Viana - Azofra - ¡44,2 kilometros buenos!

Vaknade strax innan 6 efter drygt 9 timmars somn (yes - jag kan sova!), at en kall grot (müsli med kallt vatten...) och lamnade ett morkt Viana vid 7. Den forsta timmen innan solen gar upp har kommit att bli min favorit. Lugnt, svalt och faglarna sjunger for fullt - underbart!

Halsenan och knat gjorde sig tyvarr paminda redan fran forsta steget, men jag valde att ignorera dem och knallade vidare...med ett litet grin for varje steg, det ska erkannas.
Forsta staden, Logroño, motte mig efter dryga 9 km. Passerade forbi, hejade pa ett storkpar som hade byggt bo pa en stolpe, och konstaterade att det bara var en storstad som vilken som helst. Lunchen i Navarrete lockade 13 km bort, och dit kom jag redan strax efter 11. Skont att fa sitta en stund i solen, ta av kangorna och ata en mumsig macka med tonfisk. Man ar inte krasen nar det galler maten, det ar nagot som ar sakert. Har atit saker har som jag aldrig skulle stoppa i mig hemma, that's for sure.
Efter Navarrete vantade den trakigaste strackan hittills, 16 km grusvag langs motorvagen, och sen steniga stigar over milsvida vinodlingar. Fint, tanker ni. Fel sasong, sager jag. Vinrankorna ar liksom inte rankor an, de ar bara kala sma trad. Inte vackert alls. Men men, jag njot av blommande trad och dromde mig bort hur det hade kunnat se ut en annan sasong pa aret. Jag fattar hur det ar mojligt att exportera sa mycket vin fran just Rioja nu...my god vilka stora odlingar!
Najera var sista stoppet innan mitt mal for dagen. Kopte ett paron och en banan, och det var sa sjukt gott att jag inte trodde att det var sant. Det ar otroligt vad man uppskattar allt nar man ar trott och hungrig. Kaffet holl jag pa, det skulle bli en beloning nar jag efter 5,8 km kom fram till Azofra, dar jag ar nu. Harbarget ar underbart, vi sover bara tva personer i varje rum och min room mate ar en kvinna fran Italien som nyss lag och yogade i korridoren...tror att vi kommer att trivas ihop, aven om vi inte kommer att saga ett enda ord till varandra. Sova ar liksom det alla gor pa sina rum...halvt medvetslosa.

Vadret har varit fantastiskt idag, och det ar fortfarande varmt och soligt ute. Det finns en innergard som ligger i solen, med en fontan som jag har suttit och lyssnat pa i nagon timme - totalt avkopplande. Slog en pling hem till mormor som blev overlycklig. Livet kanns bra och jag kanner mig glad och lugn i kroppen (och fortsatter att ignorera min halsena som pockar pa uppmarksamhet...).

Aterigen tack for alla tankar och halsningar, de ar viktigare an ni tror. Idag ett sarskilt tack till Petra som helt overraskande och otroligt valtajmat skickade ett sms som fick mig att grata en skvatt - saknar dig!
Nu vantar en valbehovlig middag och ett glas Rioja, sen kryper jag ner och avslutar mina 44,2 km och den basta dagen hittills. Hasta mañana...