Jag är så glad. Hela kroppen pirrar och t.o.m. det gråa regnet i huvudstaden känns plötsligt härligt!
Stand-up på bio med min bästa vän ikväll, en efterlängtad hotellfrukost med ett camino-proffs imorgon, Vapiano med ett skönt gäng människor imorgon kväll och Musslan för en magisk avskedskonsert med min vän Stiko Per Larsson på lördag kväll (kom dit!). Helgen avrundas med jobb på söndag, och sen bär det iväg till New York med bästa vännen och mina underbara bröder på måndag!
Det kanske inte är så konstigt att hela jag sprudlar!?
torsdag 29 april 2010
onsdag 28 april 2010
Vad händer med kroppen efter 80 mil?
80 mil. 800 km. Det är sträckan jag tvingade min kropp att ta mig under 20 dagar. Psyket har vunnit åtskilliga krig mot kroppen längs vägen, och en del spår har det onekligen lämnat...att gå såhär långt i det tempo jag har gjort sliter minst lika mycket på fysiken som på det mentala. Vad har hänt då, kan man ju fråga sig? Hur har min kropp förändrats under de åtskilliga timmar som huvudet har släpat den framåt?Utsidan har onekligen förändrats. Små brännskador lite här och där från den oväntat starka solen, i kombination med att inköp av solkräm föll i glömska de första dagarna. Mina fötter ser rent utsagt hemska ut, och jag tror att jag och min stackars hudterapeut är överens om att de behöver minst en omgång till av henne efter mitt besök där i måndags. Jag har blivit lite tunnare, det är det inte många jag har mött som inte har konstaterat.
Insidan, den fysiska alltså, har även den fått sig en omgång. Mina fötter gör ont. Mina benhinnor ömmar och stoppar mig från träning. Mina ben är stela. Mina axlar och rygg är lite matta.
Det som är ganska intressant för mig som träningsmänniska är dock hur vikten och kroppssammansättningen har förändrats. Självklart passade jag på att väga mig och kolla fettprocenten innan jag åkte, bara för att se hur man påverkas av att gå 80 mil. Vikten sa då 58.3 kilo, och fettprocenten låg på 20.9%.
När jag i torsdags kom till jobbet, 4 dagar efter min ankomst till Santiago, total vila och en massa mat, fattades det fortfarande 2.9 kilo.
Idag gjorde vi en ny vägning och fettmätning. Vikten är tillbaka (jippi!), den har t.o.m. ökat 0.3 kg - alltså till 58.6 kg - men fettprocenten har trillat ner till 18.8%. På 20 dagar har jag alltså tappat 2.1% i fettprocent, eller 1.2 kg rent fett. Ändå åt jag under den sista veckan allt jag kom över, inklusive godis, glass och diverse bakverk - sånt jag nästan aldrig äter annars.
Rätt intressant ändå, vad "lite" promenerande kan göra med kroppen. Min stegräknare (ja, jag ska snart avslöja hur många steg jag har tagit...) säger att jag, beräknat på min kroppsvikt, har bränt drygt 27000 kcal under mina 20 dagar. Det är ju en smått sjukt värde...och då är inte mina 10 extra kilo som jag bar med mig på ryggen inräknade, så det handlar i verkligheten om en siffra som är högre än så.
Är det konstigt att jag känner att min kropp är i behov av återhämtning och den senaste veckan har varit en riktig soffpotatis?
Foto privat. Ett hemmabyggt öronskydd mot solen. Se lösningar, inte problem...det är det enda tänket som fungerar längs el camino.
tisdag 27 april 2010
Förblir du tyst?
Jag uppskattar verkligen ärlighet. Nu menar jag inte självklarheten i att gilla ärlighet som i att inte ljuga, utan mer ärlighet som i att våga säga vad man tycker och tänker. Att leverera åsikterna man har i ord. Rätt fram, rent och ärligt.
Hur många gånger har man inte gått och tänkt tanken att någon i ens närhet är en människa man verkligen tycker om? Någon man trivs med att vara nära och gillar att umgås med?
Eller personerna som du får energi av, varje gång du möter dem?
De som alltid är glada och som gör dig glad?
Starka personer som ger dig hopp och som får dig att känna att du kan mer än du tror?
Vi kan nog alla gå tillbaka till oss själva och räkna upp ett par av dessa personer i vår omgivning, personer som vi kanske möter varje dag, eller åtminstone någon gång då och då.
Men hur ofta låter du dem veta? Hur ofta säger du till en person att denne gör dig glad? Fyller dig med energi? Eller får dig att känna dig stark? Har du någonsin delat med dig av dina positiva åsikter?
Jag fick ett mail härom dagen. Mailet är skickat från Mexico City, och författaren är Ricardo, min nye "vän" som jag mötte längs min vandring. Av en slump hamnade vi i samma lilla livsmedelsbutik, och tre kvällar framåt hamnade vi på samma härbergen (även om han stapplade in några timmar senare varje kväll...), åt middag tillsammans och skrattade så att vi kiknade. Vi hade otroligt kul ihop, och trots att vi inte hade någonting gemensamt och var två totalt olika människor så delade vi samma humor, pratade samma språk och fann varandra snabbt. Sista kvällen vi sågs blev jag riktigt förvånad, eftersom den etappen var på 46,8 km och han kvällen innan hade sagt att han skulle gå max 25. "I have never worked so hard to have dinner with someone" sa han, och vi skrattade. Kul skämt.
"You can't imagine how important it was for me, the lesson of seeing in you that mix of courage, determination, happiness and amazing sense of humor."
Det kanske inte var något skämt. Hans mail säger nämligen något annat. Uppenbarligen hjälpte jag honom, helt omedvetet, att ta ett par extra steg. Hitta lite extra energi och orka lite lite mer. Det gör mig verkligen glad att veta. Känslan av att ha hjälpt någon annan, trots att jag själv var trasig både mentalt och fysiskt, är otroligt skön och det glädjer mig att han insåg att han klarar mer än han trodde.
Men nu till det viktiga i det här. Hur skulle jag kunna veta det här om han inte hade skickat ett mail till mig och berättat? Om han hade suttit på sitt advokatkontor i Mexico City, tänkt tillbaka på sin vandring och kommit ihåg våra tre korta stunder tillsammans precis som jag gör. Tänkt att det var trevligt, roligt och att det var en ljuspunkt i allt det onda och jobbiga. Tänkt att jag var en hjälp för honom längs vägen, en spark i baken som fick honom att orka det där sista. Tänkt allt det här och låtit det stanna vid en tanke. Inte berättat. Inte låtit mig veta.
Då hade jag suttit här nu. Vetat om att vi hade kul och skrattade mycket, men trott att jag faktiskt utstrålade all min energibrist och smärta som jag gjorde allt för att dölja. Inte förstått att jag faktiskt klarade av att sprida energi till någon annan även fast min egen var slut. Att jag hade hjälpt en människa i min närhet helt omedvetet.
Istället vet jag nu. Jag vet att jag kan trycka undan trötthet, energibrist, smärta och en smygande uppgivenhet. Alstra energi och ge den till någon som behöver den. Inspirera. Hjälpa. Vara en medmänniska. Känna glädje för en okänd människas skull.
Och allt det här för ett enkelt litet mail. Tänk på det i en minut...förblir du tyst eller berättar du för de som korsar din väg vad de ger dig?
Hur många gånger har man inte gått och tänkt tanken att någon i ens närhet är en människa man verkligen tycker om? Någon man trivs med att vara nära och gillar att umgås med?
Eller personerna som du får energi av, varje gång du möter dem?
De som alltid är glada och som gör dig glad?
Starka personer som ger dig hopp och som får dig att känna att du kan mer än du tror?
Vi kan nog alla gå tillbaka till oss själva och räkna upp ett par av dessa personer i vår omgivning, personer som vi kanske möter varje dag, eller åtminstone någon gång då och då.
Men hur ofta låter du dem veta? Hur ofta säger du till en person att denne gör dig glad? Fyller dig med energi? Eller får dig att känna dig stark? Har du någonsin delat med dig av dina positiva åsikter?
Jag fick ett mail härom dagen. Mailet är skickat från Mexico City, och författaren är Ricardo, min nye "vän" som jag mötte längs min vandring. Av en slump hamnade vi i samma lilla livsmedelsbutik, och tre kvällar framåt hamnade vi på samma härbergen (även om han stapplade in några timmar senare varje kväll...), åt middag tillsammans och skrattade så att vi kiknade. Vi hade otroligt kul ihop, och trots att vi inte hade någonting gemensamt och var två totalt olika människor så delade vi samma humor, pratade samma språk och fann varandra snabbt. Sista kvällen vi sågs blev jag riktigt förvånad, eftersom den etappen var på 46,8 km och han kvällen innan hade sagt att han skulle gå max 25. "I have never worked so hard to have dinner with someone" sa han, och vi skrattade. Kul skämt.
"You can't imagine how important it was for me, the lesson of seeing in you that mix of courage, determination, happiness and amazing sense of humor."
Det kanske inte var något skämt. Hans mail säger nämligen något annat. Uppenbarligen hjälpte jag honom, helt omedvetet, att ta ett par extra steg. Hitta lite extra energi och orka lite lite mer. Det gör mig verkligen glad att veta. Känslan av att ha hjälpt någon annan, trots att jag själv var trasig både mentalt och fysiskt, är otroligt skön och det glädjer mig att han insåg att han klarar mer än han trodde.
Men nu till det viktiga i det här. Hur skulle jag kunna veta det här om han inte hade skickat ett mail till mig och berättat? Om han hade suttit på sitt advokatkontor i Mexico City, tänkt tillbaka på sin vandring och kommit ihåg våra tre korta stunder tillsammans precis som jag gör. Tänkt att det var trevligt, roligt och att det var en ljuspunkt i allt det onda och jobbiga. Tänkt att jag var en hjälp för honom längs vägen, en spark i baken som fick honom att orka det där sista. Tänkt allt det här och låtit det stanna vid en tanke. Inte berättat. Inte låtit mig veta.
Då hade jag suttit här nu. Vetat om att vi hade kul och skrattade mycket, men trott att jag faktiskt utstrålade all min energibrist och smärta som jag gjorde allt för att dölja. Inte förstått att jag faktiskt klarade av att sprida energi till någon annan även fast min egen var slut. Att jag hade hjälpt en människa i min närhet helt omedvetet.
Istället vet jag nu. Jag vet att jag kan trycka undan trötthet, energibrist, smärta och en smygande uppgivenhet. Alstra energi och ge den till någon som behöver den. Inspirera. Hjälpa. Vara en medmänniska. Känna glädje för en okänd människas skull.
Och allt det här för ett enkelt litet mail. Tänk på det i en minut...förblir du tyst eller berättar du för de som korsar din väg vad de ger dig?
måndag 26 april 2010
Kärlek på jobbet
Welcome back sugarpie! Kan man bli annat än glad när man möts av det här när man kommer till jobbet på morgonen? Första arbetsdagen på nästan en månad, och det bara flödar kärlek.Like it!
Foto privat. Mitt skåp kl.06.20 imorse...
HuRrA!
Lilla underbara syster...idag är det din dag. 15 år - det är helt ofattbart. För mig kommer du dock alltid vara som på bilden, även om jag måste inse att det har gått 8 år sen den togs...STORT GRATTIS till dig - låt ingen ta din dag ifrån dig!
Foto privat.
söndag 25 april 2010
Äntligen!
Efter ett hejdundrande kalas med Fitness Magazine igår har jag minst sagt varit lite seg idag... Det var många som ville prata (kul att du kom fram Soffan!) och skåla och jag passade på att, förutom att fira Sveriges bästa träningstidning, ge mig själv en klapp på axeln och ett par glas bubbel extra för en väl genomförd vandring. Inte konstigt att det blev lite vingligt mot slutet av kvällen och att kroppen har känts liiite extra tung att släpa runt på idag, men det var det så värt!Min enda plan för dagen var att äntligen få träffa min bästa vän igen. Vi har inte setts på nästan en månad och jag har verkligen längtat helt vansinnigt mycket efter henne när jag har varit borta! Hon hade ett påskägg (mitt första och enda i år!) med sig till mig, och ett kort där hon påminde mig om att jag faktiskt har gått 800 000 meter...sjuk insikt.
En promenad längs vattnet, en té i solen på en uteservering och en väldigt sen lunch blev facit. Plus en massa snack. Oavbrutet prat i drygt tre timmar där allt och inget avhandlades. Min vandring. Hennes förändring i livet genom att hon blivit sambo när jag varit borta. Tankar. Kärlek. Vänskap. Prioriteringar. Min vandring igen, men inte ens ett försök till att få henne att förstå hur det var...vi vet båda att det är en helt omöjlig uppgift.
Dock berättade jag om vad jag kom fram till under mina mil i Spanien, när det kommer till prioriteringar och vad man lägger all sin dyrbara energi på. Emellanåt har jag saknat Carro något vansinnigt när jag har trampat fram där på vägarna. Jag har saknat många andra också...min älskade familj, många av mina vänner och mina underbara kollegor. Saknaden efter mitt hem har varit stor. Min säng. Mitt kök. Min soffa. Min stad....och en hel del annat.
Det finns dock personer och saker som jag inte har ägnat en enda tanke under tre veckor och hela dagar fyllda av tid för att göra just det. Tänka. Personer och saker runt mig som innan jag åkte tog lite av min energi. Inte energitjuvar på något sätt, men sånt som ändå har kostat mig tid och som jag trott har varit viktigt eller betydelsefullt. Den insikten har onekligen fått mig att fundera över hur viktiga saker och ting verkligen kan vara om jag inte har tänkt på dem en enda gång, när jag ändå har haft all tid i världen att fundera över och vända ut och in på mitt liv ett par gånger? Hade dessa saker betytt något för mig på riktigt är jag ganska övertygad om att jag iallafall hade snuddat vid dem någon gång under 20 dagar?
Jag inser nu att vissa saker jag har släpat omkring på i mitt huvud och lagt en massa tid på inte alls är viktiga för mig, och det är en lugnande känsla att de kommer att de har fallit bort av sig själva nu. Försvunnit för att ge mer plats åt det andra, det jag verkligen vill lägga mitt fokus, min tid och min energi på. Lite välbehövlig mental feng shui som jag med största säkerhet inte hade unnat mig annars. Befriande.
Tänker ni tanken ibland - att det kanske finns saker som ligger och äter av er energi helt i onödan, och gör ni isåfall något åt det...? Ägna det en minut eller två av er söndag, det är ni värda.
Foto privat. Mitt fina påskägg och kommande sällskap i söndagssoffan...
lördag 24 april 2010
Grattis Fitness Magazine!
Vilken härlig dag!Solen skiner, jag har sovit som en prinsessa och sitter nu och laddar med en god frukost för att gå på kalas! Fitness Magazine fyller 15 år och firar hela dagen lång på Berns...
Sex klasser under dagen och ikväll vankas det party. Mina ben och fötter har bestämt att träningskläderna får stanna hemma idag, men jag ser så mycket fram emot att få åka dit och träffa en massa människor som jag inte har sett på väldigt länge, och självklart att få fira med ett par glas bubbel till kvällen...och eventuellt en och annan dans.
Kanske ses vi där (kom fram och säg hej om ni ser mig!)? Annars får ni ha en fantastisk lördag!
Bilden i tidningen är tagen av Daniel Ohlsson. Ett av tre nummer jag har lyckats fastna i...
Rysningar
Jag vill kunna dansa...åh vad jag vill kunna dansa! Missa inte The Last Bounce i Globen i helgen... Fantastiskt är bara förnamnet.
Foto privat.
fredag 23 april 2010
Underbara kropp!
Jag har lärt mig en hel del om min kropp under mitt lilla äventyr de senaste veckorna. Att den behöver sin vila. Sin sömn. Mat. Vätska. Och en hel massa kärlek och omvårdnad...tonvis.
Men jag har också lärt mig att den är långt starkare och mer uthållig än vad jag någonsin kunnat ana. Att den är envis och tålig. Min följeslagare som inte sviker mig i första taget, och som jag har gjort mitt bästa för att inte göra besviken, även om hjärnan otaliga gånger fick ta kommandot för att vi skulle komma någonstans, jag och kroppen.
När jag satt i solen, dagen efter min ankomst till Santiago, lovade jag mig dock själv en sak. Att bli bättre på att lyssna på min kropp. Att ge den lite mer kärlek och vara lite snällare mot den. Min envisa person kan ibland pressa min stackars kropp lite väl mycket, det har jag om inte annat fått bevis på nu under 800 kilometers kämpande. Visst är det bra att ha den egenskapen, men det är långt ifrån nyttigt att låta det styra 24 per dygn, 7 dagar i veckan, hela året igenom...det sättet jag kanske tidigare i mångt och mycket har levt på. Jag ska verkligen ge mig själv en ärlig chans nu att lära mig att prata med min kropp, att låta den få komma till tals lite oftare och försöka ha en dialog med den.
Jag började redan imorse. Vaknade till en klarblå himmel, fjärde dagen av total vila, och jag kände att det kröp i mig. Morgonlöpning var det enda jag tänkte, gick upp och kände att benen faktiskt kändes lika bra som igår. Inga större spår av de 80 milen de har klarat sig igenom, mer än att vaderna fortfarande är lite stela och fötterna inte är stans snyggaste. Eftersom jag har saknat löpningen otroligt mycket längs vägen (jag vet, det låter konstigt, men man blir galen på att bara få gå efter ett tag...) så ville jag göra ett försök. Favoritrundan på 9 kilometer i lugnt tempo var min tanke.
När jag satt i solen, dagen efter min ankomst till Santiago, lovade jag mig dock själv en sak. Att bli bättre på att lyssna på min kropp. Att ge den lite mer kärlek och vara lite snällare mot den. Min envisa person kan ibland pressa min stackars kropp lite väl mycket, det har jag om inte annat fått bevis på nu under 800 kilometers kämpande. Visst är det bra att ha den egenskapen, men det är långt ifrån nyttigt att låta det styra 24 per dygn, 7 dagar i veckan, hela året igenom...det sättet jag kanske tidigare i mångt och mycket har levt på. Jag ska verkligen ge mig själv en ärlig chans nu att lära mig att prata med min kropp, att låta den få komma till tals lite oftare och försöka ha en dialog med den.
Jag började redan imorse. Vaknade till en klarblå himmel, fjärde dagen av total vila, och jag kände att det kröp i mig. Morgonlöpning var det enda jag tänkte, gick upp och kände att benen faktiskt kändes lika bra som igår. Inga större spår av de 80 milen de har klarat sig igenom, mer än att vaderna fortfarande är lite stela och fötterna inte är stans snyggaste. Eftersom jag har saknat löpningen otroligt mycket längs vägen (jag vet, det låter konstigt, men man blir galen på att bara få gå efter ett tag...) så ville jag göra ett försök. Favoritrundan på 9 kilometer i lugnt tempo var min tanke.
När jag började springa (läs: jogga) kände jag dock att det var otroligt stelt. Inte ont, men stelt. Fötterna ville inte riktigt, benen var trötta och löparstilen förmodligen inte den vackraste. Hade det här varit jag för en månad sen hade jag stängt av signalerna, stålsatt mig och fortsatt. Men inte idag. Idag fick 9 kilometer krympa till 6,5, löpningen fick döpas om till långsam jogging och klockan stannade på blygsamma 38 min 30 sek. Kan inte komma ihåg när jag var så långsam senast, men har heller inget minne av när jag senast var så duktig på att låta hjärnan få tas över av kroppen. Jag hade bara ett lugn i min kropp när jag kom hem, ett lugn som förmodligen är ett kvitto på att jag inte behövde bevisa något för mig själv idag. Ett lugn som visar att jag vet att min kropp kan uträtta större saker än jag anar, bara jag bestämmer mig för det.
Jag hoppas att den känslan håller i sig. Länge. Frågar ni mig så tror jag nämligen att just den vetskapen kan ställa till med ett och annat här framöver...och då menar jag inte på ett negativt sätt. Långt ifrån.
Foto privat. Kan man gå i 8 timmar med den blåsan kan man göra det mesta...tro mig.
Låt mig stråla...
...lika mycket om 46 år som du gör nu, min älskade mormor.Grattis på din födelsedag. Din, bara din.
♥ ♥ ♥
torsdag 22 april 2010
Börjar jag landa nu...
...eller varför är jag yr?
En underbar dag hemma i min stad med ett huvud som är mer tomt än det någonsin har varit. Omstartat liksom. Redo för att fyllas på med nya härliga intryck från ett liv som är mitt, bara mitt.
Känns som om jag går på starkt lugnande medicin, hela jag är släpig...men ändå så märkligt fylld av kryp och energi...eller tusen myrstackar i brallan som min gamle vän Sten från Örnsköldsvik så fint uttryckte det över en middag i Santiago i måndags. Ändå kan och vill jag bara sitta stilla. Ska man känna så eller är det bara jag? Landar jag nu eller har jag precis börjat flyga?
Känner mig lite nykär eller smått vårförälskad, men det finns väl ingen som har stulit mitt hjärta..?
Längtar plötsligt till Ikea, helvetet på jorden. Det kan inte vara normalt. Omöjligt.
Hittar inga svar, så jag svävar väl omkring här ett tag till då. Undrar varför jag hyrde en film jag aldrig kommer att se. Frågar mig vem som kommer att skicka ett sms till min numera så tysta telefon. Vill veta vad som händer imorgon, samtidigt som jag vill bevara det som en nyfiken hemlighet för mig själv. Lyssnar på bilarna som passerar på de våta gatorna utanför, och jag undrar när jag ska få sätta på mig en kjol och välkomna våren? Väntar på svar, sen går jag och lägger mig. Kryper ner i min säng med medvetet nytvättade och underbart doftande lakan.
Och nej, jag har inte druckit, det är inte därför mina ord för tillfället skrivs snabbare än de välformuleras. Jag har nog bara drabbats av något post-camino-syndrom. Imorgon är jag tillbaka igen...vem det nu är.
Foto privat.
onsdag 21 april 2010
Hur är det möjligt...
...att flygtrafiken fungerade just idag när jag skulle hem? Har faktiskt tagit mig till ända till Köpenhamn, och går allt som det ska så hoppar jag på en buss till Stockholm klockan 21.15 ikväll!
Tror inte att ni förstår hur skönt det ska bli att få komma hem, packa upp ryggsäcken, tvätta kläderna i en tvättmaskin och slänga mina numera totalt utnötta löparskor som har burit mig mer än nog. Snart kan jag verkligen landa och försöka förstå vad jag har gjort de senaste tre veckorna. Hjälp.
Förstår att ni har en del frågor om min lilla vandring...feel free to ask, jag ska försöka svara på dem alla...
Kram från ett soligt Köpenhamn!
Tror inte att ni förstår hur skönt det ska bli att få komma hem, packa upp ryggsäcken, tvätta kläderna i en tvättmaskin och slänga mina numera totalt utnötta löparskor som har burit mig mer än nog. Snart kan jag verkligen landa och försöka förstå vad jag har gjort de senaste tre veckorna. Hjälp.
Förstår att ni har en del frågor om min lilla vandring...feel free to ask, jag ska försöka svara på dem alla...
Kram från ett soligt Köpenhamn!
Vill inte ropa hej...
...men jag har nu tagit mig fran Santiago till Madrid och inga plan till norra Europa har hittills varit inställda... Sen verkar det bli nattbuss fran Kopenhamn till Stockholm.
Kan ni halla alla era tummar? Please...
Kan ni halla alla era tummar? Please...
tisdag 20 april 2010
Första dagen utan promenad - hur gör man?
07.30 slog jag upp ogonen imorse. Det var inte dags att packa ryggsacken. Inte dags att plastra om fotterna. Inte dags att peppa sig sjalv att ga 4 mil. Bara ga upp, ta en varm dusch, kla pa sig vanliga (well...klader jag har burit med mig i tre veckor som ar mer eller mindre rena...) klader och knalla ner pa stan for en café con leche med min nya, och enda, van har i Santiago.
En lang fika och ett forsok att lasa spanska morgontidningar for att fa lite uppdatering om flyglaget i Europa. Imorgon var tanken att jag skulle flyga hem, via Madrid och Kopenhamn, till Stockholm. Flyget till Madrid verkar inte vara nagot problem, sa jag hoppar pa det. Kommer jag inte vidare far jag fortsatta min smatt ovissa semester i en stad jag tidigare aldrig har besokt, men i basta fall lyfter aven mitt anslutningsflyg sa att jag kan ta mig hem till mitt efterlangtade hem. Men det ar morgondagens problem.
Idag ska jag bara njuta av min semesterdag i Santiago, en dag med total avslappning och ingen vandring sa langt ogat nar...konstigt men i arlighetens namn ganska skont. Min kropp behover vila. Mycket vila, och det ska jag forsoka ge den nu. Tack alla underbara for att jag borjade min forsta helt lediga dag med lyckotarar och tarar av stolthet efter alla era fina kommentarer. Har nog fortfarande inte forstatt att jag ar har och att jag har gjort det jag har gjort. Det kommer att ta ett tag att landa i verkligheten igen...
Hoppas att ni mar lika bra som jag, och att ni njuter av er tisdag lika mycket som jag kommer att gora, med eller utan semester.
No sueñes tu vida, vive tu sueño - dröm inte om livet, lev din dröm. Visa ord som jag laste en dag, nagongang, nagonstans... Stor kram!
En lang fika och ett forsok att lasa spanska morgontidningar for att fa lite uppdatering om flyglaget i Europa. Imorgon var tanken att jag skulle flyga hem, via Madrid och Kopenhamn, till Stockholm. Flyget till Madrid verkar inte vara nagot problem, sa jag hoppar pa det. Kommer jag inte vidare far jag fortsatta min smatt ovissa semester i en stad jag tidigare aldrig har besokt, men i basta fall lyfter aven mitt anslutningsflyg sa att jag kan ta mig hem till mitt efterlangtade hem. Men det ar morgondagens problem.
Idag ska jag bara njuta av min semesterdag i Santiago, en dag med total avslappning och ingen vandring sa langt ogat nar...konstigt men i arlighetens namn ganska skont. Min kropp behover vila. Mycket vila, och det ska jag forsoka ge den nu. Tack alla underbara for att jag borjade min forsta helt lediga dag med lyckotarar och tarar av stolthet efter alla era fina kommentarer. Har nog fortfarande inte forstatt att jag ar har och att jag har gjort det jag har gjort. Det kommer att ta ett tag att landa i verkligheten igen...
Hoppas att ni mar lika bra som jag, och att ni njuter av er tisdag lika mycket som jag kommer att gora, med eller utan semester.
No sueñes tu vida, vive tu sueño - dröm inte om livet, lev din dröm. Visa ord som jag laste en dag, nagongang, nagonstans... Stor kram!
måndag 19 april 2010
Arca O Pino - Santiago de Compostela, 20,3 km frihet
05.30. Det var tiden jag hade stallt klockan pa den har morgonen. Jag och min nye belgiske van Christophe hade bestamt att ga tillsammans den sista dagen, den sista 20 kilometrarna till Santiago. 05.20 stod han bredvid min sang och meddelade "It's almost time", men jag var redan vaken. Skuttade upp ur sangen, och 05.45 var vi redan pa vag. Totalt morker, lagom kallt och friskt och harligt i luften. Kande ingen hunger what so ever, och var piggare an nagonsin. Det ar verkligen helt omojligt att forsoka forklara kanslan att ge sig av den har sista dagen, jag kommer inte ens att forsoka.
Kolsvart skog, ratt mycket uppforsbackar och lerigt som attan. Trots det kandes det som att jag flog fram, vaskan vagde ingenting och tiden bara rusade fram. Vi pratade om allt och inget, och jag var valdigt glad att mitt sallskap hade en start ficklampa som skramde bort det varsta morkret. Christophe berattade att det nastan alltid regnar i Santiago, men imorse var det totalt molnfritt och stjarnklart sa vi fick se en helt underbar soluppgang i dimman bland traden.
Efter ett par timmar stannade vi for en café con leche, min forsta kaffe sen min lilla magsjuka for tre dagar sen, och den var helt underbart god! Ingen av oss kande nagon vidare ro att sitta still, sa vi fortsatte var lilla vandring...
Plotsligt var vi redan i Monte de Gozo, bara ca 4 km fran vart mal, och jag forstod ingenting. Vart tog tiden och alla kilometer vagen? Det var lite dimmigt, men jag kunde anda ana Santiago dar borta, och kanslan jag fick i kroppen ar aven den helt omojlig att forklara...
Nar vi kom in i stan var det ytterligare ett par kilometer kvar till sjalva katedralen, och i samma sekund som jag sag det ena tornet hogg det till i magen. Jag var verkligen framme, framme vid mitt mal som jag for ett par dagar sedan aldrig trodde att jag skulle na.
Nar vi rundade katedralen och kom fram pa framsidan borjade jag grata, det kandes helt ofattbart. Jag har sett sa manga bilder, och nu var jag verkligen dar. Jag och en belgisk malare som jag har kant i mindre an ett dygn. Jag grat, vi kramades och jag var sa otroligt glad att jag slapp vara ensam just da. Aven om det ar en helt okand manniska man star dar med ar det otroligt skont att ha nagon att dela upplevelsen med. Vi hittade en pelare i solen, satte oss pa marken och lutade oss mot den. Bada bara skrattade, och aven om det ar tredje gangen Christophe nar Santiago, och aven om han "bara" har vandrat en vecka den har gangen, var han nog lika glad som jag. Jag onskar sa att jag kan beskriva kanslan jag hade nar jag satt dar, fortfarande pigg och inte det minsta trott efter mina 20 kilometer, solen sken fran en klarbla himmel och alla problem i varlden var som bortblasta. Ah, vad jag onskar att jag kan spara den dar kanslan och plocka fram den nar jag vill...
Vi gick till kontoret for att plocka ut vart compostela, och kvinnan bakom disken fragade hur manga strackor jag hade tagit bussen. Hon kunde inte riktigt tro att jag hade gatt hela vagen...men hon forstod tillslut, och hojde pa ogonbrynen, som alla andra. Att fa ett papper pa att man faktiskt har gatt 800 km kanns ganska skont, aven om alla mina minnen och min personliga prestation finns bevarat i mig, med eller utan ett skriftligt bevis.
Vi hittade sen ett café i solen dar vi firade med en kaffe och en riktigt god smorgas. Ingen av oss hade atit nagon vidare frukost, bara delat en gammal smorgas i farten langs vagen...vilket inte var mycket till mat. Men nar kroppen slappnade av kom hungern, och da var det ratt gott med lite jamón serrano...igen.
Klockan 12 var det pilgrimsmassa i katedralen, och aven om man inte ar det minsta religios sa ar det ratt svart att halla tararna borta nar en nunna borjar sjunga psalmer med en akustik som ar helt fantastisk. Aterigen var jag glad att jag inte var ensam, och att min belgiske van satt bredvid mig. Efter sangen laste prasten en bon for pilgrimerna, och han laste aven upp att en svensk idag hade natt Santiago hela vagen fran Saint Jean Pied de Port. Stolthet.
Har en otroligt avslappnad kansla i kroppen nu, men kan inte i narheten forklara hur det kanns. Jag ska forsoka nar jag har landat lite, men just nu kommer jag ingenstans med mina forsok att uttrycka i ord vad den har vandringen har lamnat for spar i mig. Jag vet att ni forstar.
Vet inte hur jag ska tacka er alla for alla fina ord och allt stod langs vagen, tror att aven mitt tack till er far vanta ett par dagar. Nu ska jag bara njuta av det har, ta ett glas vin och vanta pa att alla flyg satter igang igen sa att jag tar mig hem pa nagot satt. Till dess far Santiago vara mitt hem i ett par dagar...och visst langtar jag hem, men vad ska man gora? Kanns som ett litet problem om jag tanker pa de senaste 20 dagarna...
Manga kramar till er alla, vi hors snart igen. Kärlek.
Kolsvart skog, ratt mycket uppforsbackar och lerigt som attan. Trots det kandes det som att jag flog fram, vaskan vagde ingenting och tiden bara rusade fram. Vi pratade om allt och inget, och jag var valdigt glad att mitt sallskap hade en start ficklampa som skramde bort det varsta morkret. Christophe berattade att det nastan alltid regnar i Santiago, men imorse var det totalt molnfritt och stjarnklart sa vi fick se en helt underbar soluppgang i dimman bland traden.
Efter ett par timmar stannade vi for en café con leche, min forsta kaffe sen min lilla magsjuka for tre dagar sen, och den var helt underbart god! Ingen av oss kande nagon vidare ro att sitta still, sa vi fortsatte var lilla vandring...
Plotsligt var vi redan i Monte de Gozo, bara ca 4 km fran vart mal, och jag forstod ingenting. Vart tog tiden och alla kilometer vagen? Det var lite dimmigt, men jag kunde anda ana Santiago dar borta, och kanslan jag fick i kroppen ar aven den helt omojlig att forklara...
Nar vi kom in i stan var det ytterligare ett par kilometer kvar till sjalva katedralen, och i samma sekund som jag sag det ena tornet hogg det till i magen. Jag var verkligen framme, framme vid mitt mal som jag for ett par dagar sedan aldrig trodde att jag skulle na.
Nar vi rundade katedralen och kom fram pa framsidan borjade jag grata, det kandes helt ofattbart. Jag har sett sa manga bilder, och nu var jag verkligen dar. Jag och en belgisk malare som jag har kant i mindre an ett dygn. Jag grat, vi kramades och jag var sa otroligt glad att jag slapp vara ensam just da. Aven om det ar en helt okand manniska man star dar med ar det otroligt skont att ha nagon att dela upplevelsen med. Vi hittade en pelare i solen, satte oss pa marken och lutade oss mot den. Bada bara skrattade, och aven om det ar tredje gangen Christophe nar Santiago, och aven om han "bara" har vandrat en vecka den har gangen, var han nog lika glad som jag. Jag onskar sa att jag kan beskriva kanslan jag hade nar jag satt dar, fortfarande pigg och inte det minsta trott efter mina 20 kilometer, solen sken fran en klarbla himmel och alla problem i varlden var som bortblasta. Ah, vad jag onskar att jag kan spara den dar kanslan och plocka fram den nar jag vill...
Vi gick till kontoret for att plocka ut vart compostela, och kvinnan bakom disken fragade hur manga strackor jag hade tagit bussen. Hon kunde inte riktigt tro att jag hade gatt hela vagen...men hon forstod tillslut, och hojde pa ogonbrynen, som alla andra. Att fa ett papper pa att man faktiskt har gatt 800 km kanns ganska skont, aven om alla mina minnen och min personliga prestation finns bevarat i mig, med eller utan ett skriftligt bevis.
Vi hittade sen ett café i solen dar vi firade med en kaffe och en riktigt god smorgas. Ingen av oss hade atit nagon vidare frukost, bara delat en gammal smorgas i farten langs vagen...vilket inte var mycket till mat. Men nar kroppen slappnade av kom hungern, och da var det ratt gott med lite jamón serrano...igen.
Klockan 12 var det pilgrimsmassa i katedralen, och aven om man inte ar det minsta religios sa ar det ratt svart att halla tararna borta nar en nunna borjar sjunga psalmer med en akustik som ar helt fantastisk. Aterigen var jag glad att jag inte var ensam, och att min belgiske van satt bredvid mig. Efter sangen laste prasten en bon for pilgrimerna, och han laste aven upp att en svensk idag hade natt Santiago hela vagen fran Saint Jean Pied de Port. Stolthet.
Har en otroligt avslappnad kansla i kroppen nu, men kan inte i narheten forklara hur det kanns. Jag ska forsoka nar jag har landat lite, men just nu kommer jag ingenstans med mina forsok att uttrycka i ord vad den har vandringen har lamnat for spar i mig. Jag vet att ni forstar.
Vet inte hur jag ska tacka er alla for alla fina ord och allt stod langs vagen, tror att aven mitt tack till er far vanta ett par dagar. Nu ska jag bara njuta av det har, ta ett glas vin och vanta pa att alla flyg satter igang igen sa att jag tar mig hem pa nagot satt. Till dess far Santiago vara mitt hem i ett par dagar...och visst langtar jag hem, men vad ska man gora? Kanns som ett litet problem om jag tanker pa de senaste 20 dagarna...
Manga kramar till er alla, vi hors snart igen. Kärlek.
söndag 18 april 2010
Melide - Arca O Pino, 32,4 km minnen
Imorse traffade jag min andra svensk langs caminon. Sten fran Ornskoldsvik gjorde mig sallskap till frukosten, trevligt. Jag tog en liten sovmorgon, klev upp strax innan 7 och var inte ivag forran strax innan 8. Ratt skont att ga nar det var ljust, trots att jag visste exakt vart jag skulle efter min lilla felvandring igar eftermiddag.
10,9 km till forsta storre stoppet, byn Ribadiso de Baixo. Kroppen ar fortfarande inte helt som den ska, och jag tog inga varktabletter igar kvall vilket resulterade i en marklig stelhet i hela kroppen nar jag vaknade. Vill inte tanka pa vad som hander den morgonen jag inte ska ut och ga, nar kroppen verkligen far vila och komma ikapp med alla krampor som jag har tryckt undan bade mentalt och i tablettform...men den dagen, den sorgen, som man brukar saga. Nu ar nu, da ar da. Innan jag kom till Ribadiso de Baixo kom jag till en mindre by dar jag stannade for en kopp té och en sockerkaka (vad ar det med mig och sockerkakor plotsligt?) med valnotter i...mumsig andra frukost... Precis nar jag lamnade caféet kom Sten fran Ornskoldsvik och skulle ta en kaffe, nagot jag kom pa att jag inte har druckit sedan morgonen jag madde daligt, och inte heller har saknat det minsta sedan dess. Skumt, jag som ar kaffeberoende...eller?
I Arzua, ungefar en halvmil efter mitt té, blev det en mindre lunch bestaende av en smorgas med lufttorkad skinka, lika gott som alltid. Bredvid mig satt tva amerikaner och roade sig med att kasta tarning. "Ok, if it is three, you will name your son Luke"...och sen kastade de tarningen. Man kan roa sig med ganska lite nar man ar trott och har gatt en halv dag. Tror i och for sig att det hjalpte att det hade tagit ett par cervezas till lunchen ocksa, eventuellt.
Fran Arzua och fram till Santa Irene, drygt 15 km, var el camino inte riktigt vad den har varit. Det slog mig att det ar sondag, och att det var darfor det kryllade av s.k. semesterpilgrimer. Stora sjok med folk, unga och gamla, vandrade plotsligt framfor och bakom mig med sina 5-litersrygggsackar och vandringsstavar i alla mojliga farger. Skojade, sjong, tjoade och tog foton pa varandra nar de gjorde olika miner. Lagom roande faktiskt. Kom pa att man ju faktiskt bara maste ga de sista 100 kilometrarna till Santiago for att kunna saga att man har gjort el camino och for att fa ut sitt compostela nar man ar framme. Men det ar inte utan att man kan bli lite smatt irriterad pa manniskor som gar omkring och for ovasen nar man har nastan 80 mil i ryggen...da vill man liksom bara njuta sista biten. Men men, min iPod fick radda mig sa att jag iallafall fick vara lite i min varld, och inte i deras spanska och hetsiga sondagspromenad.
Santa Irene dok upp ratt snabbt, vilket nog berodde pa att jag dok ner i en massa minnen fran min vandring. Nar jag passerade skylten som sa att det var 25 kilometer kvar kom en massa kanslor over mig, en massa saker jag kommer ihag och andra som jag bara vill glomma.
Forsta dagen over Pyrenéerna, mina onda halsenor, alla skratt med min nya mexikanska van, smeknamnet Speed Queen, jordgubbarna forsta kvallen i Roncesvalles, alla mina blasor, den mentalt jobbiga dag tre, frossan i sovsacken i forrgar, vagen runt flygplatsen in till Burgos, kall grot, middagen med Rebecca och Anthony, somnen med Spaniens varsta snarkare pa ett kallt golv...och hundra andra minnen som dok upp. Grat och skrattade omvartannat. Undrar just hur jag kommer att kanna nar jag verkligen landar i den har vandringen..?
Med nagra kilometer kvar till Arca O Pino, dar jag hade planerat att stanna, borjade jag langta hysteriskt efter min basta van som jag inte har pratat med sen den 29 mars, dagen innan jag lamnade Stockholm. Messade henne och bad henne ringa upp, vilket hon gjorde efter nagra minuter. Sa kul att antligen fa hora hennes rost igen! Saknar henne helt vansinnigt mycket och ser fram emot att fa satta mig pa ett fik med en stor sojalatte nar jag kommer hem... Man far verkligen tid att tanka pa vilka personer man saknar och vilka man inte nar man gor en san har resa, tro mig.
Strax innan telefonsamtalet sprang jag pa Christoph fran Belgien, som skulle ga till samma by som jag, sa vi tog sallskap sista biten. Han hittade till harberget, vilket var perfekt, och efter en dusch sa gick vi till en bar och tog en juice och gick sen och kopte lite frukost. Fortfarande lika markligt hur man kan umgas med folk man aldrig har traffat och verkligen inte kanner, men det kanns anda hur naturligt som helst. Vet det mesta om den har malaren fran Belgien nu, som har lamnat fru och barn hemma for att ga el camino for andra aret i rad. Pa fragan varfor han inte har med sin fru svarade han bara att hon inte hade klarat testet han hade gjort med henne hemma, en uppforsbacke pa 400 meter.
Kandes skont att komma fram tidigt efter en "kort" dag, och dessutom en dag helt utan varktabletter. Markligt hur en fot som jag knappt kunde ga pa for tva dagar sen idag ar i stort sett helt bra...hur kommer det sig?
Det kommer att bli en tidig kvall i sang for mig, och imorgon ar det da dags...dags att promenera in i Santiago de Compostela. Jag kan inte saga hur det kanns, maste fa aterkomma om det. Det enda jag vet ar att jag kommer att falla en och annan tar, minst sagt. Tarar av lattnad och tarar av tomhet...och sakert tarar av en massa andra anledningar ocksa.
Tack alla for att ni har varit med mig hela vagen, nu har vi bara ungefar 2 mil kvar...inte ens en halvmara. Det ska vi val klara?
Imorgon nar vi hors ar jag framme, om ni alla haller en tumme for att jag inte blir akut sjuk inatt eller ramlar och bryter bada benen imorgon bitti...
Ha en underbar sondagskvall!
10,9 km till forsta storre stoppet, byn Ribadiso de Baixo. Kroppen ar fortfarande inte helt som den ska, och jag tog inga varktabletter igar kvall vilket resulterade i en marklig stelhet i hela kroppen nar jag vaknade. Vill inte tanka pa vad som hander den morgonen jag inte ska ut och ga, nar kroppen verkligen far vila och komma ikapp med alla krampor som jag har tryckt undan bade mentalt och i tablettform...men den dagen, den sorgen, som man brukar saga. Nu ar nu, da ar da. Innan jag kom till Ribadiso de Baixo kom jag till en mindre by dar jag stannade for en kopp té och en sockerkaka (vad ar det med mig och sockerkakor plotsligt?) med valnotter i...mumsig andra frukost... Precis nar jag lamnade caféet kom Sten fran Ornskoldsvik och skulle ta en kaffe, nagot jag kom pa att jag inte har druckit sedan morgonen jag madde daligt, och inte heller har saknat det minsta sedan dess. Skumt, jag som ar kaffeberoende...eller?
I Arzua, ungefar en halvmil efter mitt té, blev det en mindre lunch bestaende av en smorgas med lufttorkad skinka, lika gott som alltid. Bredvid mig satt tva amerikaner och roade sig med att kasta tarning. "Ok, if it is three, you will name your son Luke"...och sen kastade de tarningen. Man kan roa sig med ganska lite nar man ar trott och har gatt en halv dag. Tror i och for sig att det hjalpte att det hade tagit ett par cervezas till lunchen ocksa, eventuellt.
Fran Arzua och fram till Santa Irene, drygt 15 km, var el camino inte riktigt vad den har varit. Det slog mig att det ar sondag, och att det var darfor det kryllade av s.k. semesterpilgrimer. Stora sjok med folk, unga och gamla, vandrade plotsligt framfor och bakom mig med sina 5-litersrygggsackar och vandringsstavar i alla mojliga farger. Skojade, sjong, tjoade och tog foton pa varandra nar de gjorde olika miner. Lagom roande faktiskt. Kom pa att man ju faktiskt bara maste ga de sista 100 kilometrarna till Santiago for att kunna saga att man har gjort el camino och for att fa ut sitt compostela nar man ar framme. Men det ar inte utan att man kan bli lite smatt irriterad pa manniskor som gar omkring och for ovasen nar man har nastan 80 mil i ryggen...da vill man liksom bara njuta sista biten. Men men, min iPod fick radda mig sa att jag iallafall fick vara lite i min varld, och inte i deras spanska och hetsiga sondagspromenad.
Santa Irene dok upp ratt snabbt, vilket nog berodde pa att jag dok ner i en massa minnen fran min vandring. Nar jag passerade skylten som sa att det var 25 kilometer kvar kom en massa kanslor over mig, en massa saker jag kommer ihag och andra som jag bara vill glomma.
Forsta dagen over Pyrenéerna, mina onda halsenor, alla skratt med min nya mexikanska van, smeknamnet Speed Queen, jordgubbarna forsta kvallen i Roncesvalles, alla mina blasor, den mentalt jobbiga dag tre, frossan i sovsacken i forrgar, vagen runt flygplatsen in till Burgos, kall grot, middagen med Rebecca och Anthony, somnen med Spaniens varsta snarkare pa ett kallt golv...och hundra andra minnen som dok upp. Grat och skrattade omvartannat. Undrar just hur jag kommer att kanna nar jag verkligen landar i den har vandringen..?
Med nagra kilometer kvar till Arca O Pino, dar jag hade planerat att stanna, borjade jag langta hysteriskt efter min basta van som jag inte har pratat med sen den 29 mars, dagen innan jag lamnade Stockholm. Messade henne och bad henne ringa upp, vilket hon gjorde efter nagra minuter. Sa kul att antligen fa hora hennes rost igen! Saknar henne helt vansinnigt mycket och ser fram emot att fa satta mig pa ett fik med en stor sojalatte nar jag kommer hem... Man far verkligen tid att tanka pa vilka personer man saknar och vilka man inte nar man gor en san har resa, tro mig.
Strax innan telefonsamtalet sprang jag pa Christoph fran Belgien, som skulle ga till samma by som jag, sa vi tog sallskap sista biten. Han hittade till harberget, vilket var perfekt, och efter en dusch sa gick vi till en bar och tog en juice och gick sen och kopte lite frukost. Fortfarande lika markligt hur man kan umgas med folk man aldrig har traffat och verkligen inte kanner, men det kanns anda hur naturligt som helst. Vet det mesta om den har malaren fran Belgien nu, som har lamnat fru och barn hemma for att ga el camino for andra aret i rad. Pa fragan varfor han inte har med sin fru svarade han bara att hon inte hade klarat testet han hade gjort med henne hemma, en uppforsbacke pa 400 meter.
Kandes skont att komma fram tidigt efter en "kort" dag, och dessutom en dag helt utan varktabletter. Markligt hur en fot som jag knappt kunde ga pa for tva dagar sen idag ar i stort sett helt bra...hur kommer det sig?
Det kommer att bli en tidig kvall i sang for mig, och imorgon ar det da dags...dags att promenera in i Santiago de Compostela. Jag kan inte saga hur det kanns, maste fa aterkomma om det. Det enda jag vet ar att jag kommer att falla en och annan tar, minst sagt. Tarar av lattnad och tarar av tomhet...och sakert tarar av en massa andra anledningar ocksa.
Tack alla for att ni har varit med mig hela vagen, nu har vi bara ungefar 2 mil kvar...inte ens en halvmara. Det ska vi val klara?
Imorgon nar vi hors ar jag framme, om ni alla haller en tumme for att jag inte blir akut sjuk inatt eller ramlar och bryter bada benen imorgon bitti...
Ha en underbar sondagskvall!
lördag 17 april 2010
Portomarin - Melide, 39,6 km på sparlåga
Ja, da ar dag 18 till sin anda. Ni vet ju hur den borjade, med en brodbit efter 10 timmars somn. Fortfarande smatt illamaende och minst sagt svag i kroppen gav jag mig ivag, tankte att dagen far bli som den blir och att mitt tidigare satta mal fick andras under vagen om det var nodvandigt.
Ska jag vara helt arlig var det inget vidare kul att ga imorse. Det var morkt, kallt och kroppen ville inte direkt ge sig ut pa vandring idag, och verkligen inte bara pa en tung ryggsack. Jag intalade den dock att det ar bara att gora det om vi ska ta oss till Santiago.
7,7 km till forsta byn, Gonzar, dar jag stannade och vilade for forsta gangen. Blev akut sugen pa apelsinjuice, som egentligen inte ar en av mina favoriter, sa jag bestallde en san. Nar jag hade fatt in den sag jag ett fat med sockerkaka som bara stod och ropade pa mig...sa det fick bli min andra frukost. Min stackars kropp var mer an val vard lite socker, och jaklar vad gott det var!
Dagen har sedan sakta sakta gatt framat. Byarna har legat ganska tatt, vilket har varit skont eftersom det oftast finns nagot stalle att sova pa i varje by. Efter juicen och sockerkakan gick jag ytterligare 16,8 km innan jag vilade igen. Palas del Rei blev stoppet, och dar hittade jag en dator och kunde skriva av mig den hemska gardagen. Firade med en ny sockerkaka och stack ivag. Kande mig ratt pigg, stoppade i Melissa Horn i oronen och traskade pa. Motte tva norska tanter pa vagen ut fran Palas del Rei, de onskade "go tur" och plotsligt kandes allt lite lattare. Peppande ord far man inte for mycket av...oavsett om det ar fran okanda manniskor eller inte. Det skonaste ar nastan nar man ser en bonde ett par hundra meter ute pa en aker, som hysteriskt vevar med armarna och ropar buen camino! Da varmer det lite i sjalen.
Efter Palas del Rei flot det pa ratt bra. Kopte en isglass efter en halvmil, min andra pa tva dagar. Sockermotstandaren Helena har tydligen semester... Nar jag kom till byn Casanova (jo, den hette sa) sag jag att det bara var en knapp mil kvar till malet jag tidigare satt for den har dagen, den lilla staden Melide. Kroppen kandes helt ok och jag hade en massa vatten, sa jag fortsatte.
Otroligt fin natur pa slutet, trollskogar, porlande backar och en massa blommande trad. Det gjorde den sista milen lite lattare, och min onda fot och blasor pa fotterna glomdes bort for en stund. Jag gick mest och njot av att jag faktiskt orkar ga och aven om jag inte var helt hundra sa var jag glad att den har dagen inte pa langa vagar var lika vidrig som den igar.
Melide dok upp ratt snabbt, och jag var framme hela tva timmar tidigare an igar. Dock gick jag totalt fel nar jag kom in i stan, sa jag fick leta harberge i 45 minuter...men jag kunde inte bry mig mindre. Jag ar inte halvt medvetslos som igar, jag har lyckats ta mig nastan 4 mil idag ocksa, och nu ar det bara 5 mil kvar till Santiago! Dessutom bor jag pa samma harberge som min tyske van som jag visade vagen for nagra dagar sen, och mina tva spanska gubbar som jag satt och drack kaffe med i O Cebreiro. Kul att kanna igen ett par ansikten. For att inte tala om hur glad jag ar att jag missade jordens askvader med ungefar en kvart. Regnet har fullkomligt ost ner och det har askat rejalt...det hade just varit en snygg avslutning pa den har dagen.
Duscharna ar varma, min sang ar mjuk och skon och bara jag far en god middag pa det har sa kommer jag att vara helt fit for fight imorgon igen! Ca 50 kilometer kvar alltsa...750 gjorda. Behover jag saga att det kanns ganska haftigt?
Ha en bra lordagkvall mina vanner, jag sover nog gott inom ett par timmar...
Stor kram till er alla!
Ska jag vara helt arlig var det inget vidare kul att ga imorse. Det var morkt, kallt och kroppen ville inte direkt ge sig ut pa vandring idag, och verkligen inte bara pa en tung ryggsack. Jag intalade den dock att det ar bara att gora det om vi ska ta oss till Santiago.
7,7 km till forsta byn, Gonzar, dar jag stannade och vilade for forsta gangen. Blev akut sugen pa apelsinjuice, som egentligen inte ar en av mina favoriter, sa jag bestallde en san. Nar jag hade fatt in den sag jag ett fat med sockerkaka som bara stod och ropade pa mig...sa det fick bli min andra frukost. Min stackars kropp var mer an val vard lite socker, och jaklar vad gott det var!
Dagen har sedan sakta sakta gatt framat. Byarna har legat ganska tatt, vilket har varit skont eftersom det oftast finns nagot stalle att sova pa i varje by. Efter juicen och sockerkakan gick jag ytterligare 16,8 km innan jag vilade igen. Palas del Rei blev stoppet, och dar hittade jag en dator och kunde skriva av mig den hemska gardagen. Firade med en ny sockerkaka och stack ivag. Kande mig ratt pigg, stoppade i Melissa Horn i oronen och traskade pa. Motte tva norska tanter pa vagen ut fran Palas del Rei, de onskade "go tur" och plotsligt kandes allt lite lattare. Peppande ord far man inte for mycket av...oavsett om det ar fran okanda manniskor eller inte. Det skonaste ar nastan nar man ser en bonde ett par hundra meter ute pa en aker, som hysteriskt vevar med armarna och ropar buen camino! Da varmer det lite i sjalen.
Efter Palas del Rei flot det pa ratt bra. Kopte en isglass efter en halvmil, min andra pa tva dagar. Sockermotstandaren Helena har tydligen semester... Nar jag kom till byn Casanova (jo, den hette sa) sag jag att det bara var en knapp mil kvar till malet jag tidigare satt for den har dagen, den lilla staden Melide. Kroppen kandes helt ok och jag hade en massa vatten, sa jag fortsatte.
Otroligt fin natur pa slutet, trollskogar, porlande backar och en massa blommande trad. Det gjorde den sista milen lite lattare, och min onda fot och blasor pa fotterna glomdes bort for en stund. Jag gick mest och njot av att jag faktiskt orkar ga och aven om jag inte var helt hundra sa var jag glad att den har dagen inte pa langa vagar var lika vidrig som den igar.
Melide dok upp ratt snabbt, och jag var framme hela tva timmar tidigare an igar. Dock gick jag totalt fel nar jag kom in i stan, sa jag fick leta harberge i 45 minuter...men jag kunde inte bry mig mindre. Jag ar inte halvt medvetslos som igar, jag har lyckats ta mig nastan 4 mil idag ocksa, och nu ar det bara 5 mil kvar till Santiago! Dessutom bor jag pa samma harberge som min tyske van som jag visade vagen for nagra dagar sen, och mina tva spanska gubbar som jag satt och drack kaffe med i O Cebreiro. Kul att kanna igen ett par ansikten. For att inte tala om hur glad jag ar att jag missade jordens askvader med ungefar en kvart. Regnet har fullkomligt ost ner och det har askat rejalt...det hade just varit en snygg avslutning pa den har dagen.
Duscharna ar varma, min sang ar mjuk och skon och bara jag far en god middag pa det har sa kommer jag att vara helt fit for fight imorgon igen! Ca 50 kilometer kvar alltsa...750 gjorda. Behover jag saga att det kanns ganska haftigt?
Ha en bra lordagkvall mina vanner, jag sover nog gott inom ett par timmar...
Stor kram till er alla!
Triacastela - Portomarin, 43 km jag vill glömma
Egentligen vill jag bara stryka ett stort svart streck over gardagen, men det ar val lika bra att skriva av sig den sa kanske den aldrig, aldrig, ALDRIG kommer tillbaka. Varning for en del klagan och no energy at all...
Vaknade utsovd och glad. Varmt sovrum och ingen som snarkade, inte varje natt det hander. Madde lite illa, men det ar ju ganska latt att gora det nar man har konstant vatskebrist... Hade ingen vidare aptit, men tvingade i mig groten eftersom jag vet att jag behover den. Kaffe var jag tydligen inte sugen pa, for det smakade inte som det brukade, sa jag hallde ut det.
Kom ivag strax innan 7, kolsvart ute och ingen vagbelysning sa det var pannlampa pa. Ganska kallt och lite duggregn, kanske inte precis det man onskar sig, men det hade ju gatt forut sa det skulle sakert ga bra den har gangen ocksa. Redan innan jag hade kommit ut ur Triacastela borjade foten gora ont. Inte lite ont, utan sa ont att jag verkligen haltade. Dar det fanns ett racke att halla i tog jag stod, sa ont hade jag. Well...ta dig till Samos, var min enda tanke. 9 km maste du klara.
Som om regnet och foten inte vore nog. Plotsligt borjade mitt illamaende att tillta...rejalt. Efter ca 100 meter var det bara att hanga sig over vagracket och spy. Jaha. Haltade vidare nagra hundra meter, och spydde igen. Sadar holl jag pa i sakert en halvmil. Jag lovar, just dar och da var det inget som var kul med den har vandringen. Nada. Sta pa en kolsvart bilvag och spy i kylan ar inget man gor frivilligt. Jag trodde faktiskt att det var min sista dag langs el camino, och Santiago kandes valdigt langt bort...
Hur som helst sa tog jag mig till Samos, men det tog sin tid. 9 kilometer avverkades pa 2h 40min, en stracka som i mitt vanliga tempo tar ungefar 1h 30min. Helt genomsvettig och stelfrusen gick jag in pa forsta basta bar och bestallde en té. Mannen bakom disken sag nog pa mig att jag inte var sa pigg, for han fragade om jag ville ha ett par tostadas. Aldrig har ett par rostade mackor med smor och appelmarmelad smakat sa gott...aldrig. Till det tog jag ett par Voltaren och ett par Aspirin och holl tummarna att foten skulle ge sig lite. Ringde mamma, skont att fa prata lite. Kande mig inte sa stor for tillfallet, mer som ett litet barn som bara ville krypa upp i mammas kna.
Efter mitt té och en halvtimmes paus provgick jag pa foten lite, och den kandes ok, sa jag bestamde mig for att sikta in mig pa Sarria, 12 km bort, och tankte att det fick bli mitt stopp for dagen om foten inte orkade mer. Illamaendet kom och gick, magen gjorde vansinnigt ont, foten madde ok och jag kallsvettades - ingen vidare kombination nar man ska forsoka ga en dryg mil. Sarria dok dock upp tillslut, och jag bestamde mig for en paus och ett forsok till lunch. Gick in pa en bar och bestallde en tortilla española, som jag ju alskar, och en iskall vatten. Tre tuggor senare fick jag springa in pa toaletten och spy. Naha, ingen tortilla ville magen ha. Klockan var 14 och jag borjade minst sagt kanna mig lite svag...
Fick lamna baren med maten kvar pa tallriken, men hittade ett apple och en banan i vaskan, som jag tvingade i mig istallet. Det ville kroppen behalla, tack och lov.
Nasta by, Barbadelos, lag 5,2 km bort sa jag gav det ett forsok att na dit. Varmt, kallsvettig, ont i magen och illamaende, men foten holl sig pa mattan som tur var. Antar att alla mina varktabletter orsakade min onda mage, men vad ska man gora?
Barbadelos verkade inte existera, for den byn dok aldrig upp, eller sa var den valdigt liten...sa det var bara att traska vidare till Ferreiros som lag ytterligare 7,8 km bort. Sporegn - tackar. Arligt talat, jag ar inte den som klagar ofta, men just da kande jag att mitt humor nastan hade natt gransen. Regn, hungrig men for illamaende for att kunna ata, och ingen lust att ga, what so ever. Att jag trampade med foten ner i en back var liksom bara gradde pa moset.
Men Ferreiros kom, och Ferreiros forsvann. Hade jag tagit mig anda dit den har j*vla skitdagen sa kunde jag lika garna ga vidare till Portomarin. Kopte en isglass, bet ihop en extra gang och satte igang att ga igen. 8,6 km till, det kunde jag val klara om jag redan hade gatt 3,5 mil?
8,6 km kan vara valdigt langa, och valdigt anstrangande. Solen kom fram igen, brande som aldrig forr och jag blev svagare och svagare. Kom pa att jag hade atit tva frukter och en isglass pa hela dagen, eller det var iallafall det som kroppen hade valt att behalla. Inte bra.
Borjade grata nar jag sag att det var 1 km kvar. 1 km till vila, mat, vatten och en sang. Direkt nar jag kom in i byn gick jag och kopte en stor vatten och en Fanta Citron (och borjade grata igen for att jag blev nostalgisk av smaken som paminde om nar jag och lillebror at tunnbrodsrulle nar vi var sma...). Hittade harberget, och trots att klockan var 19 (och jag hade varit ute och gatt i 12 timmar) sa fanns det sangar kvar. Kande mig ganska pigg anda, och sag fram emot att fa ga ut och ata lite mat.
I duschen hande det dock nagot. Trots att vattnet var varmt fros jag sa jag skakade. Holl pa att somna staende och kande mig helt yr. Kladde pa mig alla klader jag hade och la mig pa sangen. Slocknade pa 1 minut, helt utslagen. Vaknade en timme senare av att jag madde illa, bara att springa upp och spy igen. Mamma hade skickat sms, sa jag ringde upp. Orolig saklart, och sa att hon skulle ringa en timme senare. Krop ner i sovsacken fullt pakladd och lag bara och skakade. Orkade for mitt liv inte ga och kopa nagot att ata, och min Fanta stod halvdrucken pa golvet, orkade inte ens ta upp den. Somnade igen och vaknade av att mamma ringde. Ska jag vara helt arlig har jag inte den minsta aning om vad vi pratade om, jag var helt borta. Vi la pa och jag somnade nog i samma sekund som jag sa hej da.
Vaknade 6 imorse, fortfarande fullt pakladd, och borjade dagen med att dricka upp min Fanta. Jag mar mycket battre, men kanner mig otroligt svag i kroppen, sa det gar inte snabbt langs vagarna for mig idag... Ar nu i Palas del Rei, och har lyckats ta mig 24,5 km sedan jag startade. Kunde ata en bit brod imorse, men annars ar jag inte hungrig alls. Har dock tvingat i mig en bit sockerkaka och en glass, det enda jag har varit sugen pa.
Med facit i hand var det nog inte vidare smart att traska pa over 4 mil igar, men nu ar det gjort. Idag blir det inte lika langt, och jag tar pauser ofta och vilar mig. Ledsen om jag gjorde er oroliga genom att bara "forsvinna" igar, men att leta upp ett internetcafé var liksom ganska bortprioriterat. Tack for fina kommentarer, som alltid. Det ryktas om att det ar 7-8 mil kvar nu...fattar inte att det ar sant.
Jag hoppas att vi hors ikvall - ha en fin lordag!
Vaknade utsovd och glad. Varmt sovrum och ingen som snarkade, inte varje natt det hander. Madde lite illa, men det ar ju ganska latt att gora det nar man har konstant vatskebrist... Hade ingen vidare aptit, men tvingade i mig groten eftersom jag vet att jag behover den. Kaffe var jag tydligen inte sugen pa, for det smakade inte som det brukade, sa jag hallde ut det.
Kom ivag strax innan 7, kolsvart ute och ingen vagbelysning sa det var pannlampa pa. Ganska kallt och lite duggregn, kanske inte precis det man onskar sig, men det hade ju gatt forut sa det skulle sakert ga bra den har gangen ocksa. Redan innan jag hade kommit ut ur Triacastela borjade foten gora ont. Inte lite ont, utan sa ont att jag verkligen haltade. Dar det fanns ett racke att halla i tog jag stod, sa ont hade jag. Well...ta dig till Samos, var min enda tanke. 9 km maste du klara.
Som om regnet och foten inte vore nog. Plotsligt borjade mitt illamaende att tillta...rejalt. Efter ca 100 meter var det bara att hanga sig over vagracket och spy. Jaha. Haltade vidare nagra hundra meter, och spydde igen. Sadar holl jag pa i sakert en halvmil. Jag lovar, just dar och da var det inget som var kul med den har vandringen. Nada. Sta pa en kolsvart bilvag och spy i kylan ar inget man gor frivilligt. Jag trodde faktiskt att det var min sista dag langs el camino, och Santiago kandes valdigt langt bort...
Hur som helst sa tog jag mig till Samos, men det tog sin tid. 9 kilometer avverkades pa 2h 40min, en stracka som i mitt vanliga tempo tar ungefar 1h 30min. Helt genomsvettig och stelfrusen gick jag in pa forsta basta bar och bestallde en té. Mannen bakom disken sag nog pa mig att jag inte var sa pigg, for han fragade om jag ville ha ett par tostadas. Aldrig har ett par rostade mackor med smor och appelmarmelad smakat sa gott...aldrig. Till det tog jag ett par Voltaren och ett par Aspirin och holl tummarna att foten skulle ge sig lite. Ringde mamma, skont att fa prata lite. Kande mig inte sa stor for tillfallet, mer som ett litet barn som bara ville krypa upp i mammas kna.
Efter mitt té och en halvtimmes paus provgick jag pa foten lite, och den kandes ok, sa jag bestamde mig for att sikta in mig pa Sarria, 12 km bort, och tankte att det fick bli mitt stopp for dagen om foten inte orkade mer. Illamaendet kom och gick, magen gjorde vansinnigt ont, foten madde ok och jag kallsvettades - ingen vidare kombination nar man ska forsoka ga en dryg mil. Sarria dok dock upp tillslut, och jag bestamde mig for en paus och ett forsok till lunch. Gick in pa en bar och bestallde en tortilla española, som jag ju alskar, och en iskall vatten. Tre tuggor senare fick jag springa in pa toaletten och spy. Naha, ingen tortilla ville magen ha. Klockan var 14 och jag borjade minst sagt kanna mig lite svag...
Fick lamna baren med maten kvar pa tallriken, men hittade ett apple och en banan i vaskan, som jag tvingade i mig istallet. Det ville kroppen behalla, tack och lov.
Nasta by, Barbadelos, lag 5,2 km bort sa jag gav det ett forsok att na dit. Varmt, kallsvettig, ont i magen och illamaende, men foten holl sig pa mattan som tur var. Antar att alla mina varktabletter orsakade min onda mage, men vad ska man gora?
Barbadelos verkade inte existera, for den byn dok aldrig upp, eller sa var den valdigt liten...sa det var bara att traska vidare till Ferreiros som lag ytterligare 7,8 km bort. Sporegn - tackar. Arligt talat, jag ar inte den som klagar ofta, men just da kande jag att mitt humor nastan hade natt gransen. Regn, hungrig men for illamaende for att kunna ata, och ingen lust att ga, what so ever. Att jag trampade med foten ner i en back var liksom bara gradde pa moset.
Men Ferreiros kom, och Ferreiros forsvann. Hade jag tagit mig anda dit den har j*vla skitdagen sa kunde jag lika garna ga vidare till Portomarin. Kopte en isglass, bet ihop en extra gang och satte igang att ga igen. 8,6 km till, det kunde jag val klara om jag redan hade gatt 3,5 mil?
8,6 km kan vara valdigt langa, och valdigt anstrangande. Solen kom fram igen, brande som aldrig forr och jag blev svagare och svagare. Kom pa att jag hade atit tva frukter och en isglass pa hela dagen, eller det var iallafall det som kroppen hade valt att behalla. Inte bra.
Borjade grata nar jag sag att det var 1 km kvar. 1 km till vila, mat, vatten och en sang. Direkt nar jag kom in i byn gick jag och kopte en stor vatten och en Fanta Citron (och borjade grata igen for att jag blev nostalgisk av smaken som paminde om nar jag och lillebror at tunnbrodsrulle nar vi var sma...). Hittade harberget, och trots att klockan var 19 (och jag hade varit ute och gatt i 12 timmar) sa fanns det sangar kvar. Kande mig ganska pigg anda, och sag fram emot att fa ga ut och ata lite mat.
I duschen hande det dock nagot. Trots att vattnet var varmt fros jag sa jag skakade. Holl pa att somna staende och kande mig helt yr. Kladde pa mig alla klader jag hade och la mig pa sangen. Slocknade pa 1 minut, helt utslagen. Vaknade en timme senare av att jag madde illa, bara att springa upp och spy igen. Mamma hade skickat sms, sa jag ringde upp. Orolig saklart, och sa att hon skulle ringa en timme senare. Krop ner i sovsacken fullt pakladd och lag bara och skakade. Orkade for mitt liv inte ga och kopa nagot att ata, och min Fanta stod halvdrucken pa golvet, orkade inte ens ta upp den. Somnade igen och vaknade av att mamma ringde. Ska jag vara helt arlig har jag inte den minsta aning om vad vi pratade om, jag var helt borta. Vi la pa och jag somnade nog i samma sekund som jag sa hej da.
Vaknade 6 imorse, fortfarande fullt pakladd, och borjade dagen med att dricka upp min Fanta. Jag mar mycket battre, men kanner mig otroligt svag i kroppen, sa det gar inte snabbt langs vagarna for mig idag... Ar nu i Palas del Rei, och har lyckats ta mig 24,5 km sedan jag startade. Kunde ata en bit brod imorse, men annars ar jag inte hungrig alls. Har dock tvingat i mig en bit sockerkaka och en glass, det enda jag har varit sugen pa.
Med facit i hand var det nog inte vidare smart att traska pa over 4 mil igar, men nu ar det gjort. Idag blir det inte lika langt, och jag tar pauser ofta och vilar mig. Ledsen om jag gjorde er oroliga genom att bara "forsvinna" igar, men att leta upp ett internetcafé var liksom ganska bortprioriterat. Tack for fina kommentarer, som alltid. Det ryktas om att det ar 7-8 mil kvar nu...fattar inte att det ar sant.
Jag hoppas att vi hors ikvall - ha en fin lordag!
fredag 16 april 2010
Väck mig, snälla...
Återkommer...
torsdag 15 april 2010
Vega de Valcarce - Triacastela, 32,9 km smärta ovan molnen
Gardagen avslutades pa basta satt med brasiliansk middag i sallskap av ett gang skona manniskor. Alla fick borja med att presentera sig, vi skalade med lokalt vin pa allas sprak, och sen vankades det treratters. Forratt i form av sallad med en speciell dressing gjord pa apple och senap, varmratten var ris med en supergod bongryta, och till efterratt fick vi sota kex med en rora gjord pa mjolk, kokos, socker och jordnotter...och en hel massa vino tinto saklart. Jag och en brasiliansk cyklist at i sarklass mest, och alla var overens om att det formodligen var vi tva som hade gjort av med mest energi under dagen... Ingen trodde pa att jag hade tagit mig fran St Jean Pied de Port till fots pa 15 dagar, och de var overtygade om att jag hade en cykel gomd nagonstans. Tillslut fick jag dem dock att forsta att alla inte stannar uppe och dricker vin till midnatt och tar rokpauser langs hela vagen. Punkt. Kvart i nio var jag trott som ett barn och somnade i det iskalla rummet i min varma sovsack.
Vaknade 5.30 av att det osregnade ute. Jag menar verkligen OSREGNADE. Min filt hade ramlat ner pa golvet, men jag var for frusen for att sticka ut armen ur sovsacken och plocka upp den, sa jag somnade om. 6.30 ringde klockan, och da regnade det fortfarande. Gick upp och at min frukost extremt sakta for att vanta ut det, och vid 8 blev det uppehall och jag stack ivag.
Har inte haft sadan respekt for en stracka sedan forsta dagen over Pyrenéerna som jag hade for den idag. Visste att det vantade tva ganska kraftiga stigningar, sa jag stallde in mig pa att det skulle bli jobbigt. Forsta 2 kilometrarna var ok, sedan satte det igang. 5,5 km upp till nasta by, La Faba, och for sakerhets skull var det sjalvklart lerigt pga av att det hade regnat hela natten. Great. Val uppe i La Faba letade jag upp det enda caféet som fanns och svepte dagens forsta café solo. 5 km kvar upp till det mytomspunna O Cebreiro, och det var bara att kasta sig ivag.
Med Pyrenéerna ganska farskt i minnet blev det dock inte sa jobbigt som jag hade trott. Visst var det brant och visst kandes det i benen, men sa farligt var det inte. Tackar dock mig sjalv for att jag har lagt en och annan timme pa konditionstraning, for jag gick forbi en och annan som stod och kippade efter andan... Nej, stigningen var inte det varsta. Da var vadret varre. Det smaregnade nastan hela vagen upp, det blaste en vind som var jamforbar med den jag utsattes for forsta dagen och dessutom var jag uppe bland molnen och gick sa sikten var ju inte den basta.
Nar jag tillslut nadde O Cebreiro hittade jag en bar dar jag var tvungen att ata frukost nummer 2, en café con leche och en macka med lufttorkad skinka - yummie! 12 km hade tagit nastan tre timmar, ett valdigt segt tempo for att vara jag... Inne pa baren sprang jag in i tva spanska gubbar som jag har sett till och fran langs hela vagen, sa jag satte mig hos dem. De kan inte ett enda ord engelska, men vi kunde anda sitta och prata i en kvart. Det visade sig att vi hade lamnat Roncesvalles samma dag, den 1 april, och att jag och den ena gubben hade pratat redan da. Markligt att man kan sitta pa samma bar 15 dagar senare.
Efter O Cebreiro vantade lite nedforsbacke innan det var dags for nasta stigning upp till Alto de Poyo, vilken var annu brantare. Svettig och trott nar jag kom upp, vilket inte var sa konstigt med tanke pa att jag hade tillbringat en halv arbetsdag med att ga uppat... Borjade fa valdigt ont pa framsidan av vanster ankel, men haltade vidare.
Hade planerat lunch i Fonfria, 11,8 km fran O Cebreiro, men innan jag kom dit var jag tvungen att stanna for att trycka i mig en hog smartstillande. Foten gjorde fruktansvart ont och det stralade dessutom upp i underbenet. Tva Voltaren och tva Aspirin, och sen ivag mot lunchen. Det visade sig bara vara ca 2 km kvar, och jag var helt sjukt hungrig nar jag kom fram. Satt en stund och tittade pa min plan for dagen, och insag att jag efter lunch hade 17,7 km kvar till dagens mal. Inga problem tankte jag och drog ivag. Kande dock att foten inte tyckte detsamma...
Nedforsbackar var tydligen nagot foten inte gillade. Efter bara ett par kilometer borjade det gora helt fruktansvart ont och mitt tempo drogs ner till minimum. Haltade for varje steg och trodde helt arligt att jag skulle fa ta en taxi. Sista biten till mitt planerade nast sista stopp, Triacastela, var en ren mardrom och de tva sista kilometrarna grat jag av ren smarta. Det kandes som att nagon stack en kniv ratt ner i fotvalvet for varje steg. Jatteskont...not. Bara att inse att Triacastela skulle fa bli mitt hem for natten, och jag foljde skylten till det narmaste harberget jag hittade nar jag kom in i byn. Varldens finaste, och precis innanfor dorren stod sex grahariga sma sota tanter och pratade pa underbar norska! Ah, vad skont att fa hora lite norska sa jag med graten i halsen, och nu har alla adopterat mig. Helt ofattbart hur trygg man kan kanna sig med helt okanda manniskor, bara for att de nastan pratar mitt sprak...men ar glad for att jag kan kanna det, det var min raddning fran att inte bryta ihop fullstandigt.
Efter en dusch, lite omplastring av mina fotter och en kaffe och lite jordubbar med de norska tanterna kanner jag mig nu helt ok. Foten och benet mar mycket battre, och imorgon kommer de att vara redo for en liten promenad igen.
Enligt skyltarna, som pa gott och ont nu dyker upp med 500 meters mellanrum, ar det bara 130 km kvar till Santiago...kanns helt ofattbart. Det betyder att jag har traskat 670 km pa 16 dagar...kan det verkligen vara sant? Kanns som nyss jag lamnade St Jean Pied de Port, men samtidigt kanns det inte som att jag har sovit i min egen sang pa ett ar eller tva. Har forsokt att forestalla mig hur det kommer att kannas att promenera in i Santiago, men det gar inte. Vad jag dock vet ar att det kommer att vara helt overkligt skont den forsta morgonen jag inte ska packa min ryggsack och ga ut i morkret for att promenera en hel dag...och den dagen ar inte langt borta nu.
Tack for att ni har hangt med - nu kor vi sista biten!
Fotot visar vagen in i O Cebreiro...sadar bra sikt kan man saga...
onsdag 14 april 2010
Ponferrada - Vega de Valcarce, 40,8 km och ett musikaliskt breakdown
Efter att ha tackat nej till att medverka i ett inslag om el camino i spansk tv igar lagade jag for forsta gangen egen middag pa harberget. En kulinarisk resa bestaende av tagliatelle, tomatsas och en burk tonfisk. Rivna morotter och ett skivat apple pa blev dock for mycket for de tva stackars italienskorna som satt mittemot mig...de tyckte formodligen redan att jag hade slaktat deras nationalratt big time med min burktonfisk. Forklarade for dem att det faktiskt ar gott, och de nickade och log men sag fortfarande ratt skramda ut. Whatever, gott var det, och kostade val sisadar en tia att kasta ihop.
Somnade innan 21, trots att det pagick en mindre konsert ute i koket. En av gubbarna hade hittat en gitarr och sjong Besa me mucho for full hals. Jag var dock trott pa gransen till medvetsloshet, sa jag sov som ett barn fram till 6. Vaknade med extrem traningsvark i rumpan, vilket jag skyller pa min 2 timmar langa backtraning med tung ryggsack igar morse... Kokade en ljuvlig grot som jag at med en massa goda frukter, och allt var frid och frojd. Valte dock 5 minuter senare ut en jattestor kaffe over hela bordet och hoppades i mitt stilla sinne att resten av dagen inte skulle ga i samma stil...
Halv atta var jag ivag, och siktade in mig pa forsta staden Cacabelos 15,5 km bort. Efter drygt en mil borjade en bonde en bit fran vagen att vinka valdigt orovackande. Bonder har nere hor i stort sett till de enda av det manliga slaktet som inte vinkar for att ragga, sa jag stannade. ¡El camino no va aqui! (el camino gar inte har). Forklarade for honom att jag precis sett en skylt som pakade hitat, men han gav sig inte. ¡No, no...es el camino atlernativo, es unos 6 kilometros más! Jahapp, en alternativ vag med 6 extra kilometer forbi en kyrka mitt i ingenstans. Tack, men nej tack. Han forklarade den "riktiga" caminons vag, forbi vingarden en bit bort och till vanster. Tackade for hjalpen och vande. Motte en tysk, forklarade laget och han insag att han inte var overdrivet sugen pa 6 bonuskilometer, sa han vande ocksa och viskade scheisse ett par ganger. Vi tog sallskap en halv kilometer, hade ett samtal pa en skon tyskengelska och sa sen hej da. Han hade startat 7 dagar innan mig och var imponerad over mitt tempo...som jag skulle fa ata upp senare.
En kaffe blev det saklart i Cacabelos, sen vidare mot Villafranca del Bierzo, en bit pa 7,2 km som kandes som en halv evighet. Ett tag trodde jag verkligen att jag hade irrat bort mig totalt bland alla vinrankor och var tvungen att ta upp min iPhone och kolla kompassen. Sag att jag var pa vag osterut, vilket inte kandes helt hundra, men jag fortsatte. Passerade en pytteliten by med fem hus och fragade en señora om jag var ratt ute. Joda, det var jag. Bara att trampa vidare, och efter vad som kandes som ett par mil vinfalt kom jag antligen fram till min lilla by, dar jag at lite lunch bestaende av....ja, gissa? Bocadillo con tortilla española - check! Det kommer att spruta omelett ur mina oron snart, men det ar ju vansinnigt gott...
Efter lunch kande jag mig lite trott, och unnade mig att for forsta gangen ta upp min iPhone och kora lite offline-Spotify. BIG mistake. Ar man en person som lever med musik, inte klarar en dag utan musik och fullstandigt alskar musik kan det visst handa nagot om man inte lyssnar pa just musik pa 14 dagar. Tre gitarrackord och jag borjade grata hysteriskt. I nastan en halvtimme gick jag dar bredvid motorvagen, lyssnade pa den ena minnesframkallande laten efter den andra och grat hejdlost. Ratt marklig kansla kan jag saga. Plotsligt tog tararna dock slut, och jag insag att jag hade rett ut ett och annat av det jag hade med mig i min mentala packning till Spanien. Skont. Nar jag vaknade upp ur min koma var jag redan i Trabadelo, som var nasta by. Tiden mellan de tva byarna var bara borta, sparlost, och jag kande mig 5 kilo lattare efter alla tarar.
Precis efter mitt lilla breakdown, det andra pa 15 dagar, sag jag en man sitta vid en rastplats. Hallo - was ist los? Warum bist du so langsam? (hej - vad hander? Varfor ar du sa langsam?). Min kare tysk, som pa nagot markligt satt hade passerat mig. Kanske gick jag fel dar bland vinrankorna anda, vad vet jag? I don't wanna know.
6,1 km efter tyskmotet kom jag iallafall fram till Vega de Valcarce, dar jag ska sova inatt. Harberget ags av en brasilianska, sa om en halvtimme vankas det brasiliansk middag och lokalt vin. Misstanker att det blir en ratt tidig kvall idag igen, det tar pa krafterna att traska omkring i solen en hel arbetsdag. Imorgon har jag dessutom den varsta stigningen sedan forsta dagen, 700 meter pa 7 km upp till O Cebreiro. Tar det direkt efter frukost, da ar jag som starkast! Sen vantar 2 mils nedforsbacke...trevligt.
Dag 15 ar avklarad, och jag forstar inte hur langt jag har gatt egentligen. Det har kommer att ta tid att smalta. Nar jag har gjort det ska jag svara pa alla era fragor och beratta allt. Ha en fin kvall, imorgon tar vi en bit till. Kram till er alla!
Somnade innan 21, trots att det pagick en mindre konsert ute i koket. En av gubbarna hade hittat en gitarr och sjong Besa me mucho for full hals. Jag var dock trott pa gransen till medvetsloshet, sa jag sov som ett barn fram till 6. Vaknade med extrem traningsvark i rumpan, vilket jag skyller pa min 2 timmar langa backtraning med tung ryggsack igar morse... Kokade en ljuvlig grot som jag at med en massa goda frukter, och allt var frid och frojd. Valte dock 5 minuter senare ut en jattestor kaffe over hela bordet och hoppades i mitt stilla sinne att resten av dagen inte skulle ga i samma stil...
Halv atta var jag ivag, och siktade in mig pa forsta staden Cacabelos 15,5 km bort. Efter drygt en mil borjade en bonde en bit fran vagen att vinka valdigt orovackande. Bonder har nere hor i stort sett till de enda av det manliga slaktet som inte vinkar for att ragga, sa jag stannade. ¡El camino no va aqui! (el camino gar inte har). Forklarade for honom att jag precis sett en skylt som pakade hitat, men han gav sig inte. ¡No, no...es el camino atlernativo, es unos 6 kilometros más! Jahapp, en alternativ vag med 6 extra kilometer forbi en kyrka mitt i ingenstans. Tack, men nej tack. Han forklarade den "riktiga" caminons vag, forbi vingarden en bit bort och till vanster. Tackade for hjalpen och vande. Motte en tysk, forklarade laget och han insag att han inte var overdrivet sugen pa 6 bonuskilometer, sa han vande ocksa och viskade scheisse ett par ganger. Vi tog sallskap en halv kilometer, hade ett samtal pa en skon tyskengelska och sa sen hej da. Han hade startat 7 dagar innan mig och var imponerad over mitt tempo...som jag skulle fa ata upp senare.
En kaffe blev det saklart i Cacabelos, sen vidare mot Villafranca del Bierzo, en bit pa 7,2 km som kandes som en halv evighet. Ett tag trodde jag verkligen att jag hade irrat bort mig totalt bland alla vinrankor och var tvungen att ta upp min iPhone och kolla kompassen. Sag att jag var pa vag osterut, vilket inte kandes helt hundra, men jag fortsatte. Passerade en pytteliten by med fem hus och fragade en señora om jag var ratt ute. Joda, det var jag. Bara att trampa vidare, och efter vad som kandes som ett par mil vinfalt kom jag antligen fram till min lilla by, dar jag at lite lunch bestaende av....ja, gissa? Bocadillo con tortilla española - check! Det kommer att spruta omelett ur mina oron snart, men det ar ju vansinnigt gott...
Efter lunch kande jag mig lite trott, och unnade mig att for forsta gangen ta upp min iPhone och kora lite offline-Spotify. BIG mistake. Ar man en person som lever med musik, inte klarar en dag utan musik och fullstandigt alskar musik kan det visst handa nagot om man inte lyssnar pa just musik pa 14 dagar. Tre gitarrackord och jag borjade grata hysteriskt. I nastan en halvtimme gick jag dar bredvid motorvagen, lyssnade pa den ena minnesframkallande laten efter den andra och grat hejdlost. Ratt marklig kansla kan jag saga. Plotsligt tog tararna dock slut, och jag insag att jag hade rett ut ett och annat av det jag hade med mig i min mentala packning till Spanien. Skont. Nar jag vaknade upp ur min koma var jag redan i Trabadelo, som var nasta by. Tiden mellan de tva byarna var bara borta, sparlost, och jag kande mig 5 kilo lattare efter alla tarar.
Precis efter mitt lilla breakdown, det andra pa 15 dagar, sag jag en man sitta vid en rastplats. Hallo - was ist los? Warum bist du so langsam? (hej - vad hander? Varfor ar du sa langsam?). Min kare tysk, som pa nagot markligt satt hade passerat mig. Kanske gick jag fel dar bland vinrankorna anda, vad vet jag? I don't wanna know.
6,1 km efter tyskmotet kom jag iallafall fram till Vega de Valcarce, dar jag ska sova inatt. Harberget ags av en brasilianska, sa om en halvtimme vankas det brasiliansk middag och lokalt vin. Misstanker att det blir en ratt tidig kvall idag igen, det tar pa krafterna att traska omkring i solen en hel arbetsdag. Imorgon har jag dessutom den varsta stigningen sedan forsta dagen, 700 meter pa 7 km upp till O Cebreiro. Tar det direkt efter frukost, da ar jag som starkast! Sen vantar 2 mils nedforsbacke...trevligt.
Dag 15 ar avklarad, och jag forstar inte hur langt jag har gatt egentligen. Det har kommer att ta tid att smalta. Nar jag har gjort det ska jag svara pa alla era fragor och beratta allt. Ha en fin kvall, imorgon tar vi en bit till. Kram till er alla!
tisdag 13 april 2010
Rabanal del Camino - Ponferrada, 33 km från frost till solsemester
Vaknade redan strax innan 6 imorse av att mina finska sänggrannar började packa, så det var lika bra att kliva upp. Hade ju ändå sovit sedan strax innan 22 och kände mig pigg, så jag hade nog sovit klart. Varm(!) gröt och kaffe till frukost, sen var jag klar att ge mig av några minuter efter 7.
Det var nog tur att jag hade valt att vakna på den pigga sidan just idag. De första dryga två timmarna bestod nämligen av uppförsbacke... Inte nog med att jag för första gången under den här vandringen fick känna mjölksyra i benen, det var bitande kallt också. När jag kom ut från härberget låg det frost på marken, och den försvann inte förrän runt kl 10. Som om inte det vore nog började det blåsa en vind som nästan var jämförbar med den jag utsattes för den allra första dagen när jag gick över Pyrenéerna...allt på en gång liksom. Det enda man kan göra är dock att gå. Gå, gå och gå. Det enda jag var helt säker på just då var att den där 1500-meterstoppen framför mig inte skulle försvinna, det var bara att trampa över den. Efter ca 8 km nådde jag Cruz de Ferro, platsen där alla lägger de stenar de släpat med sig. Jag hade ingen sten, så jag nöjde mig med att bli fotograferad och gick vidare.
I El Acebo, nästan en mil längre fram, stannade jag för en galet god café con leche, en omelett och ett par frukter. Energinivån i kroppen var som vanligt nere på minus...helt otroligt vad hungrig jag är hela tiden! Träffade en tysk som sett min lilla svenska flagga på ryggsäcken, och han berättade stolt att han och hans fru kör till Uppsala varje år med sin husvagn, och att han har en släkting som jobbar på NK. Han går el camino med en vän, två söta gubbar som satt där med en varsin kaffe.
Vägen från El Acebo var otroligt vacker. Det kändes precis som om jag vandrade runt i Alperna, och byarna såg ut att vara tagna direkt från Bröderna Lejonhjärta. Blommande träd, små söta hus och trånga små gränder. Det är så mycket roligare att gå runt i sagobyar än längs grusvägar bredvid motorvägen...
Byn Molinaseca tog priset, där hade jag kunnat stanna i ett par dagar. Så otroligt söt by, men mitt mål låg 8 km därifrån. 8 km som kändes ganska långa, trots att min dag totalt var ganska kort. Hungrig och faktiskt ganska trött i kroppen traskade jag tillslut in på gården till härberget. Klockan var bara strax efter 14, och jag konstaterade att jag aldrig har varit så tidigt framme någongång. Kö utanför härberget, men det var soligt och det fanns sköna stolar, så det gick ingen nöd på oss. Träffade första svensken, Anna från Stockholm, och sen hamnade vi i samma 4-bäddsrum. Varma duschar, fräscha sängar och vi blev bjudna på saft(!) när vi kom in - gulligt!
Har precis ätit en alldeles för sen lunch, en god paella med skaldjur, och ska nu leta upp en affär för att handla lite frukt och annat bra-att-ha. Känns som att det blir en extremt tidig kväll, är helt sjukt trött. Enligt en skylt vid härbärget är det nu bara 20 mil kvar till Santiago, vilket känns helt ofattbart!!! 20 mil!? Det innebär att jag redan har gått nästan 60 mil på 14 dagar! Förstår det faktiskt inte riktigt. Kommer nog inte förstå det förrän jag sitter hemma i min soffa och får landa lite.
Ha en fin kväll mina vänner, imorgon traskar vi på några mil till...
Det var nog tur att jag hade valt att vakna på den pigga sidan just idag. De första dryga två timmarna bestod nämligen av uppförsbacke... Inte nog med att jag för första gången under den här vandringen fick känna mjölksyra i benen, det var bitande kallt också. När jag kom ut från härberget låg det frost på marken, och den försvann inte förrän runt kl 10. Som om inte det vore nog började det blåsa en vind som nästan var jämförbar med den jag utsattes för den allra första dagen när jag gick över Pyrenéerna...allt på en gång liksom. Det enda man kan göra är dock att gå. Gå, gå och gå. Det enda jag var helt säker på just då var att den där 1500-meterstoppen framför mig inte skulle försvinna, det var bara att trampa över den. Efter ca 8 km nådde jag Cruz de Ferro, platsen där alla lägger de stenar de släpat med sig. Jag hade ingen sten, så jag nöjde mig med att bli fotograferad och gick vidare.
I El Acebo, nästan en mil längre fram, stannade jag för en galet god café con leche, en omelett och ett par frukter. Energinivån i kroppen var som vanligt nere på minus...helt otroligt vad hungrig jag är hela tiden! Träffade en tysk som sett min lilla svenska flagga på ryggsäcken, och han berättade stolt att han och hans fru kör till Uppsala varje år med sin husvagn, och att han har en släkting som jobbar på NK. Han går el camino med en vän, två söta gubbar som satt där med en varsin kaffe.
Vägen från El Acebo var otroligt vacker. Det kändes precis som om jag vandrade runt i Alperna, och byarna såg ut att vara tagna direkt från Bröderna Lejonhjärta. Blommande träd, små söta hus och trånga små gränder. Det är så mycket roligare att gå runt i sagobyar än längs grusvägar bredvid motorvägen...
Byn Molinaseca tog priset, där hade jag kunnat stanna i ett par dagar. Så otroligt söt by, men mitt mål låg 8 km därifrån. 8 km som kändes ganska långa, trots att min dag totalt var ganska kort. Hungrig och faktiskt ganska trött i kroppen traskade jag tillslut in på gården till härberget. Klockan var bara strax efter 14, och jag konstaterade att jag aldrig har varit så tidigt framme någongång. Kö utanför härberget, men det var soligt och det fanns sköna stolar, så det gick ingen nöd på oss. Träffade första svensken, Anna från Stockholm, och sen hamnade vi i samma 4-bäddsrum. Varma duschar, fräscha sängar och vi blev bjudna på saft(!) när vi kom in - gulligt!
Har precis ätit en alldeles för sen lunch, en god paella med skaldjur, och ska nu leta upp en affär för att handla lite frukt och annat bra-att-ha. Känns som att det blir en extremt tidig kväll, är helt sjukt trött. Enligt en skylt vid härbärget är det nu bara 20 mil kvar till Santiago, vilket känns helt ofattbart!!! 20 mil!? Det innebär att jag redan har gått nästan 60 mil på 14 dagar! Förstår det faktiskt inte riktigt. Kommer nog inte förstå det förrän jag sitter hemma i min soffa och får landa lite.
Ha en fin kväll mina vänner, imorgon traskar vi på några mil till...
¡Tack!
Ville bara titta in och tacka för allt stöd och alla fina ord ni lämnar efter er här inne! Förutom hela sköna gänget av trogna läsare som är här har en massa nya lämnat kommentarer, och det är verkligen jättekul! Ni ställer en himla massa fragor, vilket är hur kul som helst, och självklart ska jag svara pa dem alla när jag är hemma igen och har landat lite.
Inatt har jag sovit som hur bra som helst, startat morgonen med varm gröt och känner mig starkare än nagonsin. En liten topp pa 1500 meter att besegra, sen är det nedförsbacke till dagens mal som (som det ser ut nu) bara ligger lyxiga 33 km bort.
Ha en fin tisdag - nu kör vi!
Inatt har jag sovit som hur bra som helst, startat morgonen med varm gröt och känner mig starkare än nagonsin. En liten topp pa 1500 meter att besegra, sen är det nedförsbacke till dagens mal som (som det ser ut nu) bara ligger lyxiga 33 km bort.
Ha en fin tisdag - nu kör vi!
måndag 12 april 2010
San Martino del Camino - Rabanal del Camino, 43,5 km och en kaka
Det blev en trevlig kvall igar. Fick middagssallskap i form av Rebecca och Anthony fran New Zeeland, tva riktigt harliga sjalar! I tva timmar satt vi och pratade om allt och inget, Anthony drack lokalproducerad likor sa att ogonen blodde, och jag och Rebecca satt och diskuterade det har med skonhet langs el camino... Varfor bar man med sig harfon, smink och plattang undrade vi (som tva italienskor gjorde...), nar Rebecca insag att hon slutade anvanda deodorant efter dag 3, skippade sitt balsam i packningen och anvander lotion i haret for att kunna borsta ut det, och inte har anvant sin rakhyvel pa 22 dagar? Sjalv plockade jag mina ogonbryn for ett par dagar sedan och det kandes som en mindre plastikoperation. Den nivan ar vi pa. Markligt hur utseendet kan vara vart sa lite helt plotsligt.
Hur som helst. Harberget igar bjod pa tva alternativ - klassisk sovsal eller privat rum. Eftersom alla utom jag valde privata rum fick jag hela sovsalen for mig sjalv. 14 baddar och en Helena. Ratt skont faktiskt, om an lite kusligt att slacka lampan och vara ensam i det stora rummet... Men gott har jag sovit, och inte storde jag en enda person imorse nar det var dags att ga upp. Kall grot (las havregryn som fatt svalla i kallt vatten) med russin var det enda jag hade att tillga, sa det fick det bli. Spisen fick jag inte igang dar i min ensamhet, och jag kande att kallt Nescafé till min kalla grot var lite too much, sa det fick bli en frukost utan kaffe (och det vet ni ju hur mycket jag gillar...not). Dock bara 6,3 km till nasta by, sa jag kunde nog overleva dit.
Kall morgon, stack ivag vid 7 och var tvungen att ha fleecen under jackan for forsta gangen pa lange. Nar jag efter en dryg timme kom fram till Hospital de Orbigo var jag sa sugen pa kaffe att jag var nara att borja tugga pa min portionsforpackning med Nescafé som lag i vaskan. And guess what? Inte ett enda stalle att dricka kaffe pa! Svor lite for mig sjalv, insag att det inte fanns nagot i hela varlden jag kunde gora at saken och gick vidare. Tittade pa min lilla guide (som visar avstanden mellan byar och harbergen, min "bibel" som jag fick i Saint Jean Pied de Port, och som numera ar i 5 trasiga delar...) och insag att nasta stopp var Astorga, 16,5 km langre bort! Jaaahapp - bara att traska vidare da. Rakstrackor, backe upp och backe ner langs motorvagen...inte varldens roligaste direkt. Tiden gick dock, som den alltid gor, och min hjarna var lika mycket teflon som vanligt. Har faktiskt inte den blekaste aning om vad jag tankte pa i 11 km, men plotsligt var det bara 5 km kvar och en bensinmack uppenbarade sig! Eftersom min mage var ett stort, tomt hal just da och koffeinnivan sedan lange var pa minus, stannade jag en stund. Nagon typ av müslibar och en stor, svart kaffe bland bensinpumparna blev min raddning och den sista halvmilen fram till Astorga gick som en dans!
Astorga ar en lite storre (med camino-matt raknat) by med 4000 invanare, och jag lyckades pricka in en stor marknad och en mindre karneval. Lite skumt att komma in dar helt dammig och kladd som en luffare bland en massa frascha manniskor som strosar runt...men jag bjuder pa det. Inte helt latt att hitta de gula pilarna som visar vagen bland alla marknadsstand dock, men jag lyckades.
Hittade ett fint café och at min staende bocadillo con tortilla española och en stor café con leche, gar aldrig fel! Mat och kaffe kan verkligen vara sa ofattbart gott nar man har gatt i nagra timmar.
Innan jag lamnade Astorga var jag tvungen att ga in pa ett bageri och pa min skolspanska knacka fram att jag ville testa den lokala delikatessen mantecadas. Det visade sig vara en helt ljuvlig liten skapelse, en kaka ca 3x3 cm stor. Flera miljoner tunna lager av smordeg toppad med tunn och otroligt sot, krispig marang. Ovanpa det hela fanns en uppsjo av olika "palagg", och min favorit var den med rostade pinjenotter...mums! Jag tror faktiskt att det var mina tre sma kakor som gjorde att resten av dagen kandes som en walk in the park.
Solen kom fram, shortsen akte pa och jag avverkade ytterligare 13,7 km innan jag stannade i byn El Ganso for en kaffe och en bit tortilla española (ja, jag ar beroende...). Satt dar och pratade med caféagaren en stund, trots att han inte kunde ett enda ord engelska. Fantastiskt hur bra man kan klara sig med en dalig spanska och lite teckensprak... Han forstod inte varfor jag gick sa mycket och hade sa lite fiesta langs caminon, och tyckte att jag skulle ga lite kortare varje dag och dricka lite mer vin. En sekunds tanke pa att gora det jag gor, men dessutom bakis fick mig att ma illa, och jag forklarade for honom att jag verkligen gillar att ga och dricka mycket vin, men inte i kombination. Han forstod, onskade mig buen camino med en kindpuss, och jag satte av mot de sista 7 kilometrarna.
Nu har jag antligen landat i byn Rabanal del Camino, som ligger pa ca 1200 meters hojd. Skont litet harberge, och jag har lyckats fa en underslaf i vaningssangen (=vinst). Agaren och jag har en bra deal. Jag pratar spanska med honom for att jag vill lara mig, och han pratar engelska med mig for att han vill lara sig. Perfekt. Kranvattnet ar det godaste jag har druckit hittills, men i gengald var det iskallt vatten i duschen. You get some, you loose some liksom. Har en middagsdate med en tjej fran Tyskland och en ungersk tjej ikvall, ser fram emot det!
Det har verkligen varit en otroligt bra dag idag, jag mar hur bra som helst, kanner mig pigg och halsenorna har inte gjort ont alls. De har daremot borjat klia pa natterna, vilket formodligen tyder pa att det ar nagot som laker...forhoppningsvis. Fortsatter med loparskorna sa lange det inte regnar, och imorgon ska vi ta oss over en puckel pa 1500 meter. Imorgon ar dessutom en lyxdag, planerar att ga bara drygt 30 km...men vi far se. Jag har ju andrat mig forut. ;)
Tack for idag mina vanner - imorgon kor vi dag 14! Milen minskar...
Kramar i massor!
Hur som helst. Harberget igar bjod pa tva alternativ - klassisk sovsal eller privat rum. Eftersom alla utom jag valde privata rum fick jag hela sovsalen for mig sjalv. 14 baddar och en Helena. Ratt skont faktiskt, om an lite kusligt att slacka lampan och vara ensam i det stora rummet... Men gott har jag sovit, och inte storde jag en enda person imorse nar det var dags att ga upp. Kall grot (las havregryn som fatt svalla i kallt vatten) med russin var det enda jag hade att tillga, sa det fick det bli. Spisen fick jag inte igang dar i min ensamhet, och jag kande att kallt Nescafé till min kalla grot var lite too much, sa det fick bli en frukost utan kaffe (och det vet ni ju hur mycket jag gillar...not). Dock bara 6,3 km till nasta by, sa jag kunde nog overleva dit.
Kall morgon, stack ivag vid 7 och var tvungen att ha fleecen under jackan for forsta gangen pa lange. Nar jag efter en dryg timme kom fram till Hospital de Orbigo var jag sa sugen pa kaffe att jag var nara att borja tugga pa min portionsforpackning med Nescafé som lag i vaskan. And guess what? Inte ett enda stalle att dricka kaffe pa! Svor lite for mig sjalv, insag att det inte fanns nagot i hela varlden jag kunde gora at saken och gick vidare. Tittade pa min lilla guide (som visar avstanden mellan byar och harbergen, min "bibel" som jag fick i Saint Jean Pied de Port, och som numera ar i 5 trasiga delar...) och insag att nasta stopp var Astorga, 16,5 km langre bort! Jaaahapp - bara att traska vidare da. Rakstrackor, backe upp och backe ner langs motorvagen...inte varldens roligaste direkt. Tiden gick dock, som den alltid gor, och min hjarna var lika mycket teflon som vanligt. Har faktiskt inte den blekaste aning om vad jag tankte pa i 11 km, men plotsligt var det bara 5 km kvar och en bensinmack uppenbarade sig! Eftersom min mage var ett stort, tomt hal just da och koffeinnivan sedan lange var pa minus, stannade jag en stund. Nagon typ av müslibar och en stor, svart kaffe bland bensinpumparna blev min raddning och den sista halvmilen fram till Astorga gick som en dans!
Astorga ar en lite storre (med camino-matt raknat) by med 4000 invanare, och jag lyckades pricka in en stor marknad och en mindre karneval. Lite skumt att komma in dar helt dammig och kladd som en luffare bland en massa frascha manniskor som strosar runt...men jag bjuder pa det. Inte helt latt att hitta de gula pilarna som visar vagen bland alla marknadsstand dock, men jag lyckades.
Hittade ett fint café och at min staende bocadillo con tortilla española och en stor café con leche, gar aldrig fel! Mat och kaffe kan verkligen vara sa ofattbart gott nar man har gatt i nagra timmar.
Innan jag lamnade Astorga var jag tvungen att ga in pa ett bageri och pa min skolspanska knacka fram att jag ville testa den lokala delikatessen mantecadas. Det visade sig vara en helt ljuvlig liten skapelse, en kaka ca 3x3 cm stor. Flera miljoner tunna lager av smordeg toppad med tunn och otroligt sot, krispig marang. Ovanpa det hela fanns en uppsjo av olika "palagg", och min favorit var den med rostade pinjenotter...mums! Jag tror faktiskt att det var mina tre sma kakor som gjorde att resten av dagen kandes som en walk in the park.
Solen kom fram, shortsen akte pa och jag avverkade ytterligare 13,7 km innan jag stannade i byn El Ganso for en kaffe och en bit tortilla española (ja, jag ar beroende...). Satt dar och pratade med caféagaren en stund, trots att han inte kunde ett enda ord engelska. Fantastiskt hur bra man kan klara sig med en dalig spanska och lite teckensprak... Han forstod inte varfor jag gick sa mycket och hade sa lite fiesta langs caminon, och tyckte att jag skulle ga lite kortare varje dag och dricka lite mer vin. En sekunds tanke pa att gora det jag gor, men dessutom bakis fick mig att ma illa, och jag forklarade for honom att jag verkligen gillar att ga och dricka mycket vin, men inte i kombination. Han forstod, onskade mig buen camino med en kindpuss, och jag satte av mot de sista 7 kilometrarna.
Nu har jag antligen landat i byn Rabanal del Camino, som ligger pa ca 1200 meters hojd. Skont litet harberge, och jag har lyckats fa en underslaf i vaningssangen (=vinst). Agaren och jag har en bra deal. Jag pratar spanska med honom for att jag vill lara mig, och han pratar engelska med mig for att han vill lara sig. Perfekt. Kranvattnet ar det godaste jag har druckit hittills, men i gengald var det iskallt vatten i duschen. You get some, you loose some liksom. Har en middagsdate med en tjej fran Tyskland och en ungersk tjej ikvall, ser fram emot det!
Det har verkligen varit en otroligt bra dag idag, jag mar hur bra som helst, kanner mig pigg och halsenorna har inte gjort ont alls. De har daremot borjat klia pa natterna, vilket formodligen tyder pa att det ar nagot som laker...forhoppningsvis. Fortsatter med loparskorna sa lange det inte regnar, och imorgon ska vi ta oss over en puckel pa 1500 meter. Imorgon ar dessutom en lyxdag, planerar att ga bara drygt 30 km...men vi far se. Jag har ju andrat mig forut. ;)
Tack for idag mina vanner - imorgon kor vi dag 14! Milen minskar...
Kramar i massor!
söndag 11 april 2010
Villarente - San Martino del Camino, 40,1 km semester
"Kanner jag av halsenorna imorgon bitti nojer jag mig med att ga en dryg mil till León" sa jag till mamma igar kvall, efter att ha grinat illa de sista 5 kilometrarna. Det var da det. Idag ville min kropp annat. Smartan var som bortblast, fotterna glada och hela jag pigg efter 8 timmars oavbruten och skon somn. Min enda rumskamrat gick redan vid 6, och da gick jag upp. 07.10 var jag ivag, pigg och stark med en god grot i magen. Malet - León 14 km bort for kaffe.
Pa nagot markligt satt hann jag knappt tanka forran jag insag att jag var pa vag in i staden. Teflonhjarnan fanns kvar och tankarna var nagon helt annanstans an i mitt huvud. Skon tomhet i soluppgangen.
Val framme i León unnade jag mig en hel timmes paus, drack en otroligt god kaffe och bloggade ikapp fran igar pa ett motel dar jag fick lana deras wifi for free, trots att jag inte var gast...tack. Full med koffein och nytankad energi fran en massa bloggkommentarer traskade jag vidare mot lunchen i Virgen del Camino drygt 7 km utanfor León. Tanken pa att stanna i León och noja mig med den lilla promenaden idag fanns liksom inte kvar langre...
Passerade en massa gator, torg, hus, industriomraden och villor och pang - sa tittade jag upp pa en skylt som sa Virgen del Camino. 7,3 km var borta. Forstod ingenting, men uppenbarligen hade jag gatt alla kilometer utan att marka det igen. En god tonfiskmacka och en farskpressad juice fick sta pa menyn, och sen gav jag mig av mot dagens langsta stracka - 14,5 km. Det visade sig dock att det langs dessa 14,5 km kryllade av sma byar, sa tiden gick aterigen hur snabbt som helst. Intalade mig sjalv redan imorse att jag skulle forsoka njuta av varje km idag, att tanka pa att jag faktiskt har semester, att jag ar ledig och ar i ett fantastiskt soligt och vackert Spanien. Det hjalpte faktiskt, sa idag har jag gatt och tankt pa att det ar ratt skont med varme, att solen garna far framkalla ett par till fraknar i mitt ansikte, och att det inte alls ar synd om mig som "maste" ga 80 mil. Det ar faktiskt frivilligt, aven om det inte alltid ar en dans pa rosor... Ibland far jag for mig att alla ar ute och promenerar hela dagarna, men sa ar det ju faktiskt inte. Nar jag ater middag ikvall sitter ju ni andra och vantar pa sondagsfilmen pa TV4, och de flesta av er ska upp och jobba imorgon. Jag glommer det. Sa idag har jag haft semester, pa riktigt.
Framme i Villadangos del Paramo lyxade jag till det och bytte till torra strumpor, fick ett energiframkallande sms som lat mig veta att jag ar stark och fantastisk, och sen var det bara 4,3 km kvar till dagens mal, San Martino del Camino, dar jag har landat nu. Bor pa ett litet och privatagt harbarge som kostar 4€ och verkar hur bra som helst. Har tagit en varm dusch, druckit en god kaffe i solen och ska nu ut och se mig om lite i byn. Halv atta vankas det treratters med det obligatoriska vinet, och efter det ar det blir det nog sangen. Man blir ratt trott av att traska runt i solen fran 10 pa morgonen till 16 pa eftermiddagen...men som sagt, det ar semester.
Dag 12 ar avklarad, och milen minskar for varje dag...enligt mina berakningar har jag bara 303,5 km kvar till Santiago nu, en siffra som kanns helt overklig med tanke pa att det inte kanns speciellt langesen jag hade 80 mil att ga... TACK for att ni har varit med sahar langt, jag hoppas att ni foljer med den sista biten ocksa..? Kram pa er!
Fotot visar senaste pilgrimsmodet...3/4-langkallingar och shorts... :)
Sahagún - Villarente, 43 km tom kaffelängtan
Började morgonen med kall gröt eftersom micron på härbärget vägrade fungera...men vad gör man inte för att få i sig sin livsnödvändiga energi? Lite russin och en banan på så smakar det faktiskt helt ok... Däremot fanns inget kaffe att hitta, vilket oroade mig. Får jag inte kaffe på morgonen blir jag liksom inget vidare kul att umgås med, och eftersom jag hade för avsikt att umgås med mig själv även hela dagen igår kändes det sådär om jag ska vara helt ärlig. Men jag kollade planen för dagen och såg att närmaste by kom redan efter 3 km - perfekt!
Calzada del Coto är och förblir dock ett mysterium. Antingen somnade jag om och missade byn, eller så existerar den helt enkelt inte. Borta var den iallafall, för nästa skylt jag passerade var Bercianos del Camino, ytterligare 7,2 km bort. Men guess what? Inte ett café fanns det. Nähäpp, bara att äta lite medhavd mellis då och fortsätta att sukta efter kaffet...
El Burgo Ranero, ytterligare 7,8 km längre fram, blev nästa hopp.
Lite större by, och det fanns faktiskt ett café...som var CERRADO (stängt). En banan blev trösten, och en titt på planeringen visade att kaffet skulle få vänta ett bra tag...det var nämligen 13(!) km kvar till nästa by. Skit.
Gårdagen var en s.k. teflondag, ett nytt fenomen jag har upptäckt. Det är en dag när inga tankar, what so ever, fastnar. Jag matar hjärnan med en massa bra grejer som den kan tänka på för att få tiden att gå, men allt bara rinner bort. Man tänker på ingenting och ingenting och ingenting, hjärnan är totalt frikopplad på ett skumt sätt. I 13 km var den så, helt frikopplad. Det enda som störde den var känslan av extrem hunger, och jag började inse att jag skulle komma att avverka totalt 31 km mellan frukost och lunch, kanske lite väl mycket.
Jag trodde aldrig att jag skulle komma fram till Reliegos. Aldrig. Solen stekte och jag höll på att avlida av värmen, trots att jag gick i linne för första gången. Otroligt varmt, och jag undrar hur
man ens kan få för sig att gå el camino på sommaren!? Men så händer det. Igen. Ett backkrön...och där bakom hittar man himlen. Himlen igår bestod av illgröna plastmöbler och parasoll á la charter, en vit stenbyggnad täckt med grafitti och en sprudlande glad och visslande caféägare som bjöd på Manu Chao på högsta volym...och VIPS så var de 31 teflonkilometrarna bortglömda. Av med skorna, in med en bocadillo con tortilla, ett rött megastort äpple och den största kaffe som fanns - un café solo largo, por favor! Sol, kaffe och Manu Chao...livet på en pinne.
Efter lunchen väntade 12 km stekhet grusväg, en tom hjärna och två onda hälsenor. Drygt två timmar längtan efter att komma fram, och tillslut landade jag på ett helt underbart härbärge med varma duschar, fantastiskt sköna sängar och en innergård som bjöd på solstolar och skön kvällssol. Inget internet resulterade i 10 sidor i min dagbok, alla tankar som glidit av huvudet under dagen samlade sig plötsligt. Den söta kvinnan som ägde härberget tvekade inte att laga
trerätters tullen hungrig Helena, trots att jag var en av totalt bara två gäster på stället. Tonfisksallad till förrätt, kyckling till varmrätt och en underbar portion med flán (googla!) till
dessert...och ett par glas vin självklart. Somnade innan 22 och sov oavbrutet till 6.
Varm gröt (lyx) och kaffe till frukost, och nu har jag gjort morgonpasset - 14 km till León, där jag har tagit en till kaffe för att vara på den säkra sidan. Dags att vandra vidare, och jag hoppas att vi ses ikväll igen!
En stor söndagskram till er alla!
lördag 10 april 2010
Hälsning via mamma
Hej alla.
Helena bor inatt på ett härbärge som saknar dator. Hon hälsar att uppdatering kommer i morgon söndag. Hon mår bra.
Hälsar mamma Anna-Lena
Helena bor inatt på ett härbärge som saknar dator. Hon hälsar att uppdatering kommer i morgon söndag. Hon mår bra.
Hälsar mamma Anna-Lena
fredag 9 april 2010
Carrion de los Condes - Sahagún, 39,5 km utan kängor
Stall er pa ett lopband. Stall in programmet "skitplatt och trakig rakstracka". Dra pa ac:n sa att det blir nollgradigt. Hang pa er en ryggsack som vager ca 10 kg. Borja ga och kor i 17,3 km. Det var ungefar sa jag borjade min dag, men pa grus och i isande vind. Good morning beautiful Friday! (just det...innan ni gor det ska ni sova i ett rum tillsammans med norra Spaniens rekordinnehavare i decibel-snarkning ocksa...)
Arligt talat. Efter ungefar 2,5 h idag var jag nara att ge upp. Ge upp pa riktigt. Min tanke var "jag tar en buss till Santiago och flyger hem". Less. Trott. Frusen. Uppgiven. Forbannad. Men sa hander det ju alltid, det dar som man aldrig tror ska handa. Det dyker upp ett hustak bakom ett kron. Och ett till. Och ett till. En by! Sa kommer hoppet tillbaka. En by brukar betyda en bar eller ett café, vilket i sin tur brukar betyda varme och kaffe. Sa aven i Calzadilla de la Cueza, som blev dagens forsta och otroligt efterlangtade stopp. Varldens godaste café cortado (espresso med en liten skvatt varm mjolk) for 1€ - tackar! Markligt nog sa kanns ett sant stopp pa 10 minuter som en nystart. Nar man sedan slanger upp ryggsacken pa ryggen, far ett glatt "buen camino!" fran personalen och alla andra gaster pa baren, och ger sig ivag kanns den forra strackan bortglomd, trots att den var grusig, kall, platt och alldeles for lang. Markligt.
Passerade en brittisk kille som var lite stressad och hade 8 dagar pa sig till Santiago, ett snitt pa 50 km/dag fram till den 17 april...det finns alltid de som ar varre. Skont.
Futtiga 9 km kvar till lunchstopp i Terradillos de Los Templarios (som ocksa ar det langsta ortsnamnet hittills...), en bocadillo (smorgas, men det borde ni ha lart er nu...) med tonfisk och en iskall apelsinjuice. Avslutades sjalvklart med en stark café solo.
Efter lunchen hade jag bara 13,3 km kvar till dagens mal, Sahagún. Varmt som i h*lvetet, solen stekte som vanligt pa min vanstra sida dar det inte behovs en enda minut mer av UV-ljus och vagen var rak, platt och grusig (what else is new?). Men det gjorde inget, allt gick plotsligt som en dans och jag kom pa mig sjalv med att ga och sjunga hogt for mig sjalv, nagot jag har markt att jag gor nar jag mar bra och kanner mig stark och glad. Det ar ju sahar det ska kannas att vandra!
Det som gjorde saker och ting lite lattare idag var att jag valde att hanga kangorna pa vaskan och istallet ga i mina loparskor. Inte alls lika skont att kanna varje sten genom sulan, men otroligt mycket svalare och battre for fotterna i den har varmen. Halsenan kandes inte alls lika mycket idag och min hogra vad verkar vara ok den med. Hoger kna har jag inte kant av pa ett par dagar, slog det mig nu pa eftermiddagen - skont! Tror att jag ger fotterna en dag i loparskor imorgon ocksa, det kan de behova. Kanner att vi ar pa g nu, jag och fotterna. Heja heja!
Harberget har i Sahagún ar jattefint, duscharna frascha och sangarna mjuka och skona. Efter att jag hade tagit en dusch gick jag till ett café och tog ett glas vin (synd att ett glas underbart gott vitt vin kostar 1,10€...). Messade mamma som ringde upp, och vi pratade en bra stund. Konstigt att fa hora en rost man kanner igen och fa prata pa sitt eget sprak med nagon man kanner...men sa skont!
Handlade lite frukost till imorgon pa vagen hem, och satte mig sen pa trappan i solen utanfor harberget. Fick sallskap av 73-arige Simo fran Helsingfors som bjod pa jordgubbar. Han kande pa mina muskler och var imponerad over att jag hade gatt samma stracka som han hade gatt pa 16 dagar pa bara 10. "Men sa ar du ju 43 ar yngre ocksa" Sota gubben, helt ensam gar han genom Spanien, hans fru ar hemma med ryggproblem och langtar efter honom. Men i september nar de firar 50-arig brollopsdag, da vill hon gora ett forsok att ga en bit av el camino. Underbara historier man far hora fran helt okanda manniskor.
39,5 km idag alltsa, och det far val ses som en "kort" stracka va? Upptackte dessutom idag att jag pa 10 dagar nu har avverkat 413,6 km. Kul siffra kan man tycka. En siffra som dock ar annu roligare ar att det bara ar 368,6 km kvar tills jag ar framme i Santiago! Jag har med andra ord passerat halften, och nu ar det bara nedforsbacke hela vagen...iallafall i mitt huvud. Att jag ska over en topp pa drygt 1500 meter innan jag ar klar hor liksom inte hit.
Nu njuter jag av vetskapen att jag har klarat halva min vandring, att jag ar fri att avbryta nar som helst och att jag har gott om tid pa mig. Det ar vart att fira va? Fredag ar det tydligen ocksa till raga pa allt...aven om mina dagar flyter ihop och jag inte har en aning om vad det ar for veckodag.
Tack for idag, en riktigt bra dag langs min camino. Imorgon tar vi nya tag med fotter och halsenor som mar battre an pa lange!
¡Buenas noches mis amigos...!
Arligt talat. Efter ungefar 2,5 h idag var jag nara att ge upp. Ge upp pa riktigt. Min tanke var "jag tar en buss till Santiago och flyger hem". Less. Trott. Frusen. Uppgiven. Forbannad. Men sa hander det ju alltid, det dar som man aldrig tror ska handa. Det dyker upp ett hustak bakom ett kron. Och ett till. Och ett till. En by! Sa kommer hoppet tillbaka. En by brukar betyda en bar eller ett café, vilket i sin tur brukar betyda varme och kaffe. Sa aven i Calzadilla de la Cueza, som blev dagens forsta och otroligt efterlangtade stopp. Varldens godaste café cortado (espresso med en liten skvatt varm mjolk) for 1€ - tackar! Markligt nog sa kanns ett sant stopp pa 10 minuter som en nystart. Nar man sedan slanger upp ryggsacken pa ryggen, far ett glatt "buen camino!" fran personalen och alla andra gaster pa baren, och ger sig ivag kanns den forra strackan bortglomd, trots att den var grusig, kall, platt och alldeles for lang. Markligt.
Passerade en brittisk kille som var lite stressad och hade 8 dagar pa sig till Santiago, ett snitt pa 50 km/dag fram till den 17 april...det finns alltid de som ar varre. Skont.
Futtiga 9 km kvar till lunchstopp i Terradillos de Los Templarios (som ocksa ar det langsta ortsnamnet hittills...), en bocadillo (smorgas, men det borde ni ha lart er nu...) med tonfisk och en iskall apelsinjuice. Avslutades sjalvklart med en stark café solo.
Efter lunchen hade jag bara 13,3 km kvar till dagens mal, Sahagún. Varmt som i h*lvetet, solen stekte som vanligt pa min vanstra sida dar det inte behovs en enda minut mer av UV-ljus och vagen var rak, platt och grusig (what else is new?). Men det gjorde inget, allt gick plotsligt som en dans och jag kom pa mig sjalv med att ga och sjunga hogt for mig sjalv, nagot jag har markt att jag gor nar jag mar bra och kanner mig stark och glad. Det ar ju sahar det ska kannas att vandra!
Det som gjorde saker och ting lite lattare idag var att jag valde att hanga kangorna pa vaskan och istallet ga i mina loparskor. Inte alls lika skont att kanna varje sten genom sulan, men otroligt mycket svalare och battre for fotterna i den har varmen. Halsenan kandes inte alls lika mycket idag och min hogra vad verkar vara ok den med. Hoger kna har jag inte kant av pa ett par dagar, slog det mig nu pa eftermiddagen - skont! Tror att jag ger fotterna en dag i loparskor imorgon ocksa, det kan de behova. Kanner att vi ar pa g nu, jag och fotterna. Heja heja!
Harberget har i Sahagún ar jattefint, duscharna frascha och sangarna mjuka och skona. Efter att jag hade tagit en dusch gick jag till ett café och tog ett glas vin (synd att ett glas underbart gott vitt vin kostar 1,10€...). Messade mamma som ringde upp, och vi pratade en bra stund. Konstigt att fa hora en rost man kanner igen och fa prata pa sitt eget sprak med nagon man kanner...men sa skont!
Handlade lite frukost till imorgon pa vagen hem, och satte mig sen pa trappan i solen utanfor harberget. Fick sallskap av 73-arige Simo fran Helsingfors som bjod pa jordgubbar. Han kande pa mina muskler och var imponerad over att jag hade gatt samma stracka som han hade gatt pa 16 dagar pa bara 10. "Men sa ar du ju 43 ar yngre ocksa" Sota gubben, helt ensam gar han genom Spanien, hans fru ar hemma med ryggproblem och langtar efter honom. Men i september nar de firar 50-arig brollopsdag, da vill hon gora ett forsok att ga en bit av el camino. Underbara historier man far hora fran helt okanda manniskor.
39,5 km idag alltsa, och det far val ses som en "kort" stracka va? Upptackte dessutom idag att jag pa 10 dagar nu har avverkat 413,6 km. Kul siffra kan man tycka. En siffra som dock ar annu roligare ar att det bara ar 368,6 km kvar tills jag ar framme i Santiago! Jag har med andra ord passerat halften, och nu ar det bara nedforsbacke hela vagen...iallafall i mitt huvud. Att jag ska over en topp pa drygt 1500 meter innan jag ar klar hor liksom inte hit.
Nu njuter jag av vetskapen att jag har klarat halva min vandring, att jag ar fri att avbryta nar som helst och att jag har gott om tid pa mig. Det ar vart att fira va? Fredag ar det tydligen ocksa till raga pa allt...aven om mina dagar flyter ihop och jag inte har en aning om vad det ar for veckodag.
Tack for idag, en riktigt bra dag langs min camino. Imorgon tar vi nya tag med fotter och halsenor som mar battre an pa lange!
¡Buenas noches mis amigos...!
torsdag 8 april 2010
Castrojeriz - Carrion de los Condes, 44 km
Tog en liten sovmorgon idag och unnade mig 9 timmars somn efter ett extra glas vin igar. Det ar lite markligt nar man koper pilgrimsmeny pa restaurangerna. Det ar alltid treratters till ett bra pris, och sen raknar de en hel flaska vin per person...skumt. Nu drack jag inte en hel flaska sjalvklart, men en halv blev det sakert... Efter gemensam frukost pa harberget gav jag mig ivag runt 8, istallet for 7 som jag brukar.
Dagen borjade med 3-4 km uppforsbacke, ratt skont att borja med det varsta sa kanns liksom resten av dagen mycket lattare. Dessutom hade volontaren Emil pa harbarget berattat att det ar den sista uppforsbacken pa valdigt lange, det spanska hoglandet ar valdigt platt...sa med det i minnet gick det ratt bra.
Stannade inte forran efter ca 11 km for en kaffe och lite mellis. Det ar markligt, men hur liten byn an ar sa kan man vara saker pa att det finns en bar med en espressomaskin som serverar varldens godaste kaffe. Att en espresso kostar 1 euro gor ju inte heller nagot...
14 km senare, i Fromista, hade jag bestamt mig for att ata lunch. Tog forsta basta uteservering, eftersom jag i vanlig ordning var svimfardig av hunger. En smorgas med omelett, igen. Det ar faktiskt riktigt gott och jag star mig ratt lange pa det. Passade pa att ta av mig kangorna och lufta mina stackars fotter som inte mar sa bra...de gillar inte att vara instangda i ett par varma kangor hela dagarna. Skulle vilja visa er en bild, men vill inte att ni ska fa mardrommar. Usch. Men men, det ar ju bara en liten bit kvar till Santiago nu...457 km om man ska tro skylten ute pa landsvagen som ligger precis utanfor byn dar jag ar nu.
Efter lunch vet jag inte var dagen har tagit vagen. Jag vet bara att jag har haft ont i min vanstra halsena, och att den nu har fatt sallskap av hoger halsena och vad. Jag vet ocksa att det har varit helt molnfritt idag igen och att solen ar varmare an jag orkar med ibland. Vagen in till Carrion de las Condes, dar jag ar nu, var rak, grusig, stekhet och otroligt trist. 1 km innan jag var framme borjade jag grata av utmattning och smatt varmeslag. Onodigt kan man tycka nar man har pallat med 43 km utan tarar, men tillslut blir det for mycket. Kroppen skriker, fotterna pulserar och man vill liksom inte vara med langre. For varje steg har du ett mindre att ta stod det i ett sms jag fick imorse, och det var det enda jag tankte pa sista timmen idag. Tack for de orden, de har hjalpt mig otroligt mycket!
Nar jag kom fram till harberget fick jag nastan skall av den lilla damen som snallt tog emot mig, och jag har lovat henne att jag inte ska ga 44 km imorgon. Det har jag lovat mina blodande fotter ocksa. Och min hogra vad som grater. Och mitt ansikte som ar brant trots spf 30. Tanker ata en god middag, ta ett glas vin, dricka ett halvt badkar med vatten och somna tidigt. Det ar jag vard.
Tack for att ni ar med mig, jag tanker pa er nar jag trampar pa ska ni veta...
Imorgon tar vi en kort promenad - ok?
Bilden visar spanska hoglandet i ett notskal...
onsdag 7 april 2010
Burgos - Castrojeriz, 40,3 km molnigt högland
"Ja, det ar ju 800 km till Santiago, men jag tror att de flesta gar 1000 km", sa volontaren Peter till mig i Ayegui for ett par dagar sen. "Ja, du vet, folk gar fel, tar omvagar for att titta pa saker osv..." Jag skrattade lite for mig sjalv och tankte att ga fel vore bade jobbigt och ratt svart, med tanke pa alla skyltar och pilar overallt. Men skrattar bast som skrattar sist. Imorse var det dags for mig att avverka vad som kandes som 200 km fel.
Efter att ha sagt hej da till min kare mexikanske van, som dok upp for tredje kvallen i rad igar (nej, inget giftermal den har gangen heller, men val en middag bestaende av bl.a. oxsvans!), gav jag mig ivag ut i morkret i Burgos strax efter 7. De gula pilarna hjalpte mig som vanligt, men plotsligt tog de bara slut. Ah, tankte jag, det har kanns rimligt, och satte av i full fart genom vad som maste vara den langsta stadsparken i mannaminne. Nar jag kom ut pa andra sidan parken borjade jag dock ana orad. Inga pilar, inga skyltar med el camino de Santiago och inga bilder av pilgrimsmusslor. Bara att hugga tag i narmaste tant. ¿Perdón, el camino va aqui? (ursakta, gar el camino har?). ¿el camino de Santiago¿ No, no, es el contrario. Tur i oturen att jag kom ihag mina glosor, och att el contrario betyder typ motsats. Jahapp, bara att vanda och inse att totalt 35 minuters vandring skulle kastas i sjon. Da kan man lata bli att skratta, tro mig. 35 minuter later lite, men ar ratt vardefullt om man ska ga i en hel arbetsdag.
Som tur ar har jag en obotlig optimist som sitter pa en av mina axlar, sa det var bara att ta ett djupt andetag och traska vidare. Plotsligt mottes jag av en skylt som sa Tardajos, vilket enligt min plan skulle vara den andra byn for dagen. Men man tackar ju och tar emot om en by har rakat forsvinna och man har gatt 9,8 km istallet for 6,2 som man hade trott. Frukost nummer tva, en macka med lufttorkad skinka (beroendeframkallande och sjukt billigt...) och ett paron, intogs i farten och jag gick vidare mot Hornillos del Camino dar det blev lunch efter totalt 20 km. Gubben i butiken var vanlig nog att informera att det nu bara var 47 mil kvar till Santiago. Tackar!
Efter lunch vantade den mest knackande strackan for dagen, 10,6 km till byn Hontanas. Spanska hoglandet i sig ar ingen lek. Det ar platt, det ar langa och raka vagar utan slut och det blaser. Det blaser en hel del. Just idag var det dock bara skont med moln och vind, eftersom solen har skapat mer fraknar an jag kan rakna i mitt ansikte, och hela vanster sida ar totalt sonderbrand (jag har kopt solkram, spf 30 nu...). Hur som helst, tank er foljande: ni gar pa en lerig och laaang vag i kangor med grov sula. Lera fastnar garna dar den kan fastna, t.ex. under ett par kangor. For varje steg man tar med dessa kangor byggs det pa en extra sula av tung, blot lera som tillslut blir totalt omojlig att ga med. Sparka av, fortsatt ga. Ga nagra meter till, upprepa. Sa hade jag det i 5 km (dvs ca 1 timme). Lagg till detta pa en vind som inte var av denna varld och en kissnodig Helena. Joda, det ar kul nastan jamt. Behover jag saga att min café con leche (kaffe med mjolk...och jag vet, jag ar laktosintolerant, men det ar ju sa gott...) var ganska god nar jag kom till nasta by?
De sista 9 kilometrarna fram till Castrojeriz kandes som en lek. Kangorna studsade (well...) fram och jag orkade inte ens bry mig om den varma solen som envist tittade fram igen.
Harberget ar donativo (betala det du kan och vill), och volontaren Emil ar varldens snallaste. Man blir ganska glad nar man t.o.m. far hjalp att ta av ryggsacken nar de ser hur trott man ar...
Efter en dusch, en liten promenad i solen och en tortilla española (omelett med potatis), en bit skinka och en café solo (espresso) ar jag som en ny manniska. Fotterna bloder, halsenan mar som den mar och jag har varldens storsta blasa pa hoger storta, men annars mar jag finfint. En middag och ett glas vin pa det har sa kommer morgondagen ga lika smartfritt(?) som idag. Bara jag slipper leran sa ar jag glad.
Maste igen tacka for alla halsningar, mail, sms och kommentarer jag far fran er alla. Att satta mig en stund vid en dator varje dag ar mitt satt att koppla av lite, och ni hjalper mig mer an ni tror. Att ta upp telefonen ur fickan nar det ar tungt och hitta ett peppande sms ar vart otroligt mycket, och jag vill tacka er alla aven om jag inte svarar pa alla sms.
Imorgon planerar jag att ga till Carrion de los Condes - ska ni med? :)
Efter att ha sagt hej da till min kare mexikanske van, som dok upp for tredje kvallen i rad igar (nej, inget giftermal den har gangen heller, men val en middag bestaende av bl.a. oxsvans!), gav jag mig ivag ut i morkret i Burgos strax efter 7. De gula pilarna hjalpte mig som vanligt, men plotsligt tog de bara slut. Ah, tankte jag, det har kanns rimligt, och satte av i full fart genom vad som maste vara den langsta stadsparken i mannaminne. Nar jag kom ut pa andra sidan parken borjade jag dock ana orad. Inga pilar, inga skyltar med el camino de Santiago och inga bilder av pilgrimsmusslor. Bara att hugga tag i narmaste tant. ¿Perdón, el camino va aqui? (ursakta, gar el camino har?). ¿el camino de Santiago¿ No, no, es el contrario. Tur i oturen att jag kom ihag mina glosor, och att el contrario betyder typ motsats. Jahapp, bara att vanda och inse att totalt 35 minuters vandring skulle kastas i sjon. Da kan man lata bli att skratta, tro mig. 35 minuter later lite, men ar ratt vardefullt om man ska ga i en hel arbetsdag.
Som tur ar har jag en obotlig optimist som sitter pa en av mina axlar, sa det var bara att ta ett djupt andetag och traska vidare. Plotsligt mottes jag av en skylt som sa Tardajos, vilket enligt min plan skulle vara den andra byn for dagen. Men man tackar ju och tar emot om en by har rakat forsvinna och man har gatt 9,8 km istallet for 6,2 som man hade trott. Frukost nummer tva, en macka med lufttorkad skinka (beroendeframkallande och sjukt billigt...) och ett paron, intogs i farten och jag gick vidare mot Hornillos del Camino dar det blev lunch efter totalt 20 km. Gubben i butiken var vanlig nog att informera att det nu bara var 47 mil kvar till Santiago. Tackar!
Efter lunch vantade den mest knackande strackan for dagen, 10,6 km till byn Hontanas. Spanska hoglandet i sig ar ingen lek. Det ar platt, det ar langa och raka vagar utan slut och det blaser. Det blaser en hel del. Just idag var det dock bara skont med moln och vind, eftersom solen har skapat mer fraknar an jag kan rakna i mitt ansikte, och hela vanster sida ar totalt sonderbrand (jag har kopt solkram, spf 30 nu...). Hur som helst, tank er foljande: ni gar pa en lerig och laaang vag i kangor med grov sula. Lera fastnar garna dar den kan fastna, t.ex. under ett par kangor. For varje steg man tar med dessa kangor byggs det pa en extra sula av tung, blot lera som tillslut blir totalt omojlig att ga med. Sparka av, fortsatt ga. Ga nagra meter till, upprepa. Sa hade jag det i 5 km (dvs ca 1 timme). Lagg till detta pa en vind som inte var av denna varld och en kissnodig Helena. Joda, det ar kul nastan jamt. Behover jag saga att min café con leche (kaffe med mjolk...och jag vet, jag ar laktosintolerant, men det ar ju sa gott...) var ganska god nar jag kom till nasta by?
De sista 9 kilometrarna fram till Castrojeriz kandes som en lek. Kangorna studsade (well...) fram och jag orkade inte ens bry mig om den varma solen som envist tittade fram igen.
Harberget ar donativo (betala det du kan och vill), och volontaren Emil ar varldens snallaste. Man blir ganska glad nar man t.o.m. far hjalp att ta av ryggsacken nar de ser hur trott man ar...
Efter en dusch, en liten promenad i solen och en tortilla española (omelett med potatis), en bit skinka och en café solo (espresso) ar jag som en ny manniska. Fotterna bloder, halsenan mar som den mar och jag har varldens storsta blasa pa hoger storta, men annars mar jag finfint. En middag och ett glas vin pa det har sa kommer morgondagen ga lika smartfritt(?) som idag. Bara jag slipper leran sa ar jag glad.
Maste igen tacka for alla halsningar, mail, sms och kommentarer jag far fran er alla. Att satta mig en stund vid en dator varje dag ar mitt satt att koppla av lite, och ni hjalper mig mer an ni tror. Att ta upp telefonen ur fickan nar det ar tungt och hitta ett peppande sms ar vart otroligt mycket, och jag vill tacka er alla aven om jag inte svarar pa alla sms.
Imorgon planerar jag att ga till Carrion de los Condes - ska ni med? :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)