dock överens om att laseringreppet inte är någonting om man jämför med sugkoppen vid det första ingreppet. Skönt. Petra får gå in, och efter henne är det min tur. Min puls är nog uppe i 200 när jag sitter och väntar på min tur. Jag hör ett dunkande ljud från operationssalen men tänker att det inte kan ha något att göra med det jag ska utsättas för, så jag ignorerar det.
När Petra kommer ut ser jag att hon är rätt tagen. Jag frågar hur det känns och får ett "det kommer att gå bra" till svar. Där och då inser jag att alla som har kommit ut tidigare har ljugit. Det här är inte alls något mindre obehagligt ingrepp. Det här är inte kul någonstans.

Helena? frågar läkaren och jag nickar och lägger mig på britsen, den andra för dagen. Halvt skräckslagen för att vara helt ärlig. Eftersom läkaren och hans kollega pratar turkiska finns en assistent med i rummet som berättar för mig på engelska vad som händer. Allt går väldigt snabbt utan att vara hetsigt, min puls ligger konstant på max och jag vill bara därifrån.
"Now they will wash your eyes, close your eyes", och jag lyder. En hårdhänt man tvättar mina ögon med två bomullspads, och jag undrar om min hornhinna inte är känsligare än så när den är uppskuren..? Någon typ av plastfilm klistras på mitt ansikte så bara ögonen syns, och jag får lite svårt att andas under min mask.
En ring i ett material som jag inte kan identifiera fästs på mitt högra öga, läkaren börjar skruva på den varpå mitt öga spärras upp mer och mer. Oskönt, minst sagt. Lite extra bedövningsmedel droppas i efter att jag har sagt att jag faktiskt känner lite smärta i ögonvrån, och med en obefintlig möjlighet att stänga ögat ser jag sen hur läkaren tvättar mitt öga. Vi pratar nu inte om ögonlocket, utan han är faktiskt på själva ögat och tvättar. Jag ser allt, men känner inget - en otroligt märklig känsla.
"Now he is trying to remove your flap" hör jag assistenten säga, och jag inser att "flap" är synonymt med hornhinna. Känslan av att se ett glänsande instrument som liknar en liten pincett närma sig ögat, se att en bit faktiskt viks undan och att sen hamna i ett totalt suddigt och bländande ljust tillstånd är helt omöjlig att förklara. Jag ligger på en brits med tvingat öppnat öga och min hornhinna är verkligen bortvikt. Blottad är bara förnamnet på känslan som finns i min kropp. Livrädd är efternamnet.
"Focus on the red light" är nästa instruktion jag får och jag inser att den blinkande pricken är varifrån lasern nu skall in i mitt öga. Det är också nu jag inser att det höga ljudet jag hörde från väntrummet visst hör till min operation. En laserutrustning är inte tyst, inte på långa vägar. Efter 25 sekunders ljudligt hamrande och en assistent som bara vill väl men mot min vilja räknar ner var femte sekund, är det över.
Jag ser återigen ett glänsande instrument, att läkaren tar tag i något på mitt öga och plötsligt är synen tillbaka - hornhinnan är på plats igen. Dags för en ny omgång av känsellöst tvättande på mitt uppspärrade öga, och sen tas äntligen den vansinnigt obehagliga ringen bort. Jag får äntligen stänga ögat, släppa på spänningen i min kropp och andas normalt. Fem andetag och de påminner mig om att det är ett öga kvar. Känslan jag har i min kropp i just den sekunden är en av de obehagligaste jag någonsin känt. Det är omöjligt att dra sig ur nu, och det enda jag vill göra är att gråta, skrika rakt ut och bara försvinna. Jag är så rädd och osäker att jag känner mig illamående.
Andra ögat avklaras på samma sätt, och faktiskt är det lite lättare än det första. Jag vet trots allt vad som ska hända och är beredd på alla konstiga känslor och upplevelser som chockade mig i samband med det första ögat, men jag skulle ljuga om jag sa att jag var avslappnad. Assistenten ser förmodligen att jag inte mår så bra, för hon låter mig veta att det bara är "25 more seconds, then it's over".

När allt är över ställer jag mig upp, skakar hand med och tackar läkaren, och kan för egen maskin lämna operationssalen. Jag märker direkt att jag faktiskt ser bra på långt håll, men synen är såklart lite grumlig. Jag sätter mig en stund på stolen utanför salen och andas ikapp lite, sen förflyttar jag mig ut till soffan i det större väntrummet där Petra sitter. Och där blir vi sittande. Gråter, svettas och plötsligt kan jag inte öppna mina ögon alls. En obeskrivlig smärta kryper sig dessutom på...
Tänk dig att någon injicerar saltvatten i ögonen, gnuggar dem med en lök och sedan lyser dig i ansiktet med en gigantisk strålkastare som du tvingas stirra in i. Lägg till det en tårproduktion som inte är av denna värld, totalt täppthet i näsan och obeskrivlig huvudvärk. Sen tar du den känslan gånger tio. Jag har aldrig upplevt en smärta i närheten av den jag känner de två närmaste timmarna efter operationen, jag vill bara krypa ur mitt eget skinn och försvinna. Rädslan över att aldrig mer kunna öppna ögonen gör inte saken bättre, och jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen. Får en värktablett som inte hjälper, det är otroligt varmt i väntrummet och jag försöker verkligen tänka positivt, men det går inte.
En halvtimme efter operationen vill läkaren göra en efterkontroll, en kontroll som för mig är helt ofattbar eftersom jag inte ens får upp ögonen. Lycka till tänker jag när jag sätter mig i stolen framför Dr Bas, och han lyckas trots allt på något sätt. Han får upp mina ögon, lyser i dem med en lampa i någon sekund och det enda jag hör är "Helena - it's perfect". Där och då inser jag att operationen har gått som den ska och mentalt blir jag lite lugnare. Smärtan däremot, den är oförändrad.

Både jag och Petra tvingas ledas ut från sjukhuset till bussen, ingen av oss får upp ögonen tillräckligt för att kunna se var vi sätter fötterna. Bussresan hem känns som en evighet, och smärtan är outhärdlig. Ögondroppar med antibiotika och steroider ska tas en gång i timmen och det är en stor utmaning att lyckas få i dem i ögonen längs vägen. Jag lyckas dock, och helt otippat somnar jag dessutom mitt i smärtan, förmodligen av ren utmattning.
Två timmar efter avslutad operation är vi framme vid hotellet, och kan jag faktiskt börja öppna ögonen lite. Smärtan har klingat av, men det känns fortfarande som att någon strör salt i mina ögon. Ytterligare en timme senare kan jag hålla ögonen öppna helt och hållet och det svider ytterst lite, och totalt fyra timmar efter ingreppet är smärtan borta. Ögonen känns trötta, men jag ser hur bra som helst och jag har inte ont. Vilken otrolig känsla!
Vi somnar mitt i ett samtal utan att säga god natt, och på lördag morgon är det en helt ny värld som möter mig. Jag ser när jag slår upp ögonen utan att behöva leta fram glasögonen eller sätta i mina linser. En person som har sett hela livet kan inte förstå lättnaden, men alla ni som vaknar halvblinda varje morgon vet vad jag pratar om. Tänk er känslan av att ni har glömt linserna i kvällen innan, men sen inser att ni faktiskt aldrig ens satte i några. Obeskrivligt.

Efterkontrollen på kliniken dagen efter operationen kändes som en walk in the park. Läkaren tittade med ett par instrument, jag fick läsa på tavlan på väggen och det konstaterades att jag har 100% vision på både höger och vänster öga. Jag ser 0.0 (perfekt) och även min astigmatism som tidigare inte har kunnat korrigerats med linser är nu bortbränd med en turkisk laserstråle. Jag ser med andra ord bättre än någonsin, bättre än jag någonsin gjort med mina linser eller glasögon.
Sightseeingen runt Istanbul dagen efter operationen kunde jag genomföra utan solglasögon, trots att jag hört att man kan vara ljuskänslig i veckor efteråt...

Tre dygn efter operation, och inte ett spår av ingreppet...

Nu drygt tre dygn efter operationen ser mina ögon ut att må hur bra som helst, mina ögonvitor är vitare än någonsin och jag känner ingenting av att jag i fredags låg på ett operationsbord med en massa konstiga instrument i mina ögon. Jag tar mina ögondroppar med antibiotika och steroider var fjärde timme och kompletterar med lite tårvätska på flaska lite då och då, eftersom ögonen lätt känns lite torra såhär i början. I övrigt känns det bättre än någonsin och jag njuter varje sekund av att kunna läsa skyltar och urskilja detaljer som jag aldrig tidigare har klarat.
Om jag skulle göra om det? Ja. Hade du frågat mig en timme efter operationen hade svaret dock varit NEJ. För man ska veta att det gör ont, rejält ont. Jag skulle heller inte rekommendera någon att åka iväg ensam, man känner sig rätt svag och liten efter ingreppet och även om sällskapet är lika blind som en själv så är det iallafall skönt att ha någon i sin närhet (TACK Petra!).

Det blev en lång historia, men det är också hela sanningen. Har ni frågor så fråga - jag kommer att svara ärligt...även om jag uppskattar att vissa av mina vänner som har genomgått samma sak har mörkat detaljer om smärtan, obehaget och rädslan. Tack, på riktigt.
Foton: Privata.