Jag läste ett smått frustrerat
inlägg inne hos Emelie. Det handlar om något jag ibland också är så
urbota trött på, nämligen att jämt och ständigt
behöva försvara det liv man väljer att leva.
Att behöva försvara sin träningsmängd. Försvara varför man väljer att gå upp tidigt och springa en lördag istället för att ta sovmorgon. Varför man äter det man äter. Varför man inte äter vissa saker. Varför man hoppar över bullen till kaffet trots att det är fredag (du kan väl äta lite socker, du som är så smal?). Varför man ibland prioriterar bort annat för att kunna träna. Ja, ni är säkert många därute som känner igen er.
Jag kan acceptera att folk har åsikter, det har jag också, men det jag irriterar mig något överdjävligt på är människor utan kunskap i ämnet som lägger sig i. Kritiserar. Rynkar på näsan och ifrågasätter. Målar upp mitt liv som något udda och för allt i världen inte kan erkänna att det egentligen vilar en omåttlig avundsjuka bakom alla anklagelser.
På min förra arbetsplats gjorde jag mig stundtals nästan ovän med vissa kollegor när jag
varje dag kämpade med att försvara varför jag hade med mig matlåda fem dagar i veckan, och inte valde t.ex. en
Karins Lasagne från frysen. Att ens
behöva förklara för en vuxen människa varför man hellre äter sin egen lagade mat än en härlig blandning e-ämnen, socker, glukossirap, maltodextrin och dextros i en lasagne med en köttmängd på 13% är ju helt befängt.
Självklart kritiserade jag inte dem för vad de åt, de är som sagt vuxna och har det läst
någon tidning de senaste åren så kan de inte ha missat hela diskussionen om matfusket.
Men oj vad du är duktig då (skall uttalas med en smått nedvärderande ton) var något jag fick höra var och varannan dag, som om jag satt och åt min mat för att på något sätt hävda mig och vara bättre än alla andra. Otaliga gånger försökte jag förklara för folk att jag aldrig skulle sitta och äta något enbart för att det är "nyttigt". Jag är lite för mycket njutare för att kunna klara av det. Dock tycker jag faktiskt inte att det är gott med fryst halvfabrikat som man lagar till i micron på ett par minuter, I'm sorry.
Jag tackar vissa av mina nuvarande kollegor som istället säger som det är, att de är smått
avundsjuka på
mina matlådor och att jag gärna skulle få laga mat till dem alla dagar i veckan om jag bara ville. Tänk om
alla vore så ärliga, vad skönt det skulle vara!
Träningen är ett kapitel för sig, och jag skulle kunna skriva kilometerlånga inlägg om alla diskussioner jag har haft med människor om detta ämne.
Jag vet att jag stundtals kanske tränar lite för mycket. Jag har väldigt svårt för att ge min kropp vilodagar och ibland är jag sliten, skadad och trött. Dock är min kropp min och jag gör vad jag vill med den. Faktiskt. Vill jag träna sju dagar i veckan så gör jag det. Vill jag springa ett varv runt jorden klockan 5 en söndagmorgon gör jag det. Vill jag vila i åtta veckor så gör jag det.
Men låt de som vet bättre än jag ägna sig åt att uttala sig och ifrågasätta, och lämna sedan den slutliga beslutsrätten till mig, min kropp och mitt liv. Jag vill inte höra från en person som inte har sett ett gym sedan Arnold var i ropet att jag tränar för mycket. Inte heller vill jag höra från en människa som mer eller mindre är byggd av tillsattsämnen att jag äter för nyttigt. Eller att min kropp "mår bra" av några wienerbröd lite då och då. Give me a break.
Vem är det som har sagt att det är mer ok att hacka på alla som lever ett sunt liv och inte på dem som lever mindre nyttigt? Jag skulle aldrig få för mig att titta snett på och kritisera en person som "bara" tränar en gång i veckan, eller som väljer att äta sin lunch på McDonalds alla dagar i veckan. Jag har inga åsikter om människors val att ligga hemma i soffan en lördagmorgon och käka Frosties istället för att springa en mil. Däremot kan jag tycka synd om deras kroppar, men det hör inte till diskussionen. Jag är hur som helst inte rätt person att kritisera deras livsval, deras sätt att behandla sig själva på. Vi är individer fria att göra det vi vill med våra kroppar och organ.
Hjälp, jag kan verkligen skriva om det här i en halv evighet...det enda jag vill ha sagt är egentligen mind your own business. Sköt dig själv och skit i andra helt enkelt, svårare än så är det inte. Punkt.
Foto privat. Mat helt i Helenas smak.
Jippi! Jag har sprungit (Helena, du har joggat. Joggat.) utomhus för första gången på en evighet och hela min kropp gör vågen inombords!
En nöjd Helena i kvällssol med röda sommarnaglar och på gång att dricka iskallt billigt rosé i plastglas...ett skönt minne från 
Är dock fortfarande riktigt frustrerad över den uteblivna myskvällen med 
Efter en halvtimme hängandes i diverse 
