Otrohet - confessions and confusions...

Otrohet. Finns det något mer laddat, tabubelagt och hemskt ord när det kommer till relationer?
Ja, det ska vara orden som förknippas med det då...svek, smärta, bristande förtroende, skuld...vidriga ord som jag tror att vi alla är rädda för att tvingas beblanda oss med.
Det är så tabubelagt att vi direkt tittar snett på människor som överhuvudtaget har något med otrohet att göra. Ogillar dem lite per automatik.
"Otrohet är inget jag pysslar med" tänker nog de flesta direkt, "jag vill inte veta av det och skulle aldrig komma på tanken".
Det är en vacker och ganska självklar tanke, men är det verkligen så enkelt? Kan man bara bestämma sig för det och sen leva lycklig i alla sina dagar?

Jag hade självklart samma inställning när jag var yngre, men måste nu smått generat erkänna att jag inte har varit den ängel jag trodde jag skulle bli, och att jag under mina 30 år har sett alla sidor av detta djävulens verk. Jag har varit otrogen. Jag har blivit bedragen. Jag har varit den andra kvinnan.
När jag tittar tillbaka så inser jag att det är små slumpmässiga tillfällen och totalt oväntade omständigheter som har varit orsaken till att allt satts ur spel. Varje gång. Det har gjort jävligt ont. Varje gång. Men jag måste faktiskt helt ärligt säga att jag inte riktigt vet vilken del som är mest vidrig. Vad är egentligen värst och gör mest ont?
Att såra den man älskar? Att bli sårad av den som jag trodde älskade mig? Eller att såra och lura både sig själv och minst en person till genom att vara med en människa som någon annan älskar?

Det skulle kunna finnas ett enkelt svar på den här frågan, men jag kan bara inte hitta det.
Smärtan över att bli bedragen är outhärdlig, det är självklart. Smärtan över att se sin älskade i ögonen och erkänna att man har träffat någon annan gör dock enligt mig ännu ondare, oavsett om man i detta fall verkligen får skylla sig själv.
Att vara "second best" är det dock sällan någon som talar om. Känslan av att den ena sekunden vara uppskattad och älskad, för att i nästa känna sig som luft och ingenting. Att ena dagen vara den enda i världen till att nästa dag se honom med henne och inse att världen man själv levde i igår bara var en oäkta lek. Att springa sig trött och aldrig komma hela vägen fram. Trots att även den smärtan till stor del är självförvållad gör den inte mindre ont, tvärtom. Den äter upp en långsamt inifrån och det är näst intill omöjligt att stoppa det.

Vad är er syn på och erfarenhet av otrohet?
Var går gränsen och finns det något läge där det är ok att förlåta?
Är det "ok" att träffa andra om man känner att förhållandet är på väg att "rinna ut i sanden"?
Är det någon som håller med vissa "experter" som säger att förhållandet kan bli bättre efter en otrohetskris?
Tell me...för det är väl inte bara jag som sitter och funderar över detta?
Till alla er som sitter och är irriterade och tänker lämna anonyma kommentarer om att jag är en lägre stående människa - bespara mig det. Jag har kommit nog långt i min insikt när jag kan erkänna mina snedsteg.