Melide - Arca O Pino, 32,4 km minnen

Imorse traffade jag min andra svensk langs caminon. Sten fran Ornskoldsvik gjorde mig sallskap till frukosten, trevligt. Jag tog en liten sovmorgon, klev upp strax innan 7 och var inte ivag forran strax innan 8. Ratt skont att ga nar det var ljust, trots att jag visste exakt vart jag skulle efter min lilla felvandring igar eftermiddag.

10,9 km till forsta storre stoppet, byn Ribadiso de Baixo. Kroppen ar fortfarande inte helt som den ska, och jag tog inga varktabletter igar kvall vilket resulterade i en marklig stelhet i hela kroppen nar jag vaknade. Vill inte tanka pa vad som hander den morgonen jag inte ska ut och ga, nar kroppen verkligen far vila och komma ikapp med alla krampor som jag har tryckt undan bade mentalt och i tablettform...men den dagen, den sorgen, som man brukar saga. Nu ar nu, da ar da. Innan jag kom till Ribadiso de Baixo kom jag till en mindre by dar jag stannade for en kopp té och en sockerkaka (vad ar det med mig och sockerkakor plotsligt?) med valnotter i...mumsig andra frukost... Precis nar jag lamnade caféet kom Sten fran Ornskoldsvik och skulle ta en kaffe, nagot jag kom pa att jag inte har druckit sedan morgonen jag madde daligt, och inte heller har saknat det minsta sedan dess. Skumt, jag som ar kaffeberoende...eller?

I Arzua, ungefar en halvmil efter mitt té, blev det en mindre lunch bestaende av en smorgas med lufttorkad skinka, lika gott som alltid. Bredvid mig satt tva amerikaner och roade sig med att kasta tarning. "Ok, if it is three, you will name your son Luke"...och sen kastade de tarningen. Man kan roa sig med ganska lite nar man ar trott och har gatt en halv dag. Tror i och for sig att det hjalpte att det hade tagit ett par cervezas till lunchen ocksa, eventuellt.
Fran Arzua och fram till Santa Irene, drygt 15 km, var el camino inte riktigt vad den har varit. Det slog mig att det ar sondag, och att det var darfor det kryllade av s.k. semesterpilgrimer. Stora sjok med folk, unga och gamla, vandrade plotsligt framfor och bakom mig med sina 5-litersrygggsackar och vandringsstavar i alla mojliga farger. Skojade, sjong, tjoade och tog foton pa varandra nar de gjorde olika miner. Lagom roande faktiskt. Kom pa att man ju faktiskt bara maste ga de sista 100 kilometrarna till Santiago for att kunna saga att man har gjort el camino och for att fa ut sitt compostela nar man ar framme. Men det ar inte utan att man kan bli lite smatt irriterad pa manniskor som gar omkring och for ovasen nar man har nastan 80 mil i ryggen...da vill man liksom bara njuta sista biten. Men men, min iPod fick radda mig sa att jag iallafall fick vara lite i min varld, och inte i deras spanska och hetsiga sondagspromenad.

Santa Irene dok upp ratt snabbt, vilket nog berodde pa att jag dok ner i en massa minnen fran min vandring. Nar jag passerade skylten som sa att det var 25 kilometer kvar kom en massa kanslor over mig, en massa saker jag kommer ihag och andra som jag bara vill glomma.
Forsta dagen over Pyrenéerna, mina onda halsenor, alla skratt med min nya mexikanska van, smeknamnet Speed Queen, jordgubbarna forsta kvallen i Roncesvalles, alla mina blasor, den mentalt jobbiga dag tre, frossan i sovsacken i forrgar, vagen runt flygplatsen in till Burgos, kall grot, middagen med Rebecca och Anthony, somnen med Spaniens varsta snarkare pa ett kallt golv...och hundra andra minnen som dok upp. Grat och skrattade omvartannat. Undrar just hur jag kommer att kanna nar jag verkligen landar i den har vandringen..?

Med nagra kilometer kvar till Arca O Pino, dar jag hade planerat att stanna, borjade jag langta hysteriskt efter min basta van som jag inte har pratat med sen den 29 mars, dagen innan jag lamnade Stockholm. Messade henne och bad henne ringa upp, vilket hon gjorde efter nagra minuter. Sa kul att antligen fa hora hennes rost igen! Saknar henne helt vansinnigt mycket och ser fram emot att fa satta mig pa ett fik med en stor sojalatte nar jag kommer hem... Man far verkligen tid att tanka pa vilka personer man saknar och vilka man inte nar man gor en san har resa, tro mig.
Strax innan telefonsamtalet sprang jag pa Christoph fran Belgien, som skulle ga till samma by som jag, sa vi tog sallskap sista biten. Han hittade till harberget, vilket var perfekt, och efter en dusch sa gick vi till en bar och tog en juice och gick sen och kopte lite frukost. Fortfarande lika markligt hur man kan umgas med folk man aldrig har traffat och verkligen inte kanner, men det kanns anda hur naturligt som helst. Vet det mesta om den har malaren fran Belgien nu, som har lamnat fru och barn hemma for att ga el camino for andra aret i rad. Pa fragan varfor han inte har med sin fru svarade han bara att hon inte hade klarat testet han hade gjort med henne hemma, en uppforsbacke pa 400 meter.

Kandes skont att komma fram tidigt efter en "kort" dag, och dessutom en dag helt utan varktabletter. Markligt hur en fot som jag knappt kunde ga pa for tva dagar sen idag ar i stort sett helt bra...hur kommer det sig?
Det kommer att bli en tidig kvall i sang for mig, och imorgon ar det da dags...dags att promenera in i Santiago de Compostela. Jag kan inte saga hur det kanns, maste fa aterkomma om det. Det enda jag vet ar att jag kommer att falla en och annan tar, minst sagt. Tarar av lattnad och tarar av tomhet...och sakert tarar av en massa andra anledningar ocksa.
Tack alla for att ni har varit med mig hela vagen, nu har vi bara ungefar 2 mil kvar...inte ens en halvmara. Det ska vi val klara?

Imorgon nar vi hors ar jag framme, om ni alla haller en tumme for att jag inte blir akut sjuk inatt eller ramlar och bryter bada benen imorgon bitti...
Ha en underbar sondagskvall!