En insikt och en prioritering

Om exakt en vecka skulle jag har varit i Prag. Pirrig, förväntansfull och lagom adrenalinrusig skulle jag i detta nu ha väntat på att få starta i Prague Half Marathon.
Med tanke på hur mitt ben mår inser jag dock att tiden inte skulle ha blivit ens i närheten av vad jag hade velat, och ska jag vara ärlig vet jag inte ens om jag hade klarat att springa 21 kilometer utan att få vansinnigt ont. Tråkigt men sant.

En titt i kalendern visar också orimligheten i att få ihop det:
Jobb varje dag t.o.m. torsdag 25 mars.
Flyg till Prag på morgonen fredagen 26 mars.
Flyg hem måndag 29 mars, landar 13.45 för att åka direkt till jobbet för ett kvällspass.
Flyg till Paris tisdag 30 mars 07.00 för att ge mig ut på mitt livs äventyr.
Ja, ni förstår ju själva. Även om jag titt som tätt inbillar mig att jag är en övermänniska inser jag ju faktiskt att det här inte är det bästa upplägget.

Prag är alltså i detta nu avbokat. Tiden räcker inte till, jag skulle känna mig stressad hela helgen och inte alls kunna njuta av en av mina favoritstäder. Dessutom känner jag mig själv och min vinnarskalle så väl att jag vet att jag skulle riskera att få starta min 80-milavandring med ett smärtande ben som hade fått springa en halvmara i ett tempo det egentligen inte borde klara.
Det känns verkligen tråkigt att inte få spendera en vårhelg i vackra Prag tillsammans med Petra, Milla och Lisa, men samtidigt är jag glad över att faktiskt kunna prioritera lite här i livet och någonstans inse att jag inte kan, för att citera mamma, "vara med överallt hela tiden". Prag finns kvar, och biljetten kommer att ombokas för att förgylla en helg längre fram istället.

Nu är det istället en dryg vecka kvar med fullt fokus på min vandring. Apoteket ska få ett besök, packningen ska optimeras, vänner skall vinkas av och ett par mil i kängorna ska vandras. Slukar också äntligen Pilgrimsresan av Paulo Coelho, boken som de flesta som går får idén ifrån. Ironiskt nog en av de få av hans böcker som jag har inte har läst, men jag kan bara säga att jag inte blir mindre sugen på att ta mig an Spanien när jag läser hans ord...