Vad vill kroppen säga mig?

Ibland undrar jag om min kropp lever ett helt eget liv och om jag har sämre koll på den och dess förmåga än vad jag inbillar mig.
Skulle ge mig ut på min löprunda idag. Den runda som jag mätt upp till 9 kilometer längs vattnet, och som jag har nött fler gånger än jag kan räkna till. Min "lagomrunda" som inte kräver så mycket av mig, utan mer fungerar som en skön omstart. Brukar ligga på runt 45 minuter när jag springer den, men målet idag var att ta det extra lugnt, kanske jogga runt på 50 minuter, för att ge min kropp lite rörelse men inte tvinga den att anstränga sig nämnvärt.
På med mössan, i med lite lugnare musik i öronen och iväg. Tog för ovanlighetens skull långa, mjuka och harmoniska steg. Tittade på folk jag mötte. Funderade på allt och inget. Njöt. "Skönt, det här går ju lugnt och bra" var min tanke.
Hemma låg mobilen på tidtagning och väntade, som alltid. Jag springer aldrig med klocka, det skulle stressa mig för mycket med tanke på att jag har en envis och aggressiv tävlingsmänniska inom mig som ibland gärna pressar mig mer än nödvändigt. Döm om min förvåning när klockan står på 42,06 - och jag var inte ens trött! Svettig som en nybadad katt, ja. Men trött? Nej, verkligen inte. Uppenbarligen har jag mer att ge än vad jag tror...

Kan inte låta bli att återigen slås av tanken att min teknik när det gäller löpning inte existerar, att jag fortfarande alltid kör "på känn", men att det faktiskt kanske är långa steg och lugnare andning som är nyckeln till att pressa mina tider ytterligare? Intressant.

Förresten - hur många av er känner att det är intressant att följa min träningsdagbok, som jag inte har kickat igång igen efter min lilla bloggpaus? Ja eller nej?