Vet inte vad det är med hösten 2010, men jag har ett ständigt pirr i kroppen och mörkret kommer liksom inte åt mig. Mörkrädslan kanske försvann i våras ändå. Min hemmasnickrade mörkerterapi, när jag tvingade mig själv att gå minst en timme varje morgon längs kolsvarta stigar, där i Spanien kanske hjälpte mer än jag trodde...
Är det bara jag som gillar det här mörkret?
Foto: Privat. Min vän mörkret.
Nix jag gillart oxå! I måttliga mängder, just nu är det helt okej. Kl 8 är det ju hur ljust som helst och nu skulle det lika gärna kunna vara vår som höst ute. Det är ett jäkla klagande, tycker jag.
SvaraRaderaKram och ha en bra dag!
Ja jag älskar´t. Har alltid gjort. Min mamma brukade kalla mig "mörkrets furstinna" när jag var yngre, just av denna anledning ( tror jag ) och inte för att jag är ond ( hoppas jag ). :)
SvaraRaderaÅh, jag känner faktiskt samma sak i år med det här mörkret. Det kommer liksom inte åt någonstans och den känslan är enormt skön.
SvaraRaderaJag älskart med. Och snart när husen vaknar och har tända ljus...
SvaraRadera