tisdag 27 april 2010

Förblir du tyst?

Jag uppskattar verkligen ärlighet. Nu menar jag inte självklarheten i att gilla ärlighet som i att inte ljuga, utan mer ärlighet som i att våga säga vad man tycker och tänker. Att leverera åsikterna man har i ord. Rätt fram, rent och ärligt.
Hur många gånger har man inte gått och tänkt tanken att någon i ens närhet är en människa man verkligen tycker om? Någon man trivs med att vara nära och gillar att umgås med?
Eller personerna som du får energi av, varje gång du möter dem?
De som alltid är glada och som gör dig glad?
Starka personer som ger dig hopp och som får dig att känna att du kan mer än du tror?
Vi kan nog alla gå tillbaka till oss själva och räkna upp ett par av dessa personer i vår omgivning, personer som vi kanske möter varje dag, eller åtminstone någon gång då och då.
Men hur ofta låter du dem veta? Hur ofta säger du till en person att denne gör dig glad? Fyller dig med energi? Eller får dig att känna dig stark? Har du någonsin delat med dig av dina positiva åsikter?

Jag fick ett mail härom dagen. Mailet är skickat från Mexico City, och författaren är Ricardo, min nye "vän" som jag mötte längs min vandring. Av en slump hamnade vi i samma lilla livsmedelsbutik, och tre kvällar framåt hamnade vi på samma härbergen (även om han stapplade in några timmar senare varje kväll...), åt middag tillsammans och skrattade så att vi kiknade. Vi hade otroligt kul ihop, och trots att vi inte hade någonting gemensamt och var två totalt olika människor så delade vi samma humor, pratade samma språk och fann varandra snabbt. Sista kvällen vi sågs blev jag riktigt förvånad, eftersom den etappen var på 46,8 km och han kvällen innan hade sagt att han skulle gå max 25. "I have never worked so hard to have dinner with someone" sa han, och vi skrattade. Kul skämt.
"You can't imagine how important it was for me, the lesson of seeing in you that mix of courage, determination, happiness and amazing sense of humor."
Det kanske inte var något skämt. Hans mail säger nämligen något annat. Uppenbarligen hjälpte jag honom, helt omedvetet, att ta ett par extra steg. Hitta lite extra energi och orka lite lite mer. Det gör mig verkligen glad att veta. Känslan av att ha hjälpt någon annan, trots att jag själv var trasig både mentalt och fysiskt, är otroligt skön och det glädjer mig att han insåg att han klarar mer än han trodde.

Men nu till det viktiga i det här. Hur skulle jag kunna veta det här om han inte hade skickat ett mail till mig och berättat? Om han hade suttit på sitt advokatkontor i Mexico City, tänkt tillbaka på sin vandring och kommit ihåg våra tre korta stunder tillsammans precis som jag gör. Tänkt att det var trevligt, roligt och att det var en ljuspunkt i allt det onda och jobbiga. Tänkt att jag var en hjälp för honom längs vägen, en spark i baken som fick honom att orka det där sista. Tänkt allt det här och låtit det stanna vid en tanke. Inte berättat. Inte låtit mig veta.
Då hade jag suttit här nu. Vetat om att vi hade kul och skrattade mycket, men trott att jag faktiskt utstrålade all min energibrist och smärta som jag gjorde allt för att dölja. Inte förstått att jag faktiskt klarade av att sprida energi till någon annan även fast min egen var slut. Att jag hade hjälpt en människa i min närhet helt omedvetet.
Istället vet jag nu. Jag vet att jag kan trycka undan trötthet, energibrist, smärta och en smygande uppgivenhet. Alstra energi och ge den till någon som behöver den. Inspirera. Hjälpa. Vara en medmänniska. Känna glädje för en okänd människas skull.
Och allt det här för ett enkelt litet mail. Tänk på det i en minut...förblir du tyst eller berättar du för de som korsar din väg vad de ger dig?

12 kommentarer:

  1. Du ger mig värme i själen =)

    SvaraRadera
  2. Åhhh så vackert och vilken klok eftertanken! Kram från Pilgrimen!

    SvaraRadera
  3. Jag försöker alltid att visa och få människor i min närhet att förstå vad de betyder för mig. Det kan vara genom raka och ärliga ord eller genom små handlingar fulla av eftertanke.
    Det är så fint att känna att man själv betyder någonting i en annan människas liv och jag vill gärna att människor i min närhet skall veta hur mycket de betyder för mig!
    Kram

    SvaraRadera
  4. Jo jag försöker berätta om det är befogat inte för att jag bara ska vara snäll.
    Visa omtanke omedvetet är nog det som är värt mest för mottagaren.
    Ge ett leende och man har ett leende tillbaka.
    Va rädd om dej :)
    Kram

    SvaraRadera
  5. Åh, vilken fin man... Ja, jag tror att jag gärna säger när jag tycker om eller inspireras, imponeras och blir glad av någon. Men jag skulle nog kunna bli ännu bättre på det. Det kostar så lite och betyder så mycket. Tack för att du påminde mig om det :).

    SvaraRadera
  6. Fint! Jag hoppas att jag är bra på det. Kan säkert bli bättre. Tack för alla tänkvärda inlägg Helena. KRAMAR

    SvaraRadera
  7. Detta är något som man (svenskar?) i allmänhet är ganska så dåliga på, liksom den enkla saken att ge komplimanger. Jag har varit i en liknande situation som du, dels varit den som hjälpt men också den som blivit hjälpt. Men jag tror att det krävs lite eftertanke för att kunna få upp ögonen för att förstå att man faktiskt har blivit hjälpt, om du förstå hur jag menar. Det är ganska lätt att inse att man fått en kick i rätt riktning, men kanske lite svårare att förstå vem det var som gav den, om man inte ger sig tid att reflektera över det.

    Idag är jag dock mycket bättre både med ärligheten, som du kallar det, liksom med att sprida komplimanger runt mig. Det kostar så lite, men man får så mycket tillbaka. Ni andra, när gav ni någon en komplimang senast?

    P.S Det blev lite långt, sorry.

    SvaraRadera
  8. Jag försöker ge komplimanger till människor som förtjänat dem och leenden även till de som kanske inte förtjänat dem. Ett leende gör mycket.

    Känner alltid att jag ger för lite uppskattning till mina underbara föräldrar. Ska bli bättre på det.

    Tack till dig som är precis så som du är. Du ger glädje, insikt och sprider värme runt dig. Dina texter berör. Hoppas vi får chans att ses snart igen.
    Kram!

    SvaraRadera
  9. Jag brukar försöka säga det, ibland glömmer jag eller så fegar jag men jag arbetar på det och är mycket bättre på det nu än för några år sedan!!!!

    SvaraRadera
  10. du är bara så klok...och sprider mycket av den du är ,här till oss på bloggen.
    Under min separation, före under och efter promenerade jag miltals för att kunna sortera tankar o kaos i mitt huvud. tror jag skulle må bra av en färd som den du har gjort. Kram

    SvaraRadera

Ja, lämna gärna ett spår efter dig! :)