Ljusning

Vänder smått ofrivilligt tillbaka till Stockholm igen...  Underbara kollegor har hjälpt till så att jag har fått vara med mormor och resten av min familj när vi som mest har behövt varandra (TACK!), men nu är det dags att åka hem och återigen befinna sig långt borta.

Hade möte med mormors läkare igår, och det känns bra att han säger att hon faktiskt kommer att behöva mer vilotid för sig själv nu när hon ska börja träffa sjukgymnast och arbetsterapeut för att kämpa sig tillbaka till ett liv som så långt det kan ska likna det hon levde innan i lördags. Lite lättare för samvetet att lämna henne ifred.
Proppen har satt sig på vänster sida, precis där den inte ska sitta. Mitt i talcentrum. Precis där motoriken för höger sida bor. Frustrationen över att inte kunna föra ett normalt samtal med mormor är otroligt stor, men jag vill inte ens tänka på hur mycket större den är hos henne.

Men hon är stark min älskade mormor. Hon är mentalt vaken, nyfiken och gör otroliga framsteg.
Bilden av henne från akuten i lördags kväll stämmer inte alls med den bild jag väljer att spara i mitt minne. Det är bilden av en hoppfull mormor som skrattar när jag ber henne träna bra den här veckan så att vi kan dansa till jul. Bilden av en stolt krutgumma som idag med hjälp av mig och sjukgymnasten har stått upp. Bilden av hur hon ler med hela ansiktet när jag säger att min bror kommer och hälsar på nästa vecka. Bilden av två pigga ögon som skvallrar om ett otroligt mod, en styrka och envishet som är få förunnat.

Tack för alla fina ord och tankar från alla er därute - de värmer otroligt mycket!
En vecka går snabbt, och om en vecka är jag och lillebror på väg tillbaka till henne igen. Det vankas julfirande, ett julfirande som kommer att bli det märkligaste någonsin...och det enda jag vill ha i julklapp är att mormor blir frisk igen.
Älskar dig.
Foto: Privat. Vyn från min buss...och jag ser ljuset.