onsdag 17 november 2010

Stickning och tårar

Började första sjukdagen med att sova tills jag vaknade av mig själv...otroligt skönt att inte behöva ställa klockan och gå upp klockan 5, även om 7 kanske inte låter som någon vidare sovmorgon för de flesta...

Efter frukosten plockade jag fram min stickning som har legat orörd sedan i vintras, gjorde en kopp té och satte mig i soffan för att titta på reprisen av Spårlöst från igår. Bara en liten stund in i programmet kunde jag dock konstatera att det bara var att lägga undan stickningen. Att försöka sticka när tårarna forsar nedför kinderna är nämligen ingen bra kombination...omöjlig skulle jag säga. 
Oscar och hans bror åkte till Colombia för att leta upp sin mamma som adopterade bort dem 1981, och efter att ha lyssnat på Oscars föredrag i Göteborg för ett par veckor sedan anade jag hur viktigt det var för honom att hitta sina rötter. Även om jag inte känner Oscar särskilt bra så har vi en hel del gemensamma vänner, och varje gång jag har träffat honom har jag slagits av vilken otroligt varm människa han är. Det i kombination med att jag är otroligt känslig, att jag i vanliga fall är orimligt blödig när det kommer just till programmet Spårlöst, och att jag uppenbarligen hade ett och annat i huvudet som ville komma ut, gjorde att tårarna aldrig ville ta slut.
Var jag inte täppt i näsan innan så är jag det nu...men det är det värt. Skönt att starta dagen med en mental utrensning.
Foto: Privat. Min never ending halsduk. Premiär vintern 2010?

4 kommentarer:

  1. Supertrist att du är sjuk ju... men ändå väldigt inspirerande att läsa dina inlägg, du tar dig an tråkigheterna med helt rätt inställning. Det ÄR svårt att ändra sitt beteende (även om det är under tvång och man förstår att det är nödvändigt)

    Krya på dig!

    SvaraRadera
  2. Skönt med en utrensning. Det behövs med jämna mellanrum.
    Krya på dig fina DU.
    K.r.a.m

    SvaraRadera
  3. Jag älskar ditt sätt att skriva, du kan verkligen uttrycka dig med ord. :)
    Jag älskar din blogg. Den har ett djup, den får mig att le, tänka efter.
    Jag lämnar inte ofta kommentarer efter mig men jag uppskattar din blogg oerhört!

    Ville baa att du skulle veta det

    SvaraRadera

Ja, lämna gärna ett spår efter dig! :)