Arca O Pino - Santiago de Compostela, 20,3 km frihet

05.30. Det var tiden jag hade stallt klockan pa den har morgonen. Jag och min nye belgiske van Christophe hade bestamt att ga tillsammans den sista dagen, den sista 20 kilometrarna till Santiago. 05.20 stod han bredvid min sang och meddelade "It's almost time", men jag var redan vaken. Skuttade upp ur sangen, och 05.45 var vi redan pa vag. Totalt morker, lagom kallt och friskt och harligt i luften. Kande ingen hunger what so ever, och var piggare an nagonsin. Det ar verkligen helt omojligt att forsoka forklara kanslan att ge sig av den har sista dagen, jag kommer inte ens att forsoka.

Kolsvart skog, ratt mycket uppforsbackar och lerigt som attan. Trots det kandes det som att jag flog fram, vaskan vagde ingenting och tiden bara rusade fram. Vi pratade om allt och inget, och jag var valdigt glad att mitt sallskap hade en start ficklampa som skramde bort det varsta morkret. Christophe berattade att det nastan alltid regnar i Santiago, men imorse var det totalt molnfritt och stjarnklart sa vi fick se en helt underbar soluppgang i dimman bland traden.
Efter ett par timmar stannade vi for en café con leche, min forsta kaffe sen min lilla magsjuka for tre dagar sen, och den var helt underbart god! Ingen av oss kande nagon vidare ro att sitta still, sa vi fortsatte var lilla vandring...

Plotsligt var vi redan i Monte de Gozo, bara ca 4 km fran vart mal, och jag forstod ingenting. Vart tog tiden och alla kilometer vagen? Det var lite dimmigt, men jag kunde anda ana Santiago dar borta, och kanslan jag fick i kroppen ar aven den helt omojlig att forklara...
Nar vi kom in i stan var det ytterligare ett par kilometer kvar till sjalva katedralen, och i samma sekund som jag sag det ena tornet hogg det till i magen. Jag var verkligen framme, framme vid mitt mal som jag for ett par dagar sedan aldrig trodde att jag skulle na.

Nar vi rundade katedralen och kom fram pa framsidan borjade jag grata, det kandes helt ofattbart. Jag har sett sa manga bilder, och nu var jag verkligen dar. Jag och en belgisk malare som jag har kant i mindre an ett dygn. Jag grat, vi kramades och jag var sa otroligt glad att jag slapp vara ensam just da. Aven om det ar en helt okand manniska man star dar med ar det otroligt skont att ha nagon att dela upplevelsen med. Vi hittade en pelare i solen, satte oss pa marken och lutade oss mot den. Bada bara skrattade, och aven om det ar tredje gangen Christophe nar Santiago, och aven om han "bara" har vandrat en vecka den har gangen, var han nog lika glad som jag. Jag onskar sa att jag kan beskriva kanslan jag hade nar jag satt dar, fortfarande pigg och inte det minsta trott efter mina 20 kilometer, solen sken fran en klarbla himmel och alla problem i varlden var som bortblasta. Ah, vad jag onskar att jag kan spara den dar kanslan och plocka fram den nar jag vill...

Vi gick till kontoret for att plocka ut vart compostela, och kvinnan bakom disken fragade hur manga strackor jag hade tagit bussen. Hon kunde inte riktigt tro att jag hade gatt hela vagen...men hon forstod tillslut, och hojde pa ogonbrynen, som alla andra. Att fa ett papper pa att man faktiskt har gatt 800 km kanns ganska skont, aven om alla mina minnen och min personliga prestation finns bevarat i mig, med eller utan ett skriftligt bevis.
Vi hittade sen ett café i solen dar vi firade med en kaffe och en riktigt god smorgas. Ingen av oss hade atit nagon vidare frukost, bara delat en gammal smorgas i farten langs vagen...vilket inte var mycket till mat. Men nar kroppen slappnade av kom hungern, och da var det ratt gott med lite jamón serrano...igen.
Klockan 12 var det pilgrimsmassa i katedralen, och aven om man inte ar det minsta religios sa ar det ratt svart att halla tararna borta nar en nunna borjar sjunga psalmer med en akustik som ar helt fantastisk. Aterigen var jag glad att jag inte var ensam, och att min belgiske van satt bredvid mig. Efter sangen laste prasten en bon for pilgrimerna, och han laste aven upp att en svensk idag hade natt Santiago hela vagen fran Saint Jean Pied de Port. Stolthet.

Har en otroligt avslappnad kansla i kroppen nu, men kan inte i narheten forklara hur det kanns. Jag ska forsoka nar jag har landat lite, men just nu kommer jag ingenstans med mina forsok att uttrycka i ord vad den har vandringen har lamnat for spar i mig. Jag vet att ni forstar.
Vet inte hur jag ska tacka er alla for alla fina ord och allt stod langs vagen, tror att aven mitt tack till er far vanta ett par dagar. Nu ska jag bara njuta av det har, ta ett glas vin och vanta pa att alla flyg satter igang igen sa att jag tar mig hem pa nagot satt. Till dess far Santiago vara mitt hem i ett par dagar...och visst langtar jag hem, men vad ska man gora? Kanns som ett litet problem om jag tanker pa de senaste 20 dagarna...

Manga kramar till er alla, vi hors snart igen. Kärlek.