Underbara kropp!

Jag har lärt mig en hel del om min kropp under mitt lilla äventyr de senaste veckorna. Att den behöver sin vila. Sin sömn. Mat. Vätska. Och en hel massa kärlek och omvårdnad...tonvis.

Men jag har också lärt mig att den är långt starkare och mer uthållig än vad jag någonsin kunnat ana. Att den är envis och tålig. Min följeslagare som inte sviker mig i första taget, och som jag har gjort mitt bästa för att inte göra besviken, även om hjärnan otaliga gånger fick ta kommandot för att vi skulle komma någonstans, jag och kroppen.

När jag satt i solen, dagen efter min ankomst till Santiago, lovade jag mig dock själv en sak. Att bli bättre på att lyssna på min kropp. Att ge den lite mer kärlek och vara lite snällare mot den. Min envisa person kan ibland pressa min stackars kropp lite väl mycket, det har jag om inte annat fått bevis på nu under 800 kilometers kämpande. Visst är det bra att ha den egenskapen, men det är långt ifrån nyttigt att låta det styra 24 per dygn, 7 dagar i veckan, hela året igenom...det sättet jag kanske tidigare i mångt och mycket har levt på. Jag ska verkligen ge mig själv en ärlig chans nu att lära mig att prata med min kropp, att låta den få komma till tals lite oftare och försöka ha en dialog med den.

Jag började redan imorse. Vaknade till en klarblå himmel, fjärde dagen av total vila, och jag kände att det kröp i mig. Morgonlöpning var det enda jag tänkte, gick upp och kände att benen faktiskt kändes lika bra som igår. Inga större spår av de 80 milen de har klarat sig igenom, mer än att vaderna fortfarande är lite stela och fötterna inte är stans snyggaste. Eftersom jag har saknat löpningen otroligt mycket längs vägen (jag vet, det låter konstigt, men man blir galen på att bara få gå efter ett tag...) så ville jag göra ett försök. Favoritrundan på 9 kilometer i lugnt tempo var min tanke.

När jag började springa (läs: jogga) kände jag dock att det var otroligt stelt. Inte ont, men stelt. Fötterna ville inte riktigt, benen var trötta och löparstilen förmodligen inte den vackraste. Hade det här varit jag för en månad sen hade jag stängt av signalerna, stålsatt mig och fortsatt. Men inte idag. Idag fick 9 kilometer krympa till 6,5, löpningen fick döpas om till långsam jogging och klockan stannade på blygsamma 38 min 30 sek. Kan inte komma ihåg när jag var så långsam senast, men har heller inget minne av när jag senast var så duktig på att låta hjärnan få tas över av kroppen. Jag hade bara ett lugn i min kropp när jag kom hem, ett lugn som förmodligen är ett kvitto på att jag inte behövde bevisa något för mig själv idag. Ett lugn som visar att jag vet att min kropp kan uträtta större saker än jag anar, bara jag bestämmer mig för det.

Jag hoppas att den känslan håller i sig. Länge. Frågar ni mig så tror jag nämligen att just den vetskapen kan ställa till med ett och annat här framöver...och då menar jag inte på ett negativt sätt. Långt ifrån.

Foto privat. Kan man gå i 8 timmar med den blåsan kan man göra det mesta...tro mig.