Vägen tillbaka

Ställde klockan imorse, trots semester, för att försöka vända tillbaka dygnet lite efter många sena kvällar och lååånga sköna mornar i sängen. Utsövd vaknade jag strax efter 7, drack en god kopp kaffe och gav mig iväg på min första morgonlöprunda på väldigt länge...

-5, vindstilla och mörkt och tomt ute på gatorna. Perfekt. Tog min vanliga lagom-att-jogga-innan-frukost-runda som är 6,5 km kort...och jäklar vad segt det var. Det märks att jag inte har sprungit "på riktigt" sen den 29 november! Konstateras kan att jag har en rätt lång väg tillbaka till min forna löparform, men att jag iallafall har tagit första steget nu...det är ju faktiskt 150 dagar kvar till den 28 maj. 3600 timmar att utnyttja på bästa sätt...jag hinner.

God morgon världen - nu tar vi en till kaffe och gör vi lite nytta!
Foto: Privat. Halvnöjd men avslappnad efter ett segt pass.

En oplanerad mil

Träningsplanen idag var att spendera en stund på löpbandet, men oklart hur lång. Efter att ha läst M:s inlägg om den oväntade rekordmilen imorse (jag är så stolt över dig!) blev jag dock inspirerad och kände att jag ville försöka mig på den där halvmilen under 20 minuter igen...

Sagt och gjort. Ställde in bandet på 10 km/h för att värma upp, pallade som vanligt inte ens kilometer i det (för mina ben) snigeltempot, utan drog upp det till lite mer utmanande 15 km/h. Smärtan i min lilla tractus kom dock som ett brev på posten och jag klarade av knappt 1,5 km i det tempot. Ner med farten till 14 km/h och vips så kändes det mycket bättre. La dock helt ner planen på att knäcka halvmilen i rekordfart, det var ju liksom redan förlorat och som så många gånger förr bytte jag mål mitt i träningspasset.


En mil i hyfsat tempo fick bli mitt nya fokus, och en mil i hyfsat tempo blev facit. Stängde av klockan på 44.38 och är mer än nöjd med tanke på att min första kilometer var rätt långsam...
Mindre nöjd var jag när jag hade konsulterat min kiropraktorkollega i omklädningsrummet efteråt, och hon varnade för att min smärta i benet kan vara början till löparknä. Vi misstänker en lite för hög löpardos lite för snabbt med mina nya skor....klantskalle.
Funderar faktiskt starkt på att totalt vila från löpningen fr.o.m. nu och fram till jul...inte för att det på något som helst sätt är kul, utan enbart för att jag inte vill bli skadad på riktigt. Först och främst har jag dock lovat att lägga mig på kiropraktorbänken på torsdag för att få lite nålar i benet. Great.

Löparknä eller inte. Min måndag fortsatte iallafall bra med ett litet möte inför lite kommande skoj, en kaffestund och en sen men god middag made with vad som fanns i mitt kök eftersom jag inte hann handla. Ännu en bra dag att lägga till historien - tack för det Helena!

Sov gott alla fina, I will for sure do...
Foto: Privat. Middag: tonfisk, paprika, päron, bönor, senapskesella, morot, granatäpple och färsk timjan. Mums.

Limousinemåndag

Ja, eller tom buss. Same same.
Min planerade morgonpromenad till jobbet ställdes in p.g.a. orimligt mycket packning, så istället tog jag 05.05-bussen till jobbet och cyklade 13 km inomhus istället, utan packning. Morgonpigg anyone?

Jag har löjligt mycket energi just nu. Stockholm är vitt och vackert, livet behandlar mig fint och jag ser fram emot varje ny dag när jag går och lägger mig på kvällarna...vad mer kan man begära?

Hur har er måndag börjat?
Foto: Privat. Min jääättelånga limo.

Tadaaaaa - en lovely tisdag!

Som ett pärlband radar jag upp den ena bra dagen efter den andra...otroligt vad nöjd man kan vara för småsaker när man har varit sjuk och äntligen blivit frisk!

Just idag är jag nöjd med min efterlängtade och kolsvarta promenad till jobbet klockan 5 imorse, ännu en kul dag på jobbet med underbara kollegor (finns det några bättre?), ett skönt träningspass bestående av en halvmil på löpbandet och brinnande axlar...och sist men inte minst en skön fika med lillebror där både träningsprogram (hans, inte mitt...och han kommer att få ont!) och julklappsplanering bockades av. Klapparna den här julen tar priset i planering, minst sagt...

Vad är du nöjd med idag?
Foto: Privat. Fika...och nej, muffinsen är inte min. Den 7 december lyser i min kalender och fram till dess får jag hålla mig borta från godsaker...

What a day!

Det blev en date med löpbandet efter jobbet...äntligen orkade jag springa igen! En mil blev det, och klockan stannade på strax under 49 minuter. Det kändes hur bra som helst och jag hade mer att ge, men jag hade ju lovat kroppen att starta lugnt. En extra lång stretch, en varm dusch och en blåbärssmoothie senare kände jag att jag var helt på banan igen.
Otroligt vad man kan sakna känslan av träningströtthet i kroppen...

Tog en sväng på stan efteråt för att uträtta lite ärenden, och lyckades helt otippat springa på den perfekta julfestklänningen som jag lite smått hade i bakhuvudet att jag borde hitta till nästa fredag...tackar.
En snabb men effektiv sväng in på min favoritjättemataffär för att fylla upp kylskåpet efter min förkylningskoma förra veckan, och sen vidare hem och svängde ihop universums godaste pannbiffar med färsk timjan och spiskummin...yummie! 
Innan jag mumsade i mig ett par biffar bockade jag dock av ett mycket lovande telefonsamtal som jag verkligen hoppas kan leda någonstans...

Nu återstår bara att knyta ihop en hetl fantastisk måndag...och hur gör man det bättre än med en rykande färsk tidning på spikmattan?
Foto: Privat. Min god natt-saga...

10 dagars vila...

Ja, det är sant. Jag har vilat från träningen i 10 dagar, och det är förmodligen något typ av personligt rekord. Min helg i Dalarna blev som planerat spiken i kistan för bacillerna och jag vaknade imorse och konstaterade att jag nog faktiskt är frisk nu. Ja ja, lite snorig fortfarande, men kroppen känns bra. Behöver jag ens försöka förklara hur glad jag är över att få träna idag?
Bara ett litet problem återstår...att kunna börja lugnt, och jag ska verkligen försöka göra mitt bästa trots att jag kände att jag ville börja bolla med varenda vikt på gymmet redan vid 6 imorse när jag klev in på jobbet. Wish me luck...

Vad tränar ni idag?
Foto: Privat. Glada flaskor som bor på Balance City.

Spaghettiben och ett stycke mördad mage

Slasklöpningen igår känns onekligen i benen såhär dagen efter, så jag tvingades smått ofrivilligt fokusera min energi på någon annan träning idag.
Tänkte styrketräning för överkroppen och lite lätt cykling som uppvärmning. Uppvärmningen resluterade dock i övertändning och 2 trampade mil, och när jag klev av cykeln var mina redan trötta ben som överkokt spaghetti. Great.

Valde att ägna resten av tiden till att köra assisterade chins i maskin. Har ju en dröm någonstans i bakhuvudet att jag iallafall ska klara att göra en utan hjälp inom en snar framtid...hur svårt ska det vara liksom? Satte maskinen på 12 kilo, och hade således min kroppsvikt minus 12 kilo att dra upp. Efter några repetitioner var jag helt död, men i nästa set satte jag maskinen på 5 kg (logik?) istället. Greppade handtagen med vetskapen om att jag förmodligen inte skulle orka ta mig från bottenläget ens en enda liten gång...men...jag orkade nästan hela vägen upp! Hade jag inte kört en massa reps innan hade jag kanske orkat!? Kroppsvikten minus 5 kilo...då är det ju inte långt kvar! Trägen vinner...och jag ska bara klara det, det finns inget annat. Faktumet att jag orkade köra ett antal fler set säger ju att det finns en del styrka att ta av...

Mellan chinsseten passade jag på att ge magen vad den tålde. Switchade mellan plankan med armbågarna på en pilatesboll och min favoritövning när det kommer till statisk corebalansträning - båten på boll.
Brukar alternera läget på kroppen lite, från böjda ben till mer sträckta och från upprätt överkropp till mer liggande. Otroligt skön övning där man dessutom konstant måste parera i sidled för att bollen inte ska sticka iväg. Alltså, efter ett tag vill man verkligen börja gråta av mjölksyresmärta, och träningsvärken imorgon kommer inte att vara av denna värld...underbart!


Har ni tränat idag? 
Foto: Privat. Favvo-övningen förevigad i somras. Den såg likadan ut idag, men kroppen var ljusår blekare.

Hej då träningsvärk - hej dansendorfiner!

Mina onda ben fick känna sig totalt ignorerade nu på kvällen. Jag hade bestämt mig för att ta en "aktiv vilodag" och gå och köra core och dansa street med den ena Åsa för den andra Åsa. Punkt slut.

Coren kände jag ingen som helst oro inför, musklerna finns ju där så det är ju bara att bita ihop och köra. Streetdancen däremot...oh my, där skulle jag få något att bita i. Man blir ju som bekant bra på det man tränar, och just dans är ju inte direkt något huvudfokus i min träning...och visst märktes det. Första stegen kändes hur svåra och onaturliga som helst, och efter uppvärmningen undrade jag lite smått vad jag gett mig in på. Halvvägs in i koreografin såg jag fortfarande rätt fånig ut och insåg att koreograferad dans faktiskt inte är min grej. Okontrollerat dansgolvsdansande ligger liksom närmare till hands.

Men sen bytte jag fokus. Jag tänkte bara "skit i hur det ser ut, kör bara", och vips så kunde jag plötsligt hänga med. Stegen var säkert inte felfria, men jag hängde iallafall med åt samma håll som resten av salen. Mot slutet satt stegen där de skulle, även om det finns en del attityd och stil att fila på... Men never mind....jag hade vansinnigt kul, Åsa var helt fantastisk på scenen och levererade både tonvis med energi och extremt bra musik.

Är det såhär kul med "vilodagar" så tar jag gärna många fler och mycket oftare!
Har ni tränat idag?
Foto: Privat. En löjligt nöjd och glad Helena. Mösspremiär dessutom - mysigt!

Delayed onset muscle soreness...*

Symtomen varierar från lätt ömhet till allvarlig och rörelsehindrande smärta. Smärtan framträder tydligast cirka 48 timmar efter utförd aktivitet, och avtar sedan därefter. (*Wikipedia)

Ja, tyckte jag att kroppen gjorde ont igår så är det ingenting mot vad den gör idag. Alltså, don't get me wrong, jag gillar verkligen träningsvärk, men det finns gränser även för mig. Redan imorse när jag skulle kliva upp kände jag hur det fullkomligt brände i hela benen och det har inte direkt blivit bättre sen dess...jag har problem med att leva normalt idag, så att säga.
Kanske var det inte utan anledning att jag igår bestämde mig för att "bara" köra Core och StreetDance för Åsa med Åsa (längtar!) ikväll istället för de tidigare inplanerade löpbandsintervallerna? Allt verkar visst ha en mening...

Någon mer som lider (njuter?) av träningsvärk idag?

The Convention - a sum up

Jaha...hur ska man summera en helt fantastisk träningsdag utan att skriva en halv bok..? Så mycket sköna intryck, så många härliga möten och tonvis med ny energi med i bagaget hem! Ska göra ett försök utan att bli för långrandig...

Lördagen började med ett konstaterande att åtta timmars hotellsömn inte är så jäkla dumt. Både jag och Åsa vaknade utsövda och fulla med välbehövlig och vältajmad energi...underbart! En stor frukost med en massa härliga människor startade dagen och en stund senare satt vi i en bil (tack fina Angelica för skjuts!) ut till Gymnasium Sisjön.
Energin flödade redan när vi checkade in. Skön musik pumpade ut ur högtalarna, kramar cashades in och personalen var hur glada och trevliga som helst! Efter en skön invigningsceremoni med bandklippning var det äntligen dags att börja aktivera kroppen...

Dagens första klass var Hot MOJO Yoga med en av mina förebilder - världens starkaste Monika Björn. 38 grader varmt i salen och man kan tycka att en garanti om vätskebrist kanske inte är det smartaste sättet att börja dagen på, och ca 20 minuter in i klassen kände jag verkligen att kroppen inte var särskilt nöjd över värmen. 5 minuter senare var den dock med på noterna igen och jag fullkomligt log inombords genom hela klassen. Monikas starka röst, svetten som forsade och kroppen som svarade oväntat bra var en oslagbar kombination och jag kan inte tänka mig en bättre start på en fortsatt härlig dag!

Varför ändra på ett vinnande koncept tänkte jag och efter en snabbdusch och klädbyte fortsatte jag en timme till med Monika. Kettlebell Xtreme på schemat och kroppen fick minst sagt visa vad den gick för. Ett intervallbaserat pass med svingar, fullsvingar, knäböj, hoppsvingar, armhävningar, situps och avslutande Turkish get ups och en totalt vidrig magövning som fick hela kroppen att skaka.

Helt slut i kroppen förstod jag inte riktigt mitt val att välja BodyCombat en kvart senare, men med lite nytankad bananenergi och fint sällskap av Åsa och Soffan var det bara att köra! Fredrik äntligen tillbaka på scenen, smygpremiär av en ny helt fantastisk release och endorfinerna sprutade! Combat-ringrostig som jag är var jag kanske inte tekniskt heöt felfri, men några hundra pass genom åren sitter ändå någonstans i ryggmärgen och jag satte nog det mesta som jag skulle. Svettigt och j*vligt jobbigt var det iallafall, och för er som väntar på nya releasen kan jag bara hälsa att mjölksyran i axlarna inte är av denna värld efter den sista låten...

Efter tre timmar var det dags att fylla på med lunch, och vi passade på att smyga in och äta den på Oscars föreläsning om Ordets Kraft. Inledningen var otroligt gripande och både jag och Åsa fick inta första tuggorna blandade med tårar. Otroligt bra sätt att spendera en lunchtimme om ni frågar mig.

En svept kaffekopp senare var det dags för fjärde träningstimmen för dagen - Step It Up med min vän Robert. Hundra år sen jag körde step och det var inte helt utan oro jag intog min bräda, och vetskapen om att Robert inte brukar bjuda på världens lättaste koreografi gjorde ju inte saken bättre. Tänkte att det får gå som det går, och misstänkte att det fanns en risk för att jag skulle få ge upp innan klassen var slut. Men JIPPI vad kul det var och YES vad jag inte ångrade att jag kastade mig in i något jag inte visste om jag hade koll på. Jag snubblade inte en enda gång och hängde tillslut med på varenda steg och allt snurrande hit och dit.
Både jag och Åsa njöt leende genom hela klassen och när den var slut tog vi beslutet att sluta på topp, lyssna på våra trötta kroppar och hoppa över den sista BodyPump-klassen som vi hade bokat.

En efterlängtad dusch, lite lugnt mingel med lilla Charles och energipåfyllning och sen var det dags att åka tillbaka till stan för att sätta sig på tåget hem. Take away-middag, en massa prat, sköna skratt och ett välförtjänt glas med bubbel på tåget avrundade ett helt oslagbart minisemesterträningsdygn.
Väl hemma konstaterade jag att jag faktiskt aldrig hade träffat Åsa om det inte vore för träningen. För ett par år sen började vi prata efter x antal gemensamma BodyCombat-pass och idag är hon en fin vän...värdefullt!

Tack alla inblandade för ett otroligt lyckat konvent, The Convention är här för att stanna och det blir med största säkerhet en repris för mig nästa år! Nu tar vi sikte en vecka framåt mot Best of the Best!
Foto: Privat. Omklädningsrumsgolvet efter en avklarad konventdag...

Framme på andra sidan!

Resan till Göteborg började ju synkat och bra. Helt oplanerat fick jag och Åsa på oss exakt likadana Nikes...great minds think alike?


Kom fram till hotellet för ett par timmar sen, övertrötta efter att vi båda gått upp tidigt imorse och inte fått (eller passat på att ta) en enda minut sömn på tåget. För mycket energi på ett och samma ställe och alldeles för mycket att prata om helt enkelt... Fick trevligt middagssällskap i form av en smått jetlagged Åsa och en av Sveriges bästa norrmän, och jag fick också äntligen hälsa på lilla Charles som är här med mamma och pappa. Vilken liten guldklimp!


Snart dags att sova, vi behöver båda lite extra sömn och imorgon ska man vara fit for fight för att svettas i fem timmar... Nu kör vi!
Foto: Privat. Våra skor.

It's Friday, I'm in love!

Trött som f*n (läs: illamående) och inte alls utvilad och redo för fem timmar träning imorgon. Sovit alldeles för få timmar, och de timmar jag har lyckats sova har varit av den sämsta kvaliteten ever. Väskan är packad, men den packades i ett halvt komatillstånd så jag har bara en vag aning om vad som finns i den.
Men vad gör det? Det är fredag, jag är kär i livet och om några timmar sitter jag äntligen på ett tåg med fina Åsa, som precis som jag verkar inställd på att ta igen lite sömn på vägen ner till miniträningssemestern i Göteborg...sweet! Ser verkligen fram emot att komma till hotellet, varva ner och ha en lugn och skön kväll inför den totala urladdningen imorgon!

Imorgon bitti kommer jag att vara mer än redo, och det ska bli så kul att få träffa alla träningsvänner jag inte har sett på väldigt länge. Mixen HOTMojoYoga, KettlebellsXtreme, BodyCombat, Step it up (1000 år sen...) och BodyPump (2000 år sen) kommer att ge mig och min kropp total tillfredsställelse och starta om hela systemet efter den här överfulla hösten. Let's do this!

Ses vi på The Convention imorgon?

What a day...

Det snurrar på nu. Ja, livet alltså. Det snurrar liksom sådär snabbt så att man verkligen måste vara vaken på riktigt för att hänga med...och jag gillar det! Torsdagen har tagit snurrpriset hittills den här veckan...
Först och främst full fart på (underbara!)jobbet. Höstlov så många kunder är bortresta, men jag har ju en förmåga att dra igång en massa andra projekt ändå så jag har att göra...minst sagt.

Mitt på dagen damp ett mail ner i min inbox. Ett riktigt kul mail som relaterar till min träning och som skall följas upp med ett trevligt möte på måndag...sen hoppas jag ha något kul att berätta!

Bara en pytteliten stund senare kom nästa mail. Det mailet handlade dock om något helt annat, och jag har gått och hoppats och väntat på det i snart en månad. Vågade inte öppna det så en kollega fick läsa, och jag kan bara säga att lunchen smakade godare än på länge efteråt. Ett nervöst steg framåt i en otroligt långdragen process som jag känner att jag kanske borde låta er ta del av..? Måste sova på saken.

Skuttade iväg tidigare från jobbet, drog på mig alldeles för korta hotpants (läs: trosor) och mötte upp ett gäng likasinnade för att förevigas i den ena efter den andra posen...återkommer när jag vet när och hur ni kan njuta(?) av resultatet...

Vidare hem för att ladda om och packa ett halvt ton träningskläder inför morgondagens tripp till Göteborg, och meningen var också att jag skulle ta en löprunda i höstmörkret. Väl hemma kom jag dock bara så långt att jag fick i mig lite efterlängtat kaffe, sen började jag pyssla med lite personliga issues som fick min luft att totalt försvinna ut i tomma intet. Insåg att en vilodag efter sex träningsdagar i sträck kunde få vara på sin plats, och löpningen fick känna sig ignorerad. Fem timmar träning på lördag kräver kanske också sin lilla uppladdning..?

Well...tvistade torsdagen är snart till sin ända, och nu återstår bara att på ett smart sätt lyckas packa träningskläder för HOTMoJo yoga, Kettlebells Xtreme, BodyCombat, Step Up och BodyPump utan att jag behöver en stor resväska...wish me luck.

Hur har er torsdag varit?

Slutspurt...

Ok, sista skoldagen avklarad idag...fattar inte vart tiden tar vägen, och ännu mindre förstår jag att den här hektiska hösten faktiskt snart är över. Helt otroligt hur mycket info det kan få plats i en redan full hjärna...sedan slutet av augusti har jag betat av Bulgarian Trainining Bag Instruktör, Kettlebells Intstruktör steg 1 och imorgon lägger jag förhoppningsvis till Lic Styrketräningsintruktör på listan. Klockan 12.00 behöver jag alla tummar hållna och en extra tanke, för då vankas det praktisk tenta... 

För att rensa huvudet och mentalt komma ner i varv blev det en sväng runt Kungsholmen. Min vanliga runda på 9 km, som min Garmin dock mätte till 8,88 km, avverkades i ett lagom tempo, och de nya skorna studsade fram lika bra som igår...lovely!

Nu återstår bara av den här lördagen att äta middag och avnjuta lite rödvin som inhandlades på lunchen, slappa i soffan och senare återigen inse att vi byter till vintertid inatt, vilket innebär en extra och välbehövlig timme sömn imorgon. Tack.

Ha en fin kväll alla, och please...glöm inte tummarna imorgon! Puss på er!

Foto: Privat. Ett försök till en halloweenlöparbild, men jag kan ju inte hålla mig för skratt. Farligt spöke...not.

Mållös?

Jag avslutade min måndag med en kaffe med min fina vän Marie. Hon levererar alltid en skopa energi och igår var inget undantag. Som alltid pratade vi om precis allt och inget, och i slutet gled vi in på det här med mål. Mål i livet. Mål i träningen. Behöver man verkligen mål? Och är dina mål verkligen dina, och inte någon annans, som du har blivit sugen på och hoppat på trots att det faktiskt inte är din grej? Ni vet - "åh, det vore coolt att fixa Vasaloppet...", även fast man tycker att längdskidor faktiskt inte är speciellt kul?

Vi konstaterade att vi båda är ganska lika när det kommer till våra träningsmål. Lite smått rastlösa, otåliga och ytterst benägna att hoppa på nya "mål" hit och dit. Att ha ett mål som ligger ett halvår fram i tiden är liksom inte aktuellt, snarare sätter man mål vecka för vecka, eller ännu hellre pass för pass.
Igår t.ex. Då bestämde jag mig först efter 10 av 15 avverkade löpbandskilometer att mitt mål var 1 timme och 10 mintuer. Inget jag alls hade planerat, men när milen kändes bra så satte jag upp ett spontant mål. Bra eller dåligt? Rätt eller fel?

Visst har jag ju mitt Stockholm Marathon som jag verkligen längtar efter och ser fram emot, men tiden jag har som mål där är faktiskt inget jag direkt tänker på i min träning nu, det kommer kanske (förhoppningsvis) senare... Nu springer jag mest på känn och för att det är härligt...ja, och för att komma under 20 minuter på den där halvmilen då, men det ska jag bara klara innan jul.
Annars kan jag inte säga att jag har något särskilt mål. Min träning känns kul och meningsfull ändå och på något sätt kan jag känna att ett mål kanske är viktigare för en person som inte tar sig iväg till träningen utan att ha det....det där målet.

Hur ser ni på saken? Har ni ett mål? Bör man ha ett mål med sin träning?
Foto: Privat. Min bästa löparväg hemma i Dalarna. Målet ligger hur långt bort man vill...underbar frihetskänsla!

15000 meter - check!

1,5 mil avverkade på löpbandet. Nöjd, glad och totalt avslappnad trots att jag missade min planerade tid på under 70 minuter...med 6 sekunder. 1.10.06 ger en snitthastighet på 4.40/min, och det får jag ändå se som ett hyfsat tempo. På onsdag ska äntligen nya skor inhandlas, där ligger nog mina sista 6 sekunder...
Nu blir det fika med världens bästa tidningsredaktion och sen hem och krascha i soffan! Heja bra måndag!

Hur har det gått med er träning idag?
Foto: Privat. Trött, nöjd och sugen på kaffe.

Dopamin -> endorfin

Skön och sammanhängande sömn. Dinkelgröt kokad till perfektion. Kaffe to go på bussen. En otroligt givande utbildningsdag med många skratt och uppmuntrande ord. Totalt kolsvart ute när jag kom hem men känslan i kroppen gjorde det omöjligt att motstå löparskorna och ett i det närmaste tomt Kungsholmen. 9 kilometer i 4:58-tempo och benen reagerade knappt på ansträngningen. En god middag och ett glas rött och min lördag går till historien som en dag jag vill komma ihåg.
Foto: Privat. En totalt harmonisk Helena.

Nu har de gjort sitt, punkt slut.

Daten med löpbandet efter jobbet blev trevligare än förväntat. Rekordförsöket bestod i att slå min tid på 5 kilometer, 21.23 för över ett år sen när jag sprang i stort sett varje dag, på min väg ner mot den magiska 20-minutersgränsen.

Värmde upp i en ynka kilometer, mer hade jag inte tålamod för. Att jogga på 10 km/h är verkligen något jag måste lära mig...suck. Drog upp bandet till 14 km/h och satte igång. Kändes bra, förutom att gårdagens styrkepass satt som betong i rumpan (tack utfallssteg...). Det försvann dock efter en stund så jag trampade på.
Ökade hastigheten väldigt sakta och försiktigt längs vägen, så efter 3 kilometer var jag inte uppe i mer än 14,5 km/h. Fick lite eld i baken och ökade lite till, och lagom när jag nästan nådde 15 km/h fick jag sällskap på bandet bredvid, vilket faktiskt gjorde det lite lättare. Draghjälp är så underskattat, även om grannen springer mycket saktare.

Sista kilometern tryckte jag på lite extra och på slutet var jag uppe i 16,5 km/h - en hastighet som det kommer att dröja länge innan jag springer några längre sträckor i...
När mina 5 kilometer var avklarade stannade iallafall klockan på 20.59, en putsning med 24 sekunder, trots att jag är i mycket sämre löparform nu än när den förra tiden spikades.
Endorfinfylld och smått tentaförvirrad råkade min nedjogg bli lite lång, närmare bestämt 5 kilometer, så när jag klev av bandet hade mina trasiga skor fått kämpa i totalt 11 kilometer...bra jobbat!

59 sekunder ska jag väl kunna ha som mål att klippa bort innan jul!? Receptet tror jag är nya skor (jag är ledsen gamla vänner, men nu åker ni ut...), mer intervaller och en utsövd kropp fylld med energi när det väl är dags. Vad tror ni om det?
Foto: Privat. Skor knappt värda namnet.

Sista rycket...

Jobb, kaffe och ett försök att klämma in lite plugg samtidigt. Har en längtan i kroppen efter klockslaget 13.00 imorgon när jag får lägga ner pennan och säga klar! Eller vad fan, jag längtar till 09.00 också när tentan startar! Av någon konstig anledning gillar jag att skriva prov...antar att det är min obotliga tävlingsmänniska som vaknar till liv när det väl gäller.

Den där tävlingsmänniskan kommer jag förmodligen att behöva redan i eftermiddag. Har planer på att utmana mina redan brinnande rumpmuskler (baksida lår på pilatesboll är smått oslagbart...) och sätta något form av rekord på löpbandet...hänger ni med?
Foto: Mitt nu.

Be careful what you wish for...

"Kan inte du skriva ner ett bra överkroppspass till mig? Mina ben måste vila och jag vill bli riktigt trött."
De orden kan man tydligen inte yttra ostraffat på mitt jobb. Intet ont anandes gick jag in på gymmet med  min lilla post it-lapp, för att 55 minuter senare vara trött till illamåendegränsen och fast besluten att mina kollegor faktiskt på riktigt vill ta livet av mig... Hantelpressar, hantelrodd, excentriska chins, hantellyft åt sidan och bakåt, rotationer med hantel för baksida axel, hantelcurls, tricepspressar, sit ups, russian twists och rygglyft med viktplatta.
Jodå, det kommer att bli jättelätt att röra överkroppen normalt imorgon....not. Tack, typ.
Har ni tränat idag?
Foto: Privat. Man ser det inte, men armarna skakar.