Meet Stella...I did.

Ännu en oväntad händelse på mindre än en vecka...men den här gången är det en solskenshistoria.

Vid lunchtid idag drog jag på mig en massa kläder för att gå ut och få lite luft...väggarna liksom krymper och det blir ibland jobbigt att sitta inne med alla tusen tankar som snurrar. Tänkte ta en kort promenad för att komplettera min lunch, men väl ute tittade solen fram så jag bestämde mig för att ta en lite längre sväng istället. Skönt att få rensa tankarna lite. Josh Groban i öronen och det var fantastiskt kallt och skönt ute...

Efter en dryg halvtimme blev jag stoppad av en tjej med hund som undrade om jag kunde hjälpa henne. En bit ifrån henne sprang en söt liten svart hund med röd tröja, den hade följt efter Nadja och hennes hund en stund, men ingen verkade äga den. Eftersom Nadja själv hade en väldigt nyfiken hund som inte ville lämna den lilla sötnosen ifred kunde hon inte komma nära den, utan bad mig istället försöka titta om hunden hade någon märkning. Nu råkar jag vara en av världens största djurvänner, så att gå därifrån var liksom inget alternativ, trots att magen skrek efter lunchen som redan var sen...
Den lilla kom fram till mig direkt när jag satte mig ner på huk, och väl framme hos mig satte hon sig ner bredvid mig och lät mig göra det jag skulle. Hur lugn som helst och otroligt sällskapssjuk. Hittade dock inte en enda märkning, så jag erbjöd mig att ta med hunden i famnen och följa med Nadja och hennes hund tillbaka för att se om vi kunde hitta någon ägare. Men icke...ingen vi mötte letade efter någon hund.

Vi bestämde oss istället för att gå hem till Nadja, som som tur var bodde i närheten, och ringa polisen. Väl hemma hos henne försökte jag bjuda lillvovven på både mat och vatten, men hon ville bara sitta bredvid mig på golvet och hänga med huvudet...hon såg verkligen ledsen ut.
Enligt polisen hade ingen anmälan om en försvunnen hund kommit in, men vi fick ändå komma dit och lämna in det på hittegodsavdelningen, som låg tre kvarter från Nadjas lägenhet. Det kändes lite vemodigt att lämna ifrån sig vovven hos polisen, helst med tanke på att ingen verkade sakna henne. Polisen upplyste oss om att vi fick göra anspråk på henne och ta över henne om tre månader om ingen hade hämtat henne.

Vi sa hej då, och kvinnan som tog emot henne hann inte mer än innanför glasrutan förrän jag hör "Stella!" bakom ryggen. Vovvens matte kom gråtande in, och Stella blev som förbytt - från apatisk till helt överlycklig! Hon släpptes ner på golvet och fullkomligt skuttade fram till sin matte, viftade på svansen och visste inte vart hon skulle ta vägen av glädje. Matte grät, jag grät och de tio andra i rummet blev märkbart rörda. Det var liksom inget tvivel om det var rätt ägare eller inte, men hennes matte fick ändå anmäla att hon hämtat Stella, och medan hon gjorde det passade Stella på att skutta runt och hälsa på varenda kotte inne hos polisen.

Stellas matte förklarade att hon hade lämnat Stella till en liten tjej som skulle vara hundvakt och som hade släppt Stella utan koppel, varpå Stella förmodligen såg sin chans att se lite mer av Kungsholmen än hon brukar. Matte tackade oss otaliga gånger för hjälpen, sa god jul och gick iväg med en hoppande hund bredvid sig.
Jag och Nadja tog en promenad tillbaka, önskade varandra god jul och sa hej då.

Märkligt hur man kan vara på rätt plats vid rätt tidpunkt ibland.
Foto: Privat. Stella hemma hos Nadja under mitt försök att få henne att förklara var hon bodde.