Igår...en helt underbar lördag i solen med min bästis (känns så skönt icke-vuxet att kalla henne det)! Skratt, "tjejsnack", sexualkunskap, manikyr och rosévin...kände mig som en tonåring igen!På kvällen begav vi oss till Kulturhustaket för att möta upp några fina vänner och se fantastiska The Tallest Man on Earth. Musiken är ljuvligt vacker (ni måste lyssna!) och dagen kunde verkligen inte ha slutat bättre.
Gårdagen var magisk, jag mådde så bra från morgon till kväll och gick av någon anledning runt i ständigt lyckorus...
Söndagen är ljusår ifrån lika bra. Dagen efter-ångesten kom som ett brev på posten när jag vaknade och insåg att jag fortfarande var smått onykter. Varför känner jag oftare och oftare såhär dagen efter? Som att jag har gjort något "fel" och att jag bara vill krypa ur min egen kropp och gömma mig?
Ska ta en långpromenad och fundera på saken...det här är inte ok.
Vet du vad Helena, jag känner igen det där allt för väl =( När jag var mellan 20-30 så levde jag för de där utekvällarna, men söndagarna var fasansfulla, och jag ville precis som du krypa ur skinnet (eller ja, jag gjorde det nästan).. den där söndagsångesten är inte kul och vart den kommer ifrån är en gåta =/ *kram till dig*
SvaraRaderaHm?...en VIT månad vore nog inte så tokigt...värt ett försök...eller?
SvaraRaderaKramKram