Ett heltidsjobb, en teoretisk grundkurs i anatomi, fysiologi, kost och träningslära på de lediga dagarna däremellan och dessutom en fungerande med högskoleprovsplugg och en någorlunda social fritid skulle jag klara. Men...då hade jag inte räknat med en förkylning. En förkylning som successivt förvärrades, jag hade självklart "inte tid" att vila och bihåleinflammationen var ett faktum.
Att klara jobb, plugg och mental stress utan att få rensa huvudet med min träning visade sig vara förödande och smällen kom som ett brev på posten. Sängliggande med feber och konstant sovande i ett par dagar. Totalt håglös, oförmögen att göra något alls, matt i hela kroppen och fylld av en känsla av nedstämdhet - precis det som mina endorfiner förmodligen brukar ta hand om när jag annars har en jobbig period i livet men är frisk och kan träna som vanligt.
Jag är över ytan igen. Kursen är slut (och "bara" tentapluggandet återstår...) och jag hittade helt överraskande ett hyfsat resultat från högskoleprovet 2006 som fortfarande gäller (som jag hade glömt...) och kan därmed släppa den stenen. Min älskade kropp har on top of that precis burit mig runt Kungsholmen och bevisat att den äntligen har vunnit över förkylningsviruset. Jag är tillbaka, men med en stor skopa ödmjukhet inför att jag faktiskt inte pallar hur mycket som helst...och kommer med all säkerhet att synas här på bloggen mindre än tidigare.
Jag kan dock inte låta bli att tänka på hur mycket risken för att bli nedstämd och deprimerad förhöjs om man inte motionerar och rör på sig? Hur orkar helt stillasittande personer hantera stress och krävande perioder i livet? Ni som inte tränar, lär mig - hur gör ni?
Foto: Privat. Nöjd, glad och lugn i kroppen efter första löprundan på nästan två veckor...
De som inte tränat har aldrig skapat ett endorfinberoende,vi som är "fast" måste ha vår dos;)Jag är precis som du. Ta väl hand om dig nu! SIMMA LUGNT;) oki! L.O.V.E
SvaraRaderaJag har tvingats till att ta det lugnt sen i februari. Jag har inte alls kunnat tränat så som jag vill. Det ena har avlöst det andra så att säga. Det som har varit räddningen har varit att jag kunnat ta promenader. Men jag lovar, man är inte på samma topp som man är annars =) Lycka till och känn efter vad magen och hjärtat säger till dig.
SvaraRaderaKramar
Vad skönt att det äntligen vänt och det verkar som att stressen kommer att lägga sig och när man äntligen kommer igång med träning igen efter sjukdom brukar allt kännas bättre snart. Jag tror att man mår sämre av att inte träna oavsett om man tror det ller ej. Tränar man inte vet man bara inte att man kan må bättre.
SvaraRaderaStor kram
Stackare.. Så du fick också bihåleinflammation. Vet precis hur det är.. Fy!
SvaraRaderaUnderbart att du är bättre!!!
Du är en superkvinna, trots förkylning och sjukdom. Du är en p.ä.r.l.a!
Tränade mitt första pass idag. Evigheter sen sist. Lycka!
Ta hand om dig!
Bamsekram
Så skönt att du är "på benen" igen. Ibland kan det verkligen bli alldeles för mycket. Träningen hjälper verkligen en att må bättre och klara av olika situationer och jag tror att vi alla måste röra oss annars klarar vi helt enkelt inte av all stress. Sen jag började träna har jag känt mig mycket piggare och gladare. Det enda nu är att jag dras med en dunderförkylning och inte kan träna...
SvaraRaderaMen det går väl över snart hoppas jag!
Ha en bra dag!