Haren skuttar fram så fort...

Det finns en person som känner mig lite bättre än alla andra, och idag fick jag äntligen träffa henne igen efter alldeles för många dagars bortavaro från varandra. Min allra bästa vän. Min vän sedan 20 år tillbaka som idag kom med en present, bara sådär. En ganska ful tavla (vi skrattade ganska länge åt den...vad är det med harens ben?), men med en enda rad text som säger allt om mitt liv just nu.

Träning stod på schemat, men det blev tillslut träning, ett spontanmöte på en restaurang för lite planering av min 30-årsfest och till sist en pratglad promenad genom stan. Spontan kvalitetstid när den är som bäst!
Båda skulle egentligen hem tidigt eftersom vi ska packa för att flyga till Göteborg imorgon bitti, min 30-årspresent till henne. Shopping, Liseberg och U2 står på agendan och vi har sett fram emot helgen sedan i mars! Ska bli så kul att få umgås en hel helg och bara vara. Vi är bra på det, att umgås och bara vara. Det är det vi kan bäst. Njuta av livet.
Nu blev det inte så. En tidig kväll alltså. Klockan slår snart midnatt och jag har inte ens börjat packa...och klockan ringer 05.00 - PIP! Så går det när man har lite för många bollar i luften och "bara ska göra det här" innan man tar fram väskan och sätter igång.

Förstår varför hon tänkte på mig när hon såg tavlan. Hon känner mig så väl. Alldeles för väl. Och det är därför hon betyder allt för mig.
Sov gott - vi hörs från Göteborg!