What´s the point...

...of doing anything, if you never notice? undrar Johnossi längs min morgonrunda. Texten handlar verkligen inte om löpning, men jag tar ändå hjälp av orden i den 3 km långa uppförsbacken längs vägen. För det märks verkligen att jag inte har sprungit på väldigt länge. Det tar uppenbarligen tid att läka efter en 80 mil lång promenad...lång tid, och jag har lyssnat på mina värkande fötter och ben och låtit dem bestämma. 6 kilometer asfalt på blygsamma 33 minuter startar iallafall min lördag här hemma i Dalarna, och jag är otroligt glad att jag kan springa utan smärta. Kanske kan jag snart komma igång med löpningen på riktigt igen?

Moster och mannen jobbar, deras barn och min bror sover och jag sitter nu på min favoritkökssoffa med frukosten i magen och en kopp kaffe framför mig, och ser fram emot en lugn och totalt stressfri dag. Jag och min bror hade ju "lånat" våra kusiner ner till Stockholm i ett par dagar, och min moster var övertygad om att barnen skulle ta bussen hem till Dalarna igår. Hon blev onekligen förvånad (och började såklart gråta...) när istället min brors bil svänger in på gården och vi kliver ut och överraskar henne. Vad sjutton - det var ju hennes födelsedag och det måste ju firas! Jag älskar överraskningar - de gör liksom livet lite mer värt att leva...

What´s the point of doing anything if you never notice? Känn på orden och njut av er lördag...
Foto: Privat. En välförtjänt nedförsbacke efter mördaruppförsbacken...