Hur fan orkar du?

Ja, jag får den frågan ganska ofta faktiskt (ursäkta svordomen, men den brukar finnas med). Den ska gärna ställas med ett minst sagt skeptiskt tonfall, lite rynkande på näsan och gärna med en lätt huvudskakning. Hur fan orkar du? Vi pratar träning nu. Jag och min träning. Jag, min träning och hur less jag blir på att folk inte kan berömma istället för att fördöma.
Jag behöver väl knappast säga att frågan oftast (inte alltid) kommer från människor som näst intill aldrig rör sig, som p.g.a. stillasittande redan innan fyllda 30 börjar få skador som en pensionärer, kanske skulle vilja röra sig lite mer och egentligen skulle vilja ställa frågan hur fan ska jag göra för att orka?

Det fanns en tid när jag inte heller orkade. När en mils löpning innan frukost lät skrattretande och min bästa vän hette snooze. En tid när soffan ropade på mig ända bort till jobbet där jag satt, och då jag utan undantag hamnade i dess famn varje dag. Gärna med en godispåse också. En stor.
Samma tid finns att läsa i min dagbok: Jag är så trött. Varför har jag så ont i magen? Varför orkar jag inte upp på morgonen? XXX tycker att jag alltid är grinig, fattar inte hur han kan säga det? Jag orkade inte laga mat idag. Fan, måste jag alltid vara förkyld? Känner mig helt tom. Osv osv osv...
Vad som står i min dagbok idag vet ni ju nästan, iallafall ni som följer mig här...

Det går inte att komma ifrån att fysisk aktivitet får människor att må bra. Endorfiner är bevisligen lyckoframkallande och känslan av att ha presterat något bra får alla att växa lite inombords.
Jag säger inte att man som jag måste ut och springa för livet innan gröten, utan man gör det självklart på sin egen nivå och i sin egen takt. Med tiden kommer det att gå lättare och lättare och tillslut gör man saker man för ett tag sedan inte trodde var möjligt. Det är en underbar känsla!

Att man blir starkare, mer uthållig och kommer att hålla längre om man rör sig regelbundet är ju ingen nyhet, det kommer liksom på köpet. Kroppen åldras inte lika snabbt och sköter man sina kort rätt kan ens fysiska ålder bli lägre än den man har på papper. Jag tränar inte för att nå någon speciell vikt eller för att tappa x antal kilon, jag anser mig ha de kilon min kropp mår bra av och äger inte ens en våg.

Utan att göra detta inlägg till ytligt och utseendefixerat svammel vill jag dock visa två bilder på mig själv. Mer självutlämnande än jag någonsin trott att det skulle bli, men jag kan bara inte för mitt liv förstå att det är sex år mellan de här två bilderna och att min kroppsvikt är mer eller mindre densamma (släng vågen!)!

Jag kan för mitt liv inte förstå att det är den till vänster som visar en 23-årings kropp och den till höger ska fylla 30 om mindre än två månader. Vikten är alltså densamma, men det krävs väl inget geni för att se vilken kropp som mår bäst, känner sig friskast och är starkast?

Så länge jag mår bra av att träna som jag gör så kommer jag att fortsätta. Folk får gärna fortsätta undra hur fan jag orkar, men jag skulle gärna vilja kontra med och fråga hur fan ska ni orka tills ni är 100?