Stickning och tårar

Började första sjukdagen med att sova tills jag vaknade av mig själv...otroligt skönt att inte behöva ställa klockan och gå upp klockan 5, även om 7 kanske inte låter som någon vidare sovmorgon för de flesta...

Efter frukosten plockade jag fram min stickning som har legat orörd sedan i vintras, gjorde en kopp té och satte mig i soffan för att titta på reprisen av Spårlöst från igår. Bara en liten stund in i programmet kunde jag dock konstatera att det bara var att lägga undan stickningen. Att försöka sticka när tårarna forsar nedför kinderna är nämligen ingen bra kombination...omöjlig skulle jag säga. 

Oscar och hans bror åkte till Colombia för att leta upp sin mamma som adopterade bort dem 1981, och efter att ha lyssnat på Oscars föredrag i Göteborg för ett par veckor sedan anade jag hur viktigt det var för honom att hitta sina rötter. Även om jag inte känner Oscar särskilt bra så har vi en hel del gemensamma vänner, och varje gång jag har träffat honom har jag slagits av vilken otroligt varm människa han är. Det i kombination med att jag är otroligt känslig, att jag i vanliga fall är orimligt blödig när det kommer just till programmet Spårlöst, och att jag uppenbarligen hade ett och annat i huvudet som ville komma ut, gjorde att tårarna aldrig ville ta slut.

Var jag inte täppt i näsan innan så är jag det nu...men det är det värt. Skönt att starta dagen med en mental utrensning.

Foto: Privat. Min never ending halsduk. Premiär vintern 2010?