Rabanal del Camino - Ponferrada, 33 km från frost till solsemester

Vaknade redan strax innan 6 imorse av att mina finska sänggrannar började packa, så det var lika bra att kliva upp. Hade ju ändå sovit sedan strax innan 22 och kände mig pigg, så jag hade nog sovit klart. Varm(!) gröt och kaffe till frukost, sen var jag klar att ge mig av några minuter efter 7.
Det var nog tur att jag hade valt att vakna på den pigga sidan just idag. De första dryga två timmarna bestod nämligen av uppförsbacke... Inte nog med att jag för första gången under den här vandringen fick känna mjölksyra i benen, det var bitande kallt också. När jag kom ut från härberget låg det frost på marken, och den försvann inte förrän runt kl 10. Som om inte det vore nog började det blåsa en vind som nästan var jämförbar med den jag utsattes för den allra första dagen när jag gick över Pyrenéerna...allt på en gång liksom. Det enda man kan göra är dock att gå. Gå, gå och gå. Det enda jag var helt säker på just då var att den där 1500-meterstoppen framför mig inte skulle försvinna, det var bara att trampa över den. Efter ca 8 km nådde jag Cruz de Ferro, platsen där alla lägger de stenar de släpat med sig. Jag hade ingen sten, så jag nöjde mig med att bli fotograferad och gick vidare.

I El Acebo, nästan en mil längre fram, stannade jag för en galet god café con leche, en omelett och ett par frukter. Energinivån i kroppen var som vanligt nere på minus...helt otroligt vad hungrig jag är hela tiden! Träffade en tysk som sett min lilla svenska flagga på ryggsäcken, och han berättade stolt att han och hans fru kör till Uppsala varje år med sin husvagn, och att han har en släkting som jobbar på NK. Han går el camino med en vän, två söta gubbar som satt där med en varsin kaffe.

Vägen från El Acebo var otroligt vacker. Det kändes precis som om jag vandrade runt i Alperna, och byarna såg ut att vara tagna direkt från Bröderna Lejonhjärta. Blommande träd, små söta hus och trånga små gränder. Det är så mycket roligare att gå runt i sagobyar än längs grusvägar bredvid motorvägen...
Byn Molinaseca tog priset, där hade jag kunnat stanna i ett par dagar. Så otroligt söt by, men mitt mål låg 8 km därifrån. 8 km som kändes ganska långa, trots att min dag totalt var ganska kort. Hungrig och faktiskt ganska trött i kroppen traskade jag tillslut in på gården till härberget. Klockan var bara strax efter 14, och jag konstaterade att jag aldrig har varit så tidigt framme någongång. Kö utanför härberget, men det var soligt och det fanns sköna stolar, så det gick ingen nöd på oss. Träffade första svensken, Anna från Stockholm, och sen hamnade vi i samma 4-bäddsrum. Varma duschar, fräscha sängar och vi blev bjudna på saft(!) när vi kom in - gulligt!

Har precis ätit en alldeles för sen lunch, en god paella med skaldjur, och ska nu leta upp en affär för att handla lite frukt och annat bra-att-ha. Känns som att det blir en extremt tidig kväll, är helt sjukt trött. Enligt en skylt vid härbärget är det nu bara 20 mil kvar till Santiago, vilket känns helt ofattbart!!! 20 mil!? Det innebär att jag redan har gått nästan 60 mil på 14 dagar! Förstår det faktiskt inte riktigt. Kommer nog inte förstå det förrän jag sitter hemma i min soffa och får landa lite.

Ha en fin kväll mina vänner, imorgon traskar vi på några mil till...