.Love Actually.

And I won't go

I won't sleep

I can't breathe

Until you're resting here with me...

Får man någonsin nog av den här filmen?

Bild från en av de vackrare scenerna i filmen...

Jag sökte dig och fann mitt hjärta...

Middagen fick intas i soffan nu på kvällen eftersom jag bara var tvungen att se en av mina favoritfilmer, The Notebook, som gick på tv precis när jag var hungrig.
Laddade upp med en och annan näsduk, jag vet ju hur känslig jag är när det gäller filmer, i synnerhet filmer som innehåller vacker men omöjlig kärlek...det är liksom too hard to handle för mig. Men inte idag uppenbarligen. Visst blev jag rörd, och visst fick jag gåshud av vissa scener, men tårar? Nope. Det var liksom stopp, de letade sig inte ut. Känner mig alltmänt labil för tillfället, men uppenbarligen har mitt huvud värre saker att bearbeta än en fiktiv kärlekssaga. Eller kan det vara så att tårarna helt enkelt tog slut i helgen?

Vad än anledningen är att tårarna uteblev så var filmen precis lika bra som jag kommer ihåg den. Förälskelse, glöd, njutning, besvikelse och smärta...hur kommer det sig att man aldrig får nog av trasiga kärlekshistorier...eller är det bara jag?
Foto: Privat. Rökt lax, morötter och rödbetor i ugnen, blandade grönsaker och en sharonfrukt.

Besatthet

Jag startar sjukdag två med en film. Ja, efter osannolika 9 timmars sammanhängande sömn då...otroligt skönt! 

Oskuldens tid. Skrämmande film som i mångt och mycket handlar om att vara besatt. Besatt av en person. En känsla. Av makt. Makten att kunna få hela ens värld att kretsa runt en själv, och den totala maktlösheten som infinner sig när samma värld börjar ta en annan väg...maktlösheten som tillslut övergår i en vansinnig beslutsamhet över att ingen annan heller är värd det man inte kan få.

Har ni känt känslan någon gång? Att känna sig odödlig och ha hela världen i sin hand, för att på en sekund tappa allt. Känt frustrationen som uppstår, tomheten som fyller kroppen och oförmågan att kunna tänka klart..? 

Jag har varit där. Haft ont. Gråtit. Känt gränslös besvikelse. Varit arg. Men...jag har också tagit mig därifrån, och med distans till allt kan jag lova mig själv att jag inte kommer att hamna där igen. Det gör mig stark att veta att man faktiskt tar sig upp igen, att bitarna som var till synes omöjliga att sätta ihop faktiskt återigen har blivit ett vackert pussel. Ett pussel långt solidare än då. Befriande.

Har ni varit där?

Foto: Privat. Jag älskar filmer som sätter igång mina tankar...

.New York, I love you.

Jag går väldigt ofta på bio. Bio är verkligen min bästa avkoppling och jag går alltid in i filmen till hundra procent (C vet vad jag menar...). När eftertexterna rullar kan jag varje gång direkt säga om det var en bra eller dålig film, jag har alltid en känsla i kroppen som inte ljuger om vad jag tycker. Eftertanke behövs sällan.
New York, I love you är ett undantag. När den imponerande rollistan passerar på duken känner jag bara att jag inte har en aning om vad jag tycker om filmen. Är den bra? Dålig? Varken eller? Jag kan verkligen inte säga. Känslan i kroppen är en tomhet som är svår att beskriva, men samtidigt en skön känsla och en längtan tillbaka till The Big Apple. Och den har ju allt. Glädje, sorg, hopp och förtvivlan...allt jag vill ha i en film. Det är vackra bilder av en stad jag gillar och skådespelarna gör sitt jobb.
Någon som kan berätta för mig om den är bra eller inte? Jag blir inte klok på den.

.Inception.

Lagom invecklad story som väcker tankar som får mig att le av förundran. Leo går från klarhet till klarhet. Jag sitter fastnaglad i biostolen och 160 minuter känns som en kvart. Christopher Nolan är verkligen ett geni (han har gjort The Dark Knight...say no more...) och jag är mer än imponerad.
Jag vet inte vad jag ska säga, annat än att ni måste gå och se Inception. Nu.
Bilden talar sitt tydliga språk när ni har sett filmen. Se trailern här...

.För kärleken.

Jag hade ganska stora förväntningar på För kärleken, mest för att den har utpekats som en svensk motsvarighet till en av mina favoritfilmer någonsin - Crash. När jag lämnade salongen igår kväll kände jag dock att den inte alls levde upp till mina förväntningar, och verkligen inte till Crash.
Visst finns det likheter. Ett antal levnadsöden som löper parallellt genom filmen, för att i slutet totalt kollidera. Ångesten finns där. Smärtan är uppenbar och visst fäller jag ett par tårar. Men är filmen verkligen bra? Jag vet inte. På något sätt känner jag att jag inte vill ha den osedd, den får mig onekligen att tänka och värdera det jag har, men att se den på bio känns lite "onödigt". En helt ok film, men mer än så är det inte.
Någon som har sett den?
Bilden lånad från www.sfi.se.

.Remember me.

Första hugget i magen kommer bara några minuter in i filmen. Sen ryser jag. Ler. Blir förälskad. Längtar. Drömmer mig bort. Blir rörd. Insiktsfull. Berörd. Ledsen. Jag gråter. Och gråter. Och gråter. Och fortsätter gråta när jag lämnar salongen. Mascaran sitter på kinderna och mina ögon är röda. Det gör ont, men det är så vackert. Så sagolikt vackert, och känslan sitter kvar i kroppen fortfarande såhär dagen efter.

Se den bara...men ta med någon att hålla i handen.

.The Green Zone.

Dagens bioskörd: The Green Zone med Matt Damon.
Alltså, jag brukar av någon märklig anledning gilla krigsfilmer och hade verkligen sett fram emot den här. Konstigt när man tänker efter egentligen - krig är väl det sista man borde vilja se på film..? Bättre på film än i verkligheten i och för sig...well, hur som helst.
Vad jag mest vill ha fram är att The Green Zone inte sorteras in i mitt fack för bra krigsfilmer. Det är liksom bara för mycket av allt. För mycket pang pang, för mycket granater, för mycket eld och för många brinnande helikoptrar. Handlingen är däremot rätt platt och ingen skådespelare sticker ut nämnvärt. Det är Bagdad i kubik och det är amerikanskt så det förslår.
Nej, det här är den andra filmen på två dagar som får betyget "sådär". Det måste styras upp innan veckan är slut, så är det bara.
Jag kan däremot meddela att rad 7 i salong 3 på Sergel måste ha stans bästa benutrymme...me like!

.Brothers.

Jag har sett trailern ett par gånger och verkligen väntat på att få se filmen. Idag var det då äntligen dags... Tobey Maguire. Jake Gyllenhaal. Ingen av dem direkt mina favoriter (även om jag älskar Jake som Jack Twist i Brokeback Mountain), men vilka insatser de gör i Brothers! Tobeys tolkning av en mentalt trasig kapten är helt brilliant, hans galna och obehagliga blick når ända ut i biostolen...
Filmen väcker en hel del känslor, och för min egen del missas inte mycket i registret. Glädje. Sorg. Äckel. Rädsla. Hopp. Vånda. Och det kommer självklart en liten tår...som alltid när Helena ser på film.
Den största elogen måste dock gå till lilla Bailee Madison, som spelar dottern Isabelle i filmen. Imponerande. Ni måste se själva, det är svårt att förklara hur proffsig hon är och vilken känsla hon förmedlar. Tjejen är född 1999 och är redan en stjärna.

För att sammanfatta. Gå och se Brothers. Själv är jag sugen på att se "originalet" Brødre av Susanne Bier, som kom 2004 och tydligen ska vara en riktigt bra film.
Någon mer som har sett Brothers? Brødre? Båda?

.Fish tank.

Den griper tag. Den berör. Och den gör ont.

Fish Tank skulle kunna vara ett verk av Lukas Moodysson, och den lämnar små lightversioner av Mammut-spår i min kropp. Filmens huvudperson Mia (Katie Jarvis är otroligt bra i sin roll!) är så skör och bräcklig, men samtidigt så otroligt stark. Jag blir tagen och inser återigen att livet är vad man gör av det.

Se den. Please.

Up in the air...aka stoppa huvudet i sanden

Ok, filmen igår. Mitt tredje, men förmodligen inte sista, biobesök den här veckan.
Up in the air med George Clooney i huvudrollen. Bra betyg från pressen och jag har velat se den sedan mitten av januari när den hade premiär. Igår var det äntligen dags - längst bak i lilla lilla salong 4 på Saga, bara 6 rader stor och lite vardagsrumskänsla - underbart!

När jag lämnade salongen snurrade tankarna i 180 km/h...vilken tankeställare! Jag är verkligen inte som Ryan i filmen. Jag har inte 320 resdagar och flyger inte längre än sträckan till månen på ett år. Långt ifrån. Men ändå hade jag en känsla av igenkänning när jag satte mig på bussen och åkte hemåt. Det här med att fly. Inte lugna ner sig. Gräva ner vissa känslor som blir för påtagliga. Leva lite i sina drömmar. Vara smått rastlös. Hm. Befriande och intressant att släppa loss lite funderingar, få lite perpektiv.
Nu tror jag inte att man behöver vara som jag för att gilla den här filmen. Jag rekommenderar alla att se den, det är en riktigt bra film. Man ler, skrattar och fäller t.o.m. en tår om man är känslig...vilket jag ju är. Dock ingen panik att rusa iväg till en bio, den gör sig nog precis lika bra hemma i soffan. Ja, minus Clooney i STORformat då...om det nu lockar.

Någon annan som har sett den och fick något att fundera på?

Jag kunde verkligen inte låta bli...

Bio nummer tre på fem dagar - check!
Recension kommer...

Shutter Island...

Tog en smått ofrivillig, men ack så välbehövlig, sovmorgon idag. Låg i sängen redan vid 23.30 igår, och hade tänkt att ställa klockan på 7 för att hinna pyssla med ett par saker här hemma innan det är dags att sticka iväg och jobba. Jag kommer ihåg att jag tänkte "jag ska bara blunda lite"....och PANG så var klockan 8.30. Trött var jag med alla säkerhet, och sömn behövde jag. Skönt.

Nu sitter jag här och försöker samla tankarna för att sammanfatta Martin Scorsese's (allvarligt...killen har fem filmprojekt till på g redan...) Shutter Island som jag äntligen såg igår.
Jag är verkligen barnsligt svag för bra filmtrailers och även denna har de lyckats väldigt bra med, så jag hade som så många gånger förr ganska högt ställda förväntingar. Leo i huvudrollen blir ju dessutom sällan fel, jag har sällan varit besviken på hans prestationer de sista åren. Att den okända kvinnan bredvid meddelade mig att boken var en av de bästa hon läst gjorde inte saken sämre direkt...

Så hur var den då?
Spännande. Oförutsägbar. Krypande. Rörande. Sevärd.
De 140 minuterna flög förbi och när eftertexterna rullade satt jag och log. Log över vändingarna i filmen och över prestationen att författa en sådan historia. Imponerande.
Vill dock varna för att filmen gärna plockar fram rädslan för mörker, om det nu finns någon sådan gömd hos dig. Att gå och lägga sig ensam var den minst sköna känslan igår....
Foto privat. Sitt aldrig (aldrig!) på rad 13 i salong 9 på Filmstaden Söder. Benutrymmet är icke existerande, även för en Helena på 164 cm.

Utebliven magi

Efter en hel dag med en massa hemmapyssel tog Helena the bio addict igår kväll bussen in till stan för att krypa in i biomörkret en stund. Ensam och fri att välja precis vilken film jag ville bestämde jag mig för att äntligen se Till vildingarnas land.
Förväntningarna på filmen var uppskruvade till max, och efter att ha sett trailern ett antal gånger och längtat efter filmen sedan i höstas såg jag verkligen fram emot en smått magisk bioupplevelse.
Men jag måste säga att jag blev besviken. Vet egentligen inte vad jag hade väntat mig och inte heller vad det var som saknades, men jag kände mig bara som ett stort jaha när eftertexterna började rulla. Om det berodde på att mina tankar och mitt fokus stundtals inte alls var i salong 4 på Rigoletto, att paret bakom mig högljutt ägnade mer tid åt varandra än åt det som utspelade sig på duken, eller om filmen helt enkelt inte var särskilt bra, det ska jag låta vara osagt.
Man kanske ska ge den en andra chans när den kommer på dvd, hemma i soffan och med lite lägre ställda förväntningar?
På torsdag vankas det Di Caprio och Shutter Island - det kan väl ändå inte misslyckas?
Foto privat. Filmaffischen är bättre än det rörliga resultatet.

Tårar. Massor av tårar.

Note to self: Titta inte på en gränslöst sorglig film dagen efter alkoholintag. Särskilt inte om du är en överkänslig person som har noll förmåga att släppa handlingen när filmen är slut, och dessutom ligger ensam i din soffa.
Jag har inga tårar kvar, och är nu ännu mer rädd för döden än innan. Smått skräckslagen inför faktumet att det tar slut en dag. Det bräckliga livet. Men det är en nyttig tanke, trots allt. En tanke som får mig att tänka. Reflektera. Värdera. Vilja.

God natt mina vänner...och ta hand om er och varandra.

När jag ändå redan var ledsen vågade jag mig in för att läsa om min kollegas familj och deras ofattbara förlust. Det är så fel, så orättvist och så vidrigt att jag fortfarande efter en dryg månad har svårt att ta in det. Det gör ont i mig, och jag skänker dem ännu en tanke och önskar att jag kunde göra något.

Mammamys

Filmkväll med mamma. Kvalitet.

Bio med garanterad feelgood

Igår var det dags för min tredje bio för månaden (jag vet, jag är beroende), det var förhandsvisning och det bjöds på It´s Complicated med Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin. Hade sett trailern innan och misstänkte att det skulle bli ett par roliga timmar i biofåtöljen...men det visade sig att jag, trots höga tankar, gravt hade underskattat filmen! Både jag och C skrattade så att vi halvt kiknade och det blev verkligen en underbart skönt avbrott från den gråa Stockholms-vintern och det tunga.
Ni måste gå och se den helt enkelt (premiär imorgon!), det är en fantastiskt rolig film som garanterat lämnar glada spår i själen. Meryl Streep och Alec Baldwin är verkligen helt strålande!
Att jag dessutom fick se den med min absolut bästa vän var liksom bara grädde på moset.
Ett bra slut på en onsdag in the life of Helena.
Bilden lånad här.

Avatar....ized

Jag hade verkligen en helt fantastisk dag igår!

En arbetsdag helt utan problem (trivs så himla bra på jobbet och det är underbart!), äntligen träning med min bästa vän (men BodyCombat var tråkigt helt plötsligt...why!?) och efter det sushimiddag med en vän jag inte sett på länge.

Dagen avslutade jag med 2 timmar och 40 minuter i biomörkret för att se Avatar 3D. Förväntningarna var minst sagt höga efter att alla jag känner som har sett den har sagt att det är en av de största filmupplevelser de har varit med om.

Alltså, jag vet inte vad jag ska säga. Hela filmen kröp liksom in i hela min kropp och jag satt där totalt bortkopplad från världen och uppfylld av en skum känsla från början till slut. Glädje blandades med sorg, hopp med uppgivenhet och ilska med lycka. Den här filmen är så mycket mer än en animerad historia om blåa varelser på en annan planet.

Vissa scener i filmen grep tag i mig extra hårt. Ni som har sett den vet vad jag menar om jag nämner en av de första skogspromenaderna när Jake blir totalt täckt med "the good spirit" i form av lysande manetliknande flyfän. Så vackert och så mäktigt, total kärlek. Jag ryser nu när jag tänker tillbaka på det...

Ni som inte har sett den - gör det. Ni kommer säkert precis som jag vilja flytta till Pandora, lära er att prata na'vi och ha en egen flygande varelse som styrs med hjälp av tankekraft.

Avatar är som en dröm man inte vill ska ta slut.

Freezing capital

Stockholm är faktiskt ganska kallt nu. Skulle faktiskt kunna sträcka mig till att säga att -17 grader i den här staden faktiskt är väldigt kallt. Bitande.

Min planerade morgonjogg till jobbet imorse byttes därför smått ofrivilligt ut mot bussen. Lyxigt nog har jag ju allt jag behöver för att bli svettig på jobbet, så väl framme blev det 20 minuter på crosstrainern (gillar den mer och mer!) och en halvtimme på cykeln (vi är nästan bästa vänner nu). Det är inte som att springa, men jag intalar mig själv att löparvilan är mer än bra för min kropp...

Efter träning och bastu bjöd jag mig själv på gröt och DN, och hittade till min glädje årets nomineringar till Guldbaggen. Måste ju erkänna att jag är lite svag för prisutdelningar á la Guldbaggegalan och Oscarsgalan, hur ytligt och obetydligt det än må vara. Jag gillar liksom att sitta där och fälla glädjetårar i soffan, bli rörd och se hur lyckliga de blir när människor som så totalt brinner för något får uppskattning för sitt hårda arbete. Det är verkligen en speciell känsla!

Årets stora filmer verkar vara Män som hatar kvinnor, Bröllopsfotografen, I taket lyser stjärnorna och Prinsessa - fyra helt fantastiska men också totalt olika filmer. Jag gillade verkligen dem alla fyra, och utgår ifrån att vi får se både Noomi Rapace och Björn Starrin hålla tacktal under galan. Måndagen den 25 januari är det dags och då sitter iallafall jag klistrad i soffan.

Vilken är er svenska favoritfilm under 2009?

Dr Parnassus...du driver mig till vansinne

Filmen hann inte ha premiär innan han lämnade oss, och det är onekligen smått overkligt att se Heath på duken igen. Man ryser liksom när han dyker upp första gången...
Att man dessutom har lyckats klämma in Jude Law (finns det någon gräns för hur vacker man kan bli?), Johnny Depp och Colin Farrell i samma film är ju nästan lite för bra för att vara sant, iallafall för ögat (att de hamnade där för att rädda filmen p.g.a. Heaths död hör inte hit...).
Men snälla - kan någon förklara för mig vad Terry Gilliam vill säga? Eller är det bara jag som sitter som ett frågetecken efter två timmar av fantastiskt vackra, men ack så förvirrande, scener?