Our fears are only what we tell them to be

Norah Jones sjunger för mig när jag sitter med min gröt, skönt trött i kroppen efter en löprunda runt ett soligt Kungsholmen. Our fears are only what we tell them to be. Kloka ord. Sanna ord.

Under min morgonrunda (9 km utan ont!) fick mitt beslut sjunka in. Det beslut som i förrgår inte var helt taget, och därför orsakade en otroligt störd nattsömn. Inatt har jag sovit. Som en stock (eller sovstock som min kusin hävdade att det hette när hon var liten).
Det är pirrigt. Nervöst. Ett par små bitar som ska falla på plats, sen är det bara att göra det. Men visst är jag lite rädd. Det är dock en rädsla som känns skön, hur det nu är möjligt.
Något jag däremot inte verkar vara rädd för att slita ut skor. Det vittnar mina 1 dm långa träskor, som står i mitt köksfönster, om. Jag visade uppenbarligen tendenser till att vara målmedveten och envis redan som liten...och det kan ju verkligen hjälpa mig på vägen.
Lugn, jag ska snart berätta.
Foto privat.