Vad vill kroppen säga mig?

Ibland undrar jag om min kropp lever ett helt eget liv och om jag har sämre koll på den och dess förmåga än vad jag inbillar mig.
Skulle ge mig ut på min löprunda idag. Den runda som jag mätt upp till 9 kilometer längs vattnet, och som jag har nött fler gånger än jag kan räkna till. Min "lagomrunda" som inte kräver så mycket av mig, utan mer fungerar som en skön omstart. Brukar ligga på runt 45 minuter när jag springer den, men målet idag var att ta det extra lugnt, kanske jogga runt på 50 minuter, för att ge min kropp lite rörelse men inte tvinga den att anstränga sig nämnvärt.
På med mössan, i med lite lugnare musik i öronen och iväg. Tog för ovanlighetens skull långa, mjuka och harmoniska steg. Tittade på folk jag mötte. Funderade på allt och inget. Njöt. "Skönt, det här går ju lugnt och bra" var min tanke.
Hemma låg mobilen på tidtagning och väntade, som alltid. Jag springer aldrig med klocka, det skulle stressa mig för mycket med tanke på att jag har en envis och aggressiv tävlingsmänniska inom mig som ibland gärna pressar mig mer än nödvändigt. Döm om min förvåning när klockan står på 42,06 - och jag var inte ens trött! Svettig som en nybadad katt, ja. Men trött? Nej, verkligen inte. Uppenbarligen har jag mer att ge än vad jag tror...

Kan inte låta bli att återigen slås av tanken att min teknik när det gäller löpning inte existerar, att jag fortfarande alltid kör "på känn", men att det faktiskt kanske är långa steg och lugnare andning som är nyckeln till att pressa mina tider ytterligare? Intressant.

Förresten - hur många av er känner att det är intressant att följa min träningsdagbok, som jag inte har kickat igång igen efter min lilla bloggpaus? Ja eller nej?

♥♥♥

Jag och Sarah McLachlan. En timmes kyla. Stigar vid vattnet som väcker minnen. En kelig katt. Hittade det största lövet.

Mer behövdes inte för att komma tillbaka och bli pigg.

HäRliGa lÖrDaG.

Foton privata.

ZzzzZZZzzzZZZzzz...

My god...det var längesen jag var såhär trött. En rolig vecka med alldeles för lite sömn ligger bakom mig och trots mina 9 timmar inatt känner jag mig ändå otroligt seg...
En kaffe och promenad i höstsolen kanske hjälper? Måste ju komma igång och göra något bra av den här lördagen!
God morgon!
Foto privat. Världens skönaste oversized t-shirt från H&M:s Fashion Against Aids-kollektion.

...~*~...

Skrattkramp in english

Jaha, då har det hänt igen. Jag går till Golden Circle för att se "huvudakten", som igår var en av mina favoriter - Kristoffer Appelquist, och får något helt otippat på köpet.
Al Pitcher - vilken briljant komiker! Jag och söta Kotte skrattade så mjölksyran i magmusklerna sprutade och lyckoruset efteråt var ett faktum. Igen.
Nu är jag så övertygad jag kan bli om att det faktiskt är värt att chansa ibland och gå och titta på en person man aldrig har hört talas om. Kan knappt vänta på nästa vecka när Rheborg kommer och har med sig Fredrik T Olsson, som säkert inte många av er har hört talas om. Det hade inte jag heller innan han dök upp på Golden Circle för ett par veckor sen och fick mig att gråta av skratt.
Konstaterar återigen att skratt är otroligt förlösande och livsnödvändigt. Alla borde ta chansen att skratta lite mer och lite oftare!
Planerar så smått en bloggkväll på Golden Circle torsdagen den 19 november när Lasse Nilsen kommer dit! Maila mig gärna redan nu om ni är intresserade så lägger jag till er på mail-listan och återkommer snart med mer info...

LAUGHTER IS AN INSTANT VACATION - Milton Berle
Foto privat.

Idag är ingen vanlig dag...

...för idag är det min älskade lillebrors födelsedag!
Det finns inga ord för hur glad jag är att du finns. Kärlek.
Foto privat. Nyårsafton 2008 firades in the middle of nowhere i gott sällskap...

En 30-åring i en ?-årings kropp

Jaha, mina vänner...idag var det alltså dags. Min fysiska ålder skulle en gång för alla fastställas - ett gäng tester skulle berätta för mig om jag verkligen är 30 år.
Min chef hävdade att resultatet skulle hamna på drygt 20 år. Jag var skeptisk, men samtidigt väldigt nyfiken.
Så hur gick det då till?

Med ett speciellt system utvecklat av Polar skulle det ske. Min käre testare ansåg att jag hörde till gruppen elitmotionär och gav mig lite extra att bita i redan från början...tack.

Längden kontrollerades.

Vikten kollades.

Blodtrycket mättes.

Kroppssammansättningen mättes (fettprocent, vattenmängd och fettfri kroppsmassa) på en speciell våg.

Syreupptagningsförmågan (VO2max/konditionen) mättes med pulsband och mätinstrument från Polar.

Bålstyrkan mättes genom att ett max antal crunches skulle göras på ett visst sätt under en minut.

Benstyrkan mättes genom sk "jägarvila", sittandes med benen i 90 graders vinkel mot en vägg.

Bicepsstyrkan mättes med ett mätinstrument där man går från 90 graders vinkel i armbågsleden och sedan statiskt skall generera så mycket kraft uppåt som möjligt.

Flexibiliteten kollades genom att från sittande på golvet med raka ben mäta hur många cm framåt man kan föra händerna framåt mot fötterna.

Allt detta hamnar sedan test för test på en skala mellan nivå låg och nivå elit, kalkyleras och en sk bodyage räknas ut.

Jag är minst sagt överraskad över mitt resultat. Det visar sig nämligen att min kropp inte alls är 30 år gammal, utan bara 20 år! Jag hamnade på nivå elit i alla tester utom bicepsstyrkan, och min kroppssammansättning klassades som optimal. Flexibilitetsmätaren gick i botten och syreupptagningsförmågan låg en bra bit över gränsen för elit.
Kanske dags att sluta underskatta min förmåga nu?

Hade jag haft aningens lägre blodtryck hade jag blivit 18 istället för 20...men det känns som att det räcker att min kropp anser sig vara född 1989 va?
Heja mig - nu blev den här träningshösten om möjligt ännu bättre!

Vardagar är underbara dagar

Är det något jag är bra på är det att ta vara på varje dag. Försöka att inte skilja nämnvärt på vardagar och helger. För vem vill sitta hela livet och se veckorna som en transportsträcka till helgen? Eller att sucka 47 veckor per år och leva för sina 5 semesterveckor?
Nej tack, inte jag iallafall.
Igår var det dags för mig att plocka upp en gammal tisdagstradition, vilket innebär liveklubb på Musslan på Dalagatan i Vasastan. Ett mysigt litet ställe där det varje tisdag bjuds på (gratis!) livemusik, både små och större namn. Klubbvärd är min vän, som jag har bloggat en del om, och som själv brukar förgylla kvällarna med några egna låtar.
Lite livemusik och ett glas rött på en tisdag = vardagslyx.

Igår blev det dock endast mineralvatten för min del. Anledningen? Om en dryg timme skall jag bege mig till jobbet trots att jag inte börjar jobba förrän 14. Chefen ska sätta mig på prov och göra diverse tester för att få fram min egentliga fysiska ålder. Han hävdar att jag är strax över 20 i kroppen, jag är skeptisk. Om ett par timmar har vi svaret.
Foto privat. Stiko Per Larsson på Musslan igår.

Ett steg närmare maran...

Ni som har hängt här ett tag kanske kommer ihåg att mitt första marathon den 30 maj i år bara blev en dröm. En liten träningsrunda på 30 kilometer i fel skor blev spiken i kistan för mina fötter och löpningen blev ett minne blott för ett par månader. Dagen efter årets mara var det jag som loggade in på marathon.se och anmälde mig till Stockholm Marathon 2010. Hade ju verkligen längtat efter att få testa att springa 42 195 meter!

Något måste dock göras med mina fötter. Efter att ha fått skäll och åtskilliga pekfingrar av min naprapat ett x antal gånger har jag varit på väg tusen gånger för att kolla mina stackars plattfötter en gång för alla. Latmasken i mig har dock satt käppar i hjulet och jag har i mitt stilla sinne tänkt att jag inte har några problem eftersom jag trots allt kan springa dryga två mil utan att känna något där jag tidigare hade ont. Jag vet dock att jag pronerar ganska kraftigt, och nu har smärtan flyttat sig till ett annat ställe...så nu kände jag att det verkligen var dags.
Efter morgonens yoga var det därför jag som knatade iväg till Ortopedingenjörerna på Västmannagatan, ställde mig på en spegellåda, blev filmad på löpband och slutligen lade mig på en brits för en total koll av mina stackars fötter.
Resultatet? Pronation och supination, värst i vänsterfoten. Dock ett par riktigt starka ben som gör allt för att kompensera detta, vilket har gjort att jag har överansträngt vänsterfoten och fått en svullnad/knut på en sena under foten. Jaaahapp. Bara att plocka fram gipset, gjuta av fötterna och lämna iväg dem för att tillverka mina inlägg (med en extra skena i vänster för min sena...). Äntligen säger jag bara. Så svårt var det ju faktiskt inte att få lite ordning på det här.

Enligt mina två experter som hjälpte mig kommer mina inlägg att göra att jag kommer att kunna fokusera på själva löpningen och inte hur jag sätter i fötterna för att undvika smärta.
Kan inte låta bli att undra vad det kommer att göra för min löpning, och jag kan knappt vänta på att få ta reda på det!
Stockholm Marathon - 221 days and counting...
Foto privat.

Pure energy!

Jag vet inte vad Leon hade ätit idag, men vad det än var så vill jag ha det till frukost varje måndag. Vilken energi! Det var inte läge att maska trots att lördagens party fortfarande rusade runt i ådrorna...
All or nothing, det är vad jag brukar tänka när jag tränar, och idag var det inte direkt svårt med en galen dansk som boss. Svettades som aldrig förr och kunde vrida ur mitt hår efter klassen...underbart!
För er som väntar på nästa BodyCombat-release, som kommer om ett par veckor, kan jag bara säga.......PAIN! Fick testa ett par låtar idag, och det kommer inte att bli en lätt vinter...eller vad sägs om 4 x knee direkt följt av en jumpkick? M.jö.l.k.s.y.r.a. tror jag att det stavas.
Bilden är från www.leonhobro.com. Tack för lånet!

Fryser ni precis som jag?

Försöker skicka lite värme till er alla genom att bjuda på en bild som jag hittade under gårdagens nostalgiska djupdykning bland mina foton...
Min älskade lillebror där världen är som vackrast.
Foto privat. Galapagosöarna, jan 09.

God morgon...

Välbehövlig vila

Om man ska försöka vända den här sega soffliggande söndagen till något positivt så måste jag säga att jag längtar till måndagen och lite rutin i livet igen...och att min kropp har tvingas till att vila en hel dag. Träna är liksom det sista jag har tänkt på idag, minst sagt.
Lite illa är det dock att jag tydligen måste vara bakis för att kunna ligga still en hel dag, och återhämtningsprocessen i mina muskler fungerar nog heller inget vidare när kroppen samtidigt måste ägna sig åt att göra sig av med alkohol...men men, vila är det väl ändå...typ.

Imorgon är det hur som helst måndag och jag gillar det. Måndagar är dagar för nystart, som ett oskrivet blad som bara väntar på att bli fyllt med en massa roliga saker.
Veckans blad kommer i mitt fall att fyllas med träning, ett par roliga luncher, ett spännande test på onsdag (berättar mer då!), en massa skratt på torsdag och helgen ligger sen helt öppen och oplanerad - just the way I like it.

Sov gott mina vänner och vakna upp till en ny vecka med ett leende på läpparna...det kommer jag att göra.

Sunday blues...

Är jag ensam om att bli nostalgisk och ha lätt för att gråta dagen efter..?

Foton privata, ta dem inte... Slovenien, Kroatien och Kalifornien. Underbara minnen.

En väl spenderad extra timme

Jag vet inte vad ni gjorde med den extra timmen idag, men jag spenderade den på ett dansgolv på min barndomsväns 30-årsfest...sova lite extra fanns liksom inte i tankarna just då.
Just nu känner jag dock att jag kanske hade behövt ett x antal timmar sömn till. Tror att klockan stod på 6 när jag äntligen stängde mina ögon imorse...men det var det väl värt. Det är alltid värt att vara trött när man har varit på en bra fest!
Fick också det ultimata beviset på att jag inte riktigt är som alla andra när jag, vrålhungrig som jag var i taxin hem efter otaliga timmars dans, valde att åka hem och äta en burk fiskbullar(!) istället för att göra de andra sällskap i hamburgerkön.
Att jag nu är sugen på gröt och inte pizza orkar jag inte ens kommentera.
Foto privat. Jättesen dans någonstans i Stockholm.

Två timmar endorfiner!

Lördagen började med nyinvigning av fina Sportlife Odenplan, och för min del betydde det två timmar Les Mills Medley, med en lagom mix av RPM, BodyPump, BodyCombat och BodyBalance.


Eftersom jag kört Les Mills program i några år nu så var det inte direkt några nyheter för min del, förutom RPM som jag aldrig hade testat. Redan när jag satte mig på cykeln kände jag av veckans fem dagars träning i benen och var lite orolig för hur det skulle gå...
Men jäklar vilken energi det blev när Micke och bästa Leon drog igång! Två minuter och jag hade totalt glömt bort mina trötta ben. Svetten forsade och endorfinerna sprutade! Måste verkligen få in lite spinning i mitt redan fullproppade träningsschema!

Fick härligt sällskap av fina Åsa, Milla och Frida (bakom kameran) - tack tjejer för energi!

30 minuter RPM, 30 minuter BodyPump och 30 minuter BodyCombat senare var det dags för lite välbehövlig BodyBalance...en helt fantastisk avslutning med fina Jennie på instruktörsmattan.

Efter träningen bjöds det på fin lunchbuffé med en massa gott, och jag gick därifrån mätt och belåten och nöjd i både kropp och själ. En helt underbar start på lördagen!

Nu är det bara att ladda om, varva ner lite innan det är dags att dra på sig den lilla svarta. Lite gäster hem på fördrink innan vi sticker iväg på ett stort 30-årspartaj med 90 gäster!

Allt det goda i livet på en och samma dag - kan det bli bättre?

Foton privata.

Konsten att vända en dag

Heja vad det kan vända snabbt! Från att vakna som världens segaste människa till att totalt byta skepnad efter ett par låtar in i veckans andra BodyCombat.
Tvekade in i det sista på om jag skulle träna, lite stel i baksida lår efter gårdagens löpband, men jag gav mig sjutton på att köra och efter ett par minuter slag och några roundhouse kicks var jag människa igen. Vilken energi!

Efter middag med bästa vännen och hennes date avslutades kvällen iklädd 3D-glasögon i en skön biofåtölj. Och jag måste säga att Pixar har gjort det igen. En helt fantastisk film med skratt, gråt och eftertanke. Som vanligt bjöds vi dessutom på en kortfilm innan, och den var som alltid helt briljant! Gå och se UPP nu!

Nu är det sängen som gäller, måste ladda inför morgondagens träning och dubbel 30-årsfest på kvällen. Den här helgen kommer att gå till historien som helt fantastisk!
Foton privata.

Right on spot!

- "Du måste älska dig själv."
- "Jag är inte min typ".
Aron Flams visdomsord från Golden Circles scen igår kväll säger allt om mitt tillstånd idag. Huvudvärk, seg, tung i kroppen och vansinnigt trött.
Note to self: Gå inte upp 04.45, jobba en hel dag, träna hårt, ät för lite mat, drick för mycket vin och för lite vatten och lägg dig sen nästan ett dygn senare.

Dock är det alltid värt att vara lite seg på fredagar när man har spenderat torsdagskvällen med att skratta hysteriskt. Jag säger bara Adde Malmberg. Trodde han var en mossig gubbe som slutade vara rolig någongång samtidigt som Släng dig i brunnen gick i graven. Men icke. Mjölksyra i magen och tårar - underbart!
Träffade också söta Kotte för första, men inte sista, gången in real life - roligt!

Nej, dags att ta tag i den här lediga fredagen efter den senaste frukosten sen tonåren.
En sväng på stan för att hitta något till morgondagens dubbla 30-årsfest med tema huvudbonad, BodyCombat (kan ligga i riskzonen känner jag...), middag på Vapiano och UP i 3D är agendan för dagen.
Ha en underbar fredag!
Foto privat.

Oväntat personbästa

Vad händer i kroppen ibland?
BodyPump bokat för kvällen.
Ångrar mig, bokar av. Lite sugen på att springa istället.
Slutar jobba, gör en dubbel espresso.
Gäspar, seg. Sprang ju igår...kanske ska åka hem istället?
Hamnar i soffan med en kollega...ska jag verkligen springa?
Tvingar mig själv in på löpbandet.
Kom igen nu sega ben!
Snabba men vidriga första 5 km.
Ökar.
Orkar inte.
Skärp dig!
Ökar.
Orkar inte 3 km till...
EXPLODERAR!
Putsar milrekordet med 1 minut och 8 sekunder!

10 kilometer - 41 minuter 56 sekunder.

Tack kroppen, då är vi väl nu officiellt redo för en hård träningshöst?
Foto privat. Favoritmössan från Peak Performance.

Otrohet - confessions and confusions...

Otrohet. Finns det något mer laddat, tabubelagt och hemskt ord när det kommer till relationer?
Ja, det ska vara orden som förknippas med det då...svek, smärta, bristande förtroende, skuld...vidriga ord som jag tror att vi alla är rädda för att tvingas beblanda oss med.
Det är så tabubelagt att vi direkt tittar snett på människor som överhuvudtaget har något med otrohet att göra. Ogillar dem lite per automatik.
"Otrohet är inget jag pysslar med" tänker nog de flesta direkt, "jag vill inte veta av det och skulle aldrig komma på tanken".
Det är en vacker och ganska självklar tanke, men är det verkligen så enkelt? Kan man bara bestämma sig för det och sen leva lycklig i alla sina dagar?

Jag hade självklart samma inställning när jag var yngre, men måste nu smått generat erkänna att jag inte har varit den ängel jag trodde jag skulle bli, och att jag under mina 30 år har sett alla sidor av detta djävulens verk. Jag har varit otrogen. Jag har blivit bedragen. Jag har varit den andra kvinnan.
När jag tittar tillbaka så inser jag att det är små slumpmässiga tillfällen och totalt oväntade omständigheter som har varit orsaken till att allt satts ur spel. Varje gång. Det har gjort jävligt ont. Varje gång. Men jag måste faktiskt helt ärligt säga att jag inte riktigt vet vilken del som är mest vidrig. Vad är egentligen värst och gör mest ont?
Att såra den man älskar? Att bli sårad av den som jag trodde älskade mig? Eller att såra och lura både sig själv och minst en person till genom att vara med en människa som någon annan älskar?

Det skulle kunna finnas ett enkelt svar på den här frågan, men jag kan bara inte hitta det.
Smärtan över att bli bedragen är outhärdlig, det är självklart. Smärtan över att se sin älskade i ögonen och erkänna att man har träffat någon annan gör dock enligt mig ännu ondare, oavsett om man i detta fall verkligen får skylla sig själv.
Att vara "second best" är det dock sällan någon som talar om. Känslan av att den ena sekunden vara uppskattad och älskad, för att i nästa känna sig som luft och ingenting. Att ena dagen vara den enda i världen till att nästa dag se honom med henne och inse att världen man själv levde i igår bara var en oäkta lek. Att springa sig trött och aldrig komma hela vägen fram. Trots att även den smärtan till stor del är självförvållad gör den inte mindre ont, tvärtom. Den äter upp en långsamt inifrån och det är näst intill omöjligt att stoppa det.

Vad är er syn på och erfarenhet av otrohet?
Var går gränsen och finns det något läge där det är ok att förlåta?
Är det "ok" att träffa andra om man känner att förhållandet är på väg att "rinna ut i sanden"?
Är det någon som håller med vissa "experter" som säger att förhållandet kan bli bättre efter en otrohetskris?
Tell me...för det är väl inte bara jag som sitter och funderar över detta?
Till alla er som sitter och är irriterade och tänker lämna anonyma kommentarer om att jag är en lägre stående människa - bespara mig det. Jag har kommit nog långt i min insikt när jag kan erkänna mina snedsteg.

Någon som är sugen på att skratta?

Imorgon är det torsdag...och äntligen time för lite skratt (och ett glas rött såklart...) igen!
Adde Malmberg, Råland Ulvselius och en av mina absoluta favoriter - energiknippet Marika Carlsson - gästar Golden Circle tillsammans med ytterligare ett par gäster, och det kan inte annat än bli galet roligt!
Någon som är sugen på att hänga med?

Morgonlöpning - check!

Första morgonlöpningen på över två veckor...och åh vad jag har saknat det!
Det måste ju vara det helt perfekta löparvädret nu. Lite småkyligt, hög luft och massor med syre!
Efter min morgonshot och två laddade tvättmaskiner drog jag på mig tights (börjar dock bli lite för kallt för bara tunna tights nu...), underställströja och vindjacka. Misstänkte att jag skulle frysa till en början vilket jag också självklart gjorde...det är verkligen höst nu. Men känslan av att successivt bli varmare och varmare i kroppen för att tillslut faktiskt svettas av att man tar ut sig, inte för att luften runt omkring är varm, är verkligen en skön känsla! Min vanliga morgonrunda på 9,7 km i 4.47-tempo, kändes lagom och nu är jag piggare än piggast och full med härliga endorfiner!

Att jag sen till frukosten råkade läsa det här gör ju inte starten på dagen mindre bra direkt...kan det verkligen vara så att han snart är tillbaka i Sverige??? Det är ju på gränsen till för bra för att vara sant isåfall...
Foto privat.

Nöjd i kropp och själ

Det är verkligen något speciellt med mina tisdagar som jag börjar med yoga. Jag känner mig extra full av liv, glädje och positiva tankar fyller hela mitt huvud. Det är svårt att förklara för någon som inte har upplevt det, och jag hade själv svårt att förstå känslan innan jag hittade "hem" på yogamattan.

Även denna tisdag har varit helt underbar. Efter träning och ett par timmars vila hemma lunchade jag med söta Johanna som äger Studio Paus, där jag går och skämmer bort mig själv då och då. Efter några år som kund där har vi upptäckt att vi trivs väldigt bra i varandras sällskap, och har nu börjat umgås även privat. Fantastiskt hur man kan hitta nya vänner på helt otippade ställen! Vi hade så mycket att prata om idag att vi knappt hade tid att tugga maten...
Efter lunchen smet vi in på Chokladfabriken på Grevgatan 37 för en kaffe och mer prat, prat, prat... Vilket ställe! Jag är ju, som ni vet, ingen godis - och sockerälskare, men vem kan motstå riktigt lyxiga praliner gjorda på finaste Valrhona-choklad? Inte jag iallafall. En trionougat, en vaniljmarsipan och en chokladdoppad lakritskola med havssalt fick göra sushin sällskap i magen. En helt perfekt avslutning på lunchen om ni frågar mig.
Tips! Chokladfabriken har även en webshop för er som inte bor i Stockholm - jippi!

Nu sitter jag hemma i soffan och sammanfattar dagen med en kopp vaniljté. Konstaterat att jag är nöjd med livet just nu och jag kan på kvällarna knappt vänta på att nästa dag ska börja (kanske därför jag sover katastrofdåligt?). Något spritter och hoppar runt i kroppen och jag har ingen aning om vad det är. Spännande är det dock onekligen.
Foto privat. Tre ljuvliga praliner från Chokladfabriken.

Namaste...

Veckans tidigaste joggingtur kombinerat med yoga ledd av underbaraste Lena är över...
Känslan i kroppen efter dagens träning är långt ifrån densamma som efter gårdagens. Där endorfinerna rusade omkring för drygt tolv timmar sedan har det nu infunnit sig ett totalt lugn och en skön harmoni.
Det är ju det jag älskar med träningen, att man med egen vilja kan försätta kroppen i så många olika skepnader. Från att ena passet känna sig som ett totalt kontrollerat och starkt kraftpaket, till att under nästa vara mer likt ett abstrakt, oidentifierbart "något" som bara flyter med.
Två totalt olika känslor, men båda precis lika underbara på sina sätt.
Det kallas balans, mina vänner. Yin & Yang.
Foto privat.

BodyCombat - check!

Det är återigen konstaterat. BodyCombat är det bästa sättet att starta om hela kroppen och bjuda sig själv på en endorfindos storlek XL. Är det dessutom Leon som är chef på golvet så är succén ett faktum! Energi är bara förnamnet när det gäller honom (eller som han själv uttryckte det idag; Jag kanske inte skulle ha tagit den där sista koppen med kaffe?)!
BodyCombat är näst intill den perfekta träningen enligt mig. Pulstoppar, kordination, styrka och smidighet - vad mer behöver man? Att man dessutom får ett bra klipp i högern kommer på köpet...man vet aldrig när man kan komma att behöva använda den liksom.
Nu återstår ytterligare fem träningsdagar den här veckan - I LOVE IT!

En ängel på bussen!

Hemma en snabbis för att packa väskan och ladda om för veckans första, men långt ifrån sista, träningspass! Gissa om jag är laddad?

Måste bara berätta om en helt underbart gullig farbror som jag satt bredvid på bussen hem från jobbet.
Satt som vanligt och läste min bok (som för övrigt bara blir bättre och bättre och mer och mer häpnadsväckande), men kände som vanligt när jag har jobbat morgonpasset att ögonlocken bara blev tyngre och tyngre, och tillslut slumrade jag till. Vaknade ett par hållplatser senare, som vanligt rädd för att ha missat hållplatsen men insåg att det var en bit kvar så jag somnade om.
Vaknade igen ytterligare några hållplatser längre fram och var närmare hemmet än vad min kropp ville...hade gärna sovit en stund till. En pytteliten bara.
Det är då farbrorn bredvid mig frågar: Var ska du av?
Jag berättar var min hållplats är, varpå han ber mig somna om och lovar att väcka mig. Hur gulligt är det?
Sagt och gjort, jag slumrar in igen och lagom innan min hållplats hör jag: Är du vaken? Gulliga gulliga farbror!
Tackar honom för hjälpen, han säger att nöjet var helt på hans sida och avslutar med: Ibland brukar jag väcka min fru och säga att hon har glömt att ta sina sömntabletter.
Humor hade han också, min bussängel. Jag tror att det kan ha varit morfar som var nere på besök faktiskt.

Time for mJöLkSyRa!

Äntligen frisk och taggad till tusen att träna på riktigt igen!
Skissar lite på veckan som startar imorgon...
Måndag: BodyCombat
Tisdag: Yoga
Onsdag: Löpning och styrka
Torsdag: Löpning (och eventuellt BodyPump)
Fredag: Afro(?) och BodyCombat
Lördag: Invigning på Sportlife Odenplan, fem timmars träning...
Söndag: Vila
Vad tror ni? Jag sover på saken.

Tuva i uppdaterad version

Är hon inte snyggare och fräschare än någonsin?
Eller är det bara jag?

Hej livet, har du saknat mig?

Vaknar utvilad efter 8 timmars sömn.
Tar en promenad genom ett kallt och folktomt Stockholm.
Ett svettigt och ensamt träningspass med min musik.
En varm dusch.
Magiskt god havregrynsgröt med sharonfrukt och pumakärnor.
Nybryggt kaffe.
Jag är tillbaka.

18 års sömn - räcker inte det?

...somnade min morfar. 17 oktober 1991.

Det känns som en hel evighet sen, men samtidigt kan jag fortfarande komma ihåg våra kvällar vid köksbordet, som om det var igår. Jag, morfar och mormor i rafflande sammandrabbningar i yatzy. Dubbla mariekex med smör doppades i kaffe som knappt var värt namnet, p.g.a. alltför stora mängder mjölk och socker. Jag var bara barn, men kaffe som mormor och morfar skulle jag minsann ha.

Mormor hade tur som en tok. Morfar och jag visste redan innan att vi skulle gå och lägga oss som förlorare. Men vad gjorde det? Myskänslan att sitta uppe alldeles försent med bara den lilla kökslampan tänd vann över förlusten.

Han var inte min morfar egentligen, det fick jag veta några år efter att han försvann. Men han kommer alltid att vara lite morfar ändå. Eller ganska mycket morfar. Det måste han vara, med tanke på att jag tänker på honom då och då när jag ser min slitna och sönderkramade hund som jag fick av honom och mormor när jag föddes. Jo, lite morfar kommer han nog minsann alltid att vara, om än sovande sedan 18 år tillbaka.

Hoppas att du drömmer fina drömmar kompis, jag kämpar fortfarande med att ge mormor stryk i yatzy. Hon är dock hittills obesegrad.

Foto privat. "Bobben" (min version av vovven), 30 år, och hans kompis Trassel.

Omfokusering

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig...
Planen var 30-årsfest på en ö utanför Stockholm...men min vy från därifrån jag sitter ser inte alls ut som en fest om ni frågar mig. Har förmodligen åkt på årets segaste bacill....
Imorgon är jag helt frisk - ok?
Foto privat. Mitt hem, min trygghet.

Thursday tears...

...men det var inte ledsna sådana, utan tårar orsakade enbart av skratt. Mycket skratt. Obegränsat med skratt!
Det finns väl knappast någon som har läst min blogg ett tag som har missat att mina torsdagskvällar, utan undantag, spenderas på min vän Marcus nyöppnade Golden Circle Comedy Club?
Igår var det torsdag och alltså stod jag där igen. På min plats längst bak vid pianot, med ett glas rött i handen. En helt underbar stund på veckan!

Förra veckan gästades Golden Circle av Magnus Betnér, och då var stället fullproppat. Igår var det inte alls lika mycket folk och jag tog en stund att fundera över detta. Att vi människor lite för ofta tar det säkra före det osäkra.
Magnus Betnér är rolig, det vet alla, och då är det inte svårt att bestämma sig för att gå dit, betala 100 kronor och få sig ett garanterat skratt.
Igår var Anna-Lena Brundin där. Hyfsat stor komiker, minst sagt. Anton Körberg (jag var skeptisk och utgick ifrån att han var ännu en "kändisunge" som fått för sig att börja köra stand up), Agneta Wallin (who?), Teresa Tönisberg (who #2?) och Fredrik T Olsson (hört talas om honom, men aldrig sett...) var de andra som stod på scenen. Jag kan på ett sätt förstå att man inte lika självklart går dit en sån kväll.
Men tänk om säger jag bara! Jag gillar att se "nya" komiker och igår fick jag verkligen bevisat att det inte bara är våra största och mest kända som kan framkalla skrattkramp.
Anton Körberg - vilken överraskning! Han har kört stand up ca.15 ggr totalt, men är redan helt vansinnigt rolig! Fick totalt omvärdera min bild av honom. Han är verkligen inte bara en avdankad såpaskådis som råkar ha en känd pappa...
Fredrik T Olsson. Ser rätt intetsägande ut när han kliver upp på scenen, men jag kunde sen inte sluta skratta. Otroligt sköna utläggningar om helt vardagliga händelser och företeelser som gav mig mjölksyra i magen...
Totalt sett skrattade jag nog mer igår än förra veckan när "proffset" Betnér stod på scenen (även om han självklart är riktigt rolig...).
Vad jag egentligen vill komma fram till är att det ibland kan vara värt att satsa på lite osäkra kort, våga ge människor en chans. Det kan visa sig vara en riktig vinst!

Nästa veckan kommer en av svensk stand ups gamla rävar, Adde Malmberg, till Golden Circle. Han har med sig Råland Ulvselius (aldrig sett), Aron Flam (aldrig sett live), Marika Carlsson (love her!) och Emma Wessleus (who?), och jag ser redan fram emot nya skratt och nya sköna endorfiner!
Någon som vill följa med? Maila mig isåfall (helenateodora@hotmail.com) så drar vi ihop ett gäng! Är vi tillräckligt många som vill gå och dessutom är intresserade av att äta innan showen så ser vi till att boka ett bra bord vid scenen!

Unna dig själv ett gott skratt - det är du värd!
Foto privat. Anton Körberg in action...

Let´s play the game...eller?

Jag kan inte låta bli att erkänna det...jag är tagen med storm av Neil Strauss bok Spelet.
Har bara kommit 100 sidor och är redan helt fastklistrad i boken, förundrad över hur uträknande män kan vara och hur enkla vi kvinnor ibland är. En lektion i livets sociala spel, minst sagt. Ni måste läsa den, och det snart! Återkommer med fullständig recension när jag är klar...
Någon som har läst den?
Foto privat.

Så nära frisk man kan bli...

Det här kan vara det jag saknar mest av allt just nu.

Trötta muskler. Svett. Blodsmak. Endorfiner. Träningsvärk.

Jag vilar imorgon också, men i helgen...aj aj aj säger jag bara!

Då ska det testas gränser...

Kramar kommer som god tvåa på saknadslistan, by the way...

Foto privat. Efter sommarens by far varmaste löprunda.

...

If nothing lasts forever, will you be my nothing?
Unknown

No more blöta fötter

Under min två veckor långa paus har jag inte bara rensat huvudet och själen, jag har även påbörjat en mer än välbehövlig rensning här hemma.
Jag konstaterar alltför ofta att jag har för mycket saker. Kläder. Skor. Helt onödiga och överflödiga prylar. Nu är det nog. Jag slänger. Ger bort. Säljer. Rensning size GRANDE - otroligt befriande!
Hittade t.ex. ett par skor igår, som jag nu vill kolla om någon av er vill köpa?
Det är ett par magiskt sköna trailskor (klassas som en walkingsko) från Asics. Asics Gel-Track Sensor i Gore-Tex. Storlek 7 (24 cm) och de är helt nya.
Fick dem för att testa till en tidning förra året (därav sample-märkningen i dem), skon kom dock aldrig med i testet men jag fick behålla dem. De är aldrig använda, eftersom jag redan har ett par andra likadana walkingskor (love them!) från året innan som forfarande är hur bra som helst.
Någon som är intresserad? Maila mig (helenateodora@hotmail.com) snarast isåfall, annars åker de ut på Tradera!

Color your world!

Höstmörkret är här....och varje år blir alla tagna på sängen och smått förvånade. Tänk att det är så mörkt ute. Ja, tänka sig att det blev mörkt den här hösten också. Märkligt.

Jag kommer ihåg en gång på mitt förra jobb. Fikapaus och vi som synkade blodsockerfallet vid 16-tiden stod i köket för att äta lite mellis. Det var sen höst. Det var närmast becksvart ute. Det regnade dessutom. Någon började gnälla på "skitvädret" och undrade om det aldrig kunde ta slut!? Majoriteten nickade instämmande, drog ner mungiporna i botten och höll med. J*vla pissväder. "Hösten är verkligen vidrig!"
Jag höll självklart inte med. Jag har, som de flesta av er vet, lite svårt att tillåta mig själv att lägga energi på saker jag inte kan påverka. Vädret t.ex. Jag har hittills inte mött en enda människa som kan ändra på det rådande vädret, och då har jag t.om. letat djupt in i Amazonas. Min reaktion på det allmänna gnället var att reagera tvärtom, inte för sakens skull utan för att det var min åsikt.
Råkade säga att jag ändå tycker att hösten är lite mysig. Mörkret gör ju att man äntligen kan tända en massa ljus, krypa upp i soffan och tillåta sig själv att bara vara inne och mysa. Koppla av och njuta. Eller gömma sig från regnet en stund i en biosalong med en stor popcorn och bara koppla bort världen. Gå in och träna, ta en varm dusch, basta och dra på sig mössan och helt omstartad åka hem i kylan. Inga krav på att man "måste" vara utomhus och uträtta stordåd.
Men nej, så fick man inte tycka. Kommer inte ihåg ordagrant, men en av kommentarerna jag fick var (med en blick som sade allt om missnöjet med vad jag just sagt) "Ja, men ibland kanske man kan tillåta sig att vara lite negativ och tycka illa om någonting iallafall", med undermeningen att jag älskar och hyllar allt här i livet, mest för sakens skull.

Så är självklart inte fallet. Jag har svårt att se positivt på sjukdomar. Svält. Icke älskade och ensamma människor. Orättvisor. Krig. Men vädret - kom igen nu!
Väljer man att se hösten som en svart och hemsk årstid så kommer den förmodligen att bli det. Ser man dock det där andra, det man kan vinna på mörkret och regnet, så kommer livet att bli så mycket lättare trots att man tvingas att leva mer eller mindre utan dagsljus.
Bjuder inte naturen på ljus och färgsprakande scnener så får man se till att skapa dem själv.
Behöver jag tillägga att jag satt och log på bussen hem från jobbet när det kom snöblandat regn från himlen? Här ska mysas!
Foto privat. M&M Store på Times Square, NYC, maj 2008. De har förstått hela grejen.

Omstartad och tillbaka

Nej, det blev ingen morgonträning idag (heller). Min kropp säger att den vill ha en dag till för att bli frisk, och det ska den få. En dag, that is, sen måste vi vara tillbaka igen. Vet ni hur det känns att leva utan endorfiner i en hel vecka? Mental överskottsenergi är inget att leka med, tro mig...

Det känns kul att vara tillbaka här igen iallafall! Pausen har varit mer än välbehövlig och jag har ägnat dagarna åt helt andra saker. Reflektion. Funderingar. Skratt. Vänner. Real life.
Jag vet inte vad som hände, men plötsligt kändes ingenting kul längre, min energi försvann och tröttheten tog över. En konstig känsla som jag inte alls kände igen. Jag tror att jag, efter många och långa samtal med familj, vänner och bloggvänner, har kommit fram till vad det berodde på, och insikten av det gjorde mig lugn och plötsligt kapabel att tysta ner min rastlöshet och bara vänta ut det. Förra veckan var Helena tillbaka och energin flödar igen!
Jag har saknat er, skulle ljuga om jag sa annat. Men jag har verkligen lärt mig att när kroppen och huvudet säger paus, då ska man lyssna. Man slutar aldrig lära sig saker om sig själv, det är något jag har konstaterat och det känns spännande på något sätt.

Tar ni er tid för paus och reflektion ibland?

Bloggsuget...

...och jag är tillbaka!

Ska bara skaka av mig den här sista smulan av förkylning, sen är jag här igen på riktigt.

Tack söta ni för att ni väntar på mig...jag får så många fina kommentarer och mail så jag känner mig verkligen välkommen tillbaka ut i overkliga världen igen!

Nu kör vi!

Endorfinabstinens...big time.

Jag ber härmed på mina knän till förkylningsgudarna att komma ner och hämta sina baciller igen, innan mina muskler förtvinar totalt och kroppen glömmer hur den producerar endorfiner. Please?
Foto privat. Axlarna som snart är ett minne blott?

BuTtErfLiEs...

Tusentals sådana här bor i min mage idag. Härlig känsla!
Hoppas att er lördag blir fantastisk mina vänner - jag är snart tillbaka på riktigt...
Foto privat. En fjäril på flodkanten i Cuyabeno Rainforest, Ecuador, jan 2009. Minst 15 cm mellan vingspetsarna och vacker som en dag...

Höstblues...

Igår efter jobbet åkte jag till Big Ben på söder för att se min vän Stiko Per Larsson. Jag har skrivit om honom förut, men han är värd att nämna om och om igen. Kan inte tänka mig en svensk artist som kan fånga min höstmood bättre än vad han gör.
Ge honom en chans, ni hittar båda hans fantastiska skivor på Spotify. Personligen tycker jag dock att man ska se honom live, det är då han kommer till sin rätt till hundra procent. Det är han, gitarren och kilometervis med texter. Texter som får en att vända och vrida på det mesta i huvudet...
Se en av hans bästa låtar här.
Foto privat.

Glädjemedicin

Efter grymt kul och svettig träning och några timmars samtal med min bästa vän vid trädet på Vapiano igår, är jag väldigt nära att komma tillbaka. På riktigt.
Tänk vad lite vänskap och reflekterande över livet kan göra...
Foto privat. Ett av de lugnande olivträden på Vapiano...

SöNdAg

En ynka vecka av bloggpaus har gått men jag är redan tillbaka på min efterlängtade ruta ett.
Följer ni med om jag kommer tillbaka?

I´m alive...

Är otroligt rörd över alla era fantastiskt fina kommentarer men fortsätter pausa. Oväntat befriande, även om jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar det lite. Men det är inte rätt tid nu, så är det bara.
Ta hand om er alla fina, vi ses snart igen.