21 km lidande

För det första - tack för alla fina ord efter mitt lopp igår, de värmer otroligt mycket!

Det är nog först idag som jag faktiskt inser att jag har presterat något långt över min förväntan. När jag tänker tillbaka på loppet är det ett under att jag ens tog mig i mål.

Direkt när jag vaknade igår hade jag en känsla i kroppen att min dröm om att ta mig i mål under 1,40 bara var att glömma. Tung i kroppen, trött och seg. Besöket på Super Saturday på förmiddagen kanske inte var den bästa uppladdningen heller. Hoppade av BodyBalance-klassen efter en halvtimme eftersom jag fick mjölksyra bara av att stå på huk. Något var inte som det skulle.

Körde en BodyPump-klass innan lunch, hade lätta vikter och avstod helt och hållet från utfallslåten. Vilken känsla när det är 700 personer i salen - energi! Kände dock att kroppen inte svarade som den brukade, och när jag tog tunnelbanan hem för att byta om tyckte jag knappt att det skulle bli kul att springa. Konstig känsla.

Startdags. Perfekt väder. Alla laddade utom jag. Trött. Gäspar.

5 km - 22.11. "Sakta ner" säger jag till mig själv. Håll. Ont i magen. Tråkigt. Trött. "Jag bryter" är min känsla i kroppen.

10 km - 45.04. "SAKTA NER" smått skriker jag till mig själv. Lite piggare men tung i kroppen.

15 km - 1.08. Precis påhejad av bästa vännen...ropar till henne att det är tungt. Vill inte springa mer, men stålsätter mig och fortsätter.

17 km - vansinnigt trött. Ser ingen tjej, bara smala män som ser ut som att de har sprungit sen de föddes. "Vad gör jag med de här?" är min tanke. "Du kan ju springa! Nu kämpar du hela vägen in i mål!"

19 km - får plötsligt ny energi. Bara 2 km kvar...

20 km - 1.31. Jag ler. 1.31! Och jag har bara EN KILOMETER kvar! Känlsan är oslagbar. Jag ökar och springer om hur många som helst. Stänger av min iPod för att höra publiken. Ryser i kroppen och ler samtidigt som benen skriker av mjölksyra.

21 km - 1.36.12. Upploppet går så snabbt att benen inte vill stanna efter målgång, de fortsätter springa. Krockar med en man som bara ler och är lika trött som jag. Jag är så trött att jag nästan börjar gråta, men så otroligt glad. Mest glad att pinan är över. Det var inte kul att springa, inte alls. Kroppen skrek nej i 21 km. Tur att min vän inte var vid målet, då hade jag brutit ihop i hennes famn.

Plats 82 av 2365 tjejer! Slipade förra årets tid med 4 minuter och 6 sekunder. Jag förstår inte hur jag lyckades klara det...

Åkte hem på tunnelbanan. Ensam. Kroppen helt urvriden. Trött, glad och lättad.

Kliver av tunnelbanan, ska byta till bussen. 7 minuters väntan, blä. Förstår ni min lycka när min bästa bästa vän hoppar ut ur busskuren och har bestämt sig för att följa med mig hem!? Vad skulle jag göra utan dig?

Middag, ett par glas vin och sen iväg på Super Saturday-partyt.

Somnade helt utpumpad vid 02.o0 efter en minst sagt hektisk dag.

Söndagen kommer till 90% att tillbringas i soffan. Idol-maraton och god mat.

Lite stel i höger knä, annars känns kroppen som vanligt.

Hoppas att ni får en bra dag fina ni!

Foton privata.

BodyPump med 700 pers.

Jag och bästa C i en klassisk spegelbild på partyt igår.