AfFiRmAtiOnS...

Min bästa vän har "...ska till jobbet - jippi!" som status på sin Facebook-sida den här morgonen. Det kallar jag att affirmera. Säger man jippi så blir det liksom jippi, det är min fasta övertygelse.
Ironin finns nog dock där, någonstans...ungefär samma ironi som fanns i min dröm precis innan jag vaknade. Jag jagade glassbilen mitt i smällkalla vintern. Seriöst. Antar att någon vill säga mig något...typ: slutar du inte att vara så positiv snart och fortsätter att låta bli att klaga på vädret så låser vi in dig i en glassbil och tvingar dig att äta orimliga mängder med isglass, dessutom med kemisk colasmak som du verkligen hatar - ha!
Så jag passar på nu. Att klaga på vädret alltså. Det är mot min natur, men nu är det nog.
Jag är så j*vla less på det här vädret nu! Så, nu var det gjort. Enough.
För jag fokuserar ju och tror trots allt på en vår efter en kolsvart vinter, som min vän uttrycker det i en av sina låtar. Jag tänker ständigt på våren nu...på fågelkvittret, på varm vårsol mot en vägg, på träden som knoppas och på gruset under mina skor. Jag vet att det kommer om man bara önskar riktigt hårt. Ungefär som när jag äntligen fick se mina Galapagosöar efter 20 år av drömmar. Affirmera mera helt enkelt, det är underbart. Det får dig om inte annat att glömma den minst sagt utdragna vintern för en sekund eller två. Vackert så.
Foto privat. Jag, min bror och ett av hundratals sjölejon. Ecuador, januari 2009.