Omedveten affirmation?

Jag vill bli av med den här krypande känslan av förkylning i kroppen. Vill inte ha ett huvud tungt som bly. En kropp som är stekhet och iskall på en och samma gång. Glansiga ögon som ser onyktra ut. Smått orkeslösa ben som ber mig att ligga ner. Jag fullständigt hatar den här känslan. Hatar, I tell you.

Då och då slår det mig att jag kanske undermedvetet har valt det här tillståndet själv. För en dryg vecka sedan tänkte jag tyst för mig själv att jag kanske skulle testa en hel veckas vila någon gång. Precis den här veckan kändes som en bra vecka med tanke på att jag visste att jag skulle vara helt trasig efter söndagens övningar.
Ulrika och jag verkade ha samma tanke, och i söndags kväll bestämde jag mig för att faktiskt göra ett försök att vara stilla i en hel vecka. Redan i måndags svek jag dock mitt eget löfte och gav mig av runt Kungsholmen. Börjar starkt tro att den krypande förkylningskänslan jag släpar runt på nu liksom är kroppens sätt att hämnas..!? Snälla söta kroppen, nu har du fått fyra vilodagar, det räcker. Enough is enough!

Men skam den som ger sig. Imorgon är jag pigg igen. Frisk som en nötkärna och med en massa spring i benen...ok? Jag vill inte bli sjuk och jag vill inte vara en vandrande tröttmössa, punkt. Sådär ja, nu måste jag väl ha dödat min ofrivilliga affirmation?