Because I'm worth it..(?)

Det är 63 dagar kvar. 63 dagar tills jag efter två år får se The Big Apple igen. Återigen åker jag med min lillebror. Och min storebror. Och min bästa vän. Det är den bästa födelsedagspresent jag någonsin fått, och upplägget kunde inte vara bättre. En hel vecka i en av mina favoritstäder, tillsammans med tre av mina favoritmänniskor på jorden. 58th Street/9 Avenue kommer att vara vår hemadress, i en lägenhet där vi i och för sig förmodligen kommer att spendera en promille av vår tid...för vem har tid att vara hemma och slöa i New York liksom?

Trots att det är två månader kvar så har jag självklart redan börjat sukta efter shoppingen. Är man i New York ska man shoppa, så är det bara. New York är verkligen staden där du kan shop 'til you drop...och det är förmodligen vad jag kommer att göra också.
Victoria's Secret kommer garanterat att få ett par besök. Abercrombie & Fitch likaså (mest för att butiken är bland det coolaste jag har sett). Nike Town kommer att få en del av min shoppingbudget, och jag kommer garanterat inte att kunna låta bli Sephora (trots att jag kommer att shoppa loss en del där redan i Prag om en månad...).
Men sen har vi ju min stora svaghet. Butiken som man inte kan låta bli. Tiffany & Co. Hur kan man inte älska en butik där det jobbar en gubbe i hissen som agerar hisspratare på heltid? Där man får sina smycken omsorgsfullt inslagna i ett litet paket med sidenband? Butiken där de får alla att känna sig som prinsessor? Jag älskar mitt armband, och det har betalat sig tusen gånger om sedan maj 2008. Men nu känner jag att det kanske är dags att ta nästa steg i relationen med Tiffany's. Jag vill ha. Men är det verkligen värt $390!? Det är på gränsen va? Kanske får bli en ring istället. Eller ett par örhängen. Hm.
Foto privat. Statue of Liberty, maj 2008.