Nu har de gjort sitt, punkt slut.

Daten med löpbandet efter jobbet blev trevligare än förväntat. Rekordförsöket bestod i att slå min tid på 5 kilometer, 21.23 för över ett år sen när jag sprang i stort sett varje dag, på min väg ner mot den magiska 20-minutersgränsen.

Värmde upp i en ynka kilometer, mer hade jag inte tålamod för. Att jogga på 10 km/h är verkligen något jag måste lära mig...suck. Drog upp bandet till 14 km/h och satte igång. Kändes bra, förutom att gårdagens styrkepass satt som betong i rumpan (tack utfallssteg...). Det försvann dock efter en stund så jag trampade på.
Ökade hastigheten väldigt sakta och försiktigt längs vägen, så efter 3 kilometer var jag inte uppe i mer än 14,5 km/h. Fick lite eld i baken och ökade lite till, och lagom när jag nästan nådde 15 km/h fick jag sällskap på bandet bredvid, vilket faktiskt gjorde det lite lättare. Draghjälp är så underskattat, även om grannen springer mycket saktare.

Sista kilometern tryckte jag på lite extra och på slutet var jag uppe i 16,5 km/h - en hastighet som det kommer att dröja länge innan jag springer några längre sträckor i...
När mina 5 kilometer var avklarade stannade iallafall klockan på 20.59, en putsning med 24 sekunder, trots att jag är i mycket sämre löparform nu än när den förra tiden spikades.
Endorfinfylld och smått tentaförvirrad råkade min nedjogg bli lite lång, närmare bestämt 5 kilometer, så när jag klev av bandet hade mina trasiga skor fått kämpa i totalt 11 kilometer...bra jobbat!

59 sekunder ska jag väl kunna ha som mål att klippa bort innan jul!? Receptet tror jag är nya skor (jag är ledsen gamla vänner, men nu åker ni ut...), mer intervaller och en utsövd kropp fylld med energi när det väl är dags. Vad tror ni om det?
Foto: Privat. Skor knappt värda namnet.