tisdag 14 december 2010

Ljusning

Vänder smått ofrivilligt tillbaka till Stockholm igen...  Underbara kollegor har hjälpt till så att jag har fått vara med mormor och resten av min familj när vi som mest har behövt varandra (TACK!), men nu är det dags att åka hem och återigen befinna sig långt borta.

Hade möte med mormors läkare igår, och det känns bra att han säger att hon faktiskt kommer att behöva mer vilotid för sig själv nu när hon ska börja träffa sjukgymnast och arbetsterapeut för att kämpa sig tillbaka till ett liv som så långt det kan ska likna det hon levde innan i lördags. Lite lättare för samvetet att lämna henne ifred.
Proppen har satt sig på vänster sida, precis där den inte ska sitta. Mitt i talcentrum. Precis där motoriken för höger sida bor. Frustrationen över att inte kunna föra ett normalt samtal med mormor är otroligt stor, men jag vill inte ens tänka på hur mycket större den är hos henne.

Men hon är stark min älskade mormor. Hon är mentalt vaken, nyfiken och gör otroliga framsteg.
Bilden av henne från akuten i lördags kväll stämmer inte alls med den bild jag väljer att spara i mitt minne. Det är bilden av en hoppfull mormor som skrattar när jag ber henne träna bra den här veckan så att vi kan dansa till jul. Bilden av en stolt krutgumma som idag med hjälp av mig och sjukgymnasten har stått upp. Bilden av hur hon ler med hela ansiktet när jag säger att min bror kommer och hälsar på nästa vecka. Bilden av två pigga ögon som skvallrar om ett otroligt mod, en styrka och envishet som är få förunnat.

Tack för alla fina ord och tankar från alla er därute - de värmer otroligt mycket!
En vecka går snabbt, och om en vecka är jag och lillebror på väg tillbaka till henne igen. Det vankas julfirande, ett julfirande som kommer att bli det märkligaste någonsin...och det enda jag vill ha i julklapp är att mormor blir frisk igen.
Älskar dig.
Foto: Privat. Vyn från min buss...och jag ser ljuset.

6 kommentarer:

  1. DU måste ha fått din underbara personlighet från henne. Fäller några tårar av lycka. Du beskriver dina känslor och upplevelse så fint. Hon blir stark av din ENERGI. <3

    SvaraRadera
  2. Härligt att höra att det går åt rätt håll! Som du säger så går tiden fort och snart är du där igen! Många kramar!=)

    SvaraRadera
  3. Tänker på er allihop och skickar den kärlek jag kan!

    Förresten är bilden av era händer i det tidigare inlägget en bland de bästa jag sett. Den tillsammans med din bloggrubrik - så oerhört mycket känslor!

    SvaraRadera
  4. åh, hoppas innerligt att det blir en bra vecka för henne innan ni får ses igen - och att vilan och hjälpen från resurserna gör henne gott så att ni får dansa tillsammans, på ett eller annat sätt, till jul.

    SvaraRadera
  5. Jag vet precis hur det är! Dock var jag mycket mindre när det hände min mormor och förstod väl inte riktigt då. Sänder iväg några julkramar!

    SvaraRadera
  6. Blir glad när jag läser om din kärlek till din mormor... känner precis likadant för mina morföräldrar.. hoppas hon kan dansa med dig men med den envisheten kan nog allt gå.

    Kramen

    SvaraRadera

Ja, lämna gärna ett spår efter dig! :)