Jag trodde inte riktigt på mig själv när jag ställde mig på löpbandet och började jogga upp för att köra intervaller. 10 km/h kändes ovanligt ansträngande för mina kettlebelltrasiga ben. 1500 meter långsam jogg, sen var det dags att dra upp tempot...
Startade i 14,5 km/h i 1000 meter och vilade 1 minut.
1000 meter i 15 km/h. Vilade 1 minut.
800 i 15,2. 1 min vila.
800 i 15,3. 1 min vila.
600 i 15,4. 1 min vila.
600 i 15,4. 1 min vila.
400 i 15,6. 1 min vila.
400 i 15,7. 1 min vila.
200 i 16,5. 30 sek vila.
200 i 17. 30 sek vila.
200 i 17,5. 30 sek vila.
200 i 18. Klar!
Joggade ned i 2,5 kilometer på 10 km/h, vilket kändes som promenadtempo i jämförelse, men jag kan bara inte sluta tänka på att de som vinner Stockholm Marathon springer snabbare än tempot jag höll mina 200 sista meter...helt ofattbart! Men skit i det nu - idag vann jag över min träningsvärk och diskade av mina 6,4 effektiva kilometer på 25 min och 1 sekund. Lite snabbare (och två intervaller längre) än sist, och det är väl det som räknas?
Känner mig rätt värd en fika med lillebror nu, och sen en bio på det. Förhandsvisning av en skön film där man slipper tänka, det kommer att bli en perfekt avslutning på den här måndagen.
Foto: Privat. Trött, nöjd och genomblöt av svett.
Jäklar vad du springer! Anstränger mig för att inte jämföra mig med dig :).
SvaraRaderaDu är helt otrolig. Hur gör man för att springa på det där sättet? Och med träningsvärk dessutom.
SvaraRaderaSjukt. Du är sjuk! :) Jag tillbringade kvällen i biomörkret BARA. Idag funderar kroppen på att kanske överväga att någon gång mer i livet röra sig.
SvaraRaderaWow. Du imponerar på mig hela tiden! Du är grymt stark både fysiskt och psykiskt :)
SvaraRadera