I do.

"Hallon är inte särskilt bra mellanmål"

"Pappa, jag vill ha hallon." Pojken, som är i 5-årsåldern, står nu på eftermiddagen bredvid mig i min lokala ICA-butik och ska välja mellis i fruktdisken. Pappan tittar först på priset, sen ner på sin son och försöker marknadsföra äpplen och päron istället...som inte kostar 30 spänn för ett par hekto.

"Nej, jag vill ha HALLON" upprepar den lille, men pappa ger sig inte. "Men hallon är svindyrt....och dessutom inte speciellt bra mellanmål" förklarar han. Eh...va? Jag reagerar lite på hans sätt att döma ut hallon som mellanmål, men tänker samtidigt att visst, kan han få i ungen en banan så är det väl bättre kanske. Mer mat liksom.

Det som händer sen övergår dock mitt förstånd. Pappan som nyss har förkastat de färska hallonen p.g.a. av att de är för dyra (ok, det kan jag förstå) och inte speciellt bra (?) föreslår nämligen att de ska köpa en glass till mellis istället. Ursäkta - men hur f*n tänker man då? Vill man inte sitt barn väl och ge honom eller henne bra mat, framför allt när barnet själv precis har stått och sagt att han vill äta bär till mellis? Man behöver ju inte vara Einstein för att räkna ut att ungen har glömt de där hallonen på bråkdelen av en nanosekund när han fått höra ordet glass.

Om hallon för 30 kronor är ett svindyrt och inte speciellt bra mellanmål, är då en glass som kostar löjliga 10 kronor mindre plötsligt ett billigt och bättre alternativ? Kan någon hjälpa mig att förstå den här ekvationen...eller är det bara jag som reagerar på orimligheten?

fairytaLe

Vissa dagar smälter Stockholm mitt hjärta. God morgon fina tisdag.
Foto: Privat. Riddarfjärden kl.05.00 imorse.

Den som väntar på något gott...

Ok, det kanske hände sisådär ett dygn försent, men nu har jag iallafall joggat ner efter den totala muskelexplosionen igår. Efter jobbet tog jag omvänt varv runt Kungsholmen med lugn musik i öronen, försökte ignorera de brännande låren de första tio minuterna och bara njöt av att få andas den helt fantastiska svala luften. 9 km på drygt 45 minuter (5,05 min/km), och det kändes som om jag kunde ha sprungit runt hela jorden i det tempot... Hade dock inte tid med det, jag har faktiskt en kaffe och en bio med ett godhjärtat sällskap som väntar. Roman Polanskis The Ghost Writer (någon som har sett?) ska avnjutas, och även om den redan har kommit ut på dvd väljer jag självklart att istället gå och se den i mitt andra vardagsrum - salong 4 på Saga.

Ha en fin kväll alla!

Foto: Privat. Skönt avslappnad på balkongen efter 9 omvända kilometer.

Aj....aj......AJ.

Det var på stapplande och otroligt trötta ben jag promenerade till jobbet innan solen hade gått upp imorse...gårdagens utbildning verkar ha slitit sönder varenda liten muskelfiber i kroppen. Det gör ont precis överallt, men eftersom jag hyser en märklig hatkärlek till extrem träningsvärk går jag mest bara runt och ler. Norr Mälarstrand har aldrig känts vackrare och var dessutom härligt höstkylig...och bara därför misstänker jag att den här måndagen kommer att bli en utomordentligt bra måndag. Det pirrar liksom i magen och jag känner mig allmänt high on life. Men så älskar jag ju måndagar i största allmänhet också.
Hur har ni det idag sockerkakor?
Foto: Privat. Underbara morgonstund.

Slutkörd nybliven instruktör...

Ok. Jag kunde knappt hålla i gaffeln när jag skulle peta i mig mina scampi till lunch. Aptiten var som bortblåst av trötthet. Bara tanken på att det var tre timmar kvar efter lunchtimmen, som kändes rekordkort, gjorde mig helt matt. Det fanns liksom ingen energi kvar att lyfta den där j*vla sandsäcken en enda gång till.

Men något hände och tre timmar fullständigt rusade i förbi i samma tempo som svetten sprutade, mjölksyran nästan rann utanpå kroppen och lungorna fick jobba mer än de gjort på väldigt länge. Att träna med en bulgarian training bag i tre timmar i sträck var ingen lek, och med tanke på att den sista dryga timmen bestod i att vi elever skulle instruera (läs: tortera) varandra med diverse egenkomponerade och vansinnigt jobbiga övningar så är det kanske inte så konstigt att min kropp känns totalt mörbultad nu? Jag menar att benen gick i slow motion till bussen, att mjölksyran sprutade när jag skulle gå uppför de två trapporna hem till min dörr eller att jag hade behövt en assistent i duschen som tvättade mitt hår?

Min träningsvärk imorgon kommer inte att vara av denna värld, men vad gör det när jag sitter här och är helt hög på kunskap om snatches, halos, svingar och spins? Jag ser så otroligt mycket fram emot att få hugga tag i min säck här hemma och börja nöta in övningarna, och nästan ännu mer ser jag fram emot att få börja praktisera dem på några väl valda offer... Men först ska träningsvärken få lägga sig...träningsvärken som redan nu, tre timmar efter avslutad träning. Åh - jag visste att det här var min grej! Lovely.

Tack Olof för en fantastiskt inspirerande och lärorik dag, jag är helt fast! Tack också till vapendragarna Robert (du ska få igen för den sista toss-övningen) och Abbe (du ska få igen för sit-upsen from hell) för bra pepp under dagen...I needed it.

Någon mer som har fastnat i Bulgarian Bag-träsket?

Foto: Privat. Mitt survival kit för dagen...och en älskad bulgarian bag.

Smärtans söndag...

Jag har sovit hela sju sammanhängande timmar. Druckit mitt obligatoriska morgonkaffe och tagit en sval dusch. Väskan är i stort sett färdigpackad och frukosten intas i detta nu. Det står Bulgarian Bag-utbildning i min kalender, och den här söndagen får liksom kicka igång den lärande delen av min höst...som kommer att bli lite svettig emellanåt.

Om ett par timmar tar jag mig till Planet Fitness och träffar Olof från Spartan för att lära mig allt om denna fantastiska lilla(well...) sandsäck. Ett ganska stort antal timmar skall läggas på praktik, och med tanke på att jag inte ens kunde hålla i en penna efter att jag träffat Olof i en timme senast så kan man ju misstänka hur mörbultad min kära kropp kommer att vara klockan 18 ikväll när jag lägger ifrån mig säcken...

"Vi börjar elva, inte fem över - kom i tid!". Ok...pain is temporary, quitting is forever - nu kör vi!

Foto: Privat. Från mitt förra möte med Olof, som gick att läsa om i Fitness Magazine nr.3 2010.

Eufori*

Jaha ja, tog mig an Kungsholmen idag igen. Det är så fantastiskt skönt att kunna springa igen, men oj oj oj vad man tappar löparformen snabbt när man har ett längre uppehåll... Har inte sprungit "på riktigt" sen i mars, och det känns. Kroppen fungerar liksom inte som jag är van, och jag får verkligen slita för varje meter. Formen jag var i för ett år sedan ligger fortfarande ljusår bort, men jag är en rätt envis människa och ger mig inte förrän jag har hittat dit igen...

Min runda runt Kungsholmen är 9 kilometer lång, och idag var mitt absolut största problem att hitta andningen. När jag som bäst letade efter den i mina lungor, som idag kändes kladdigt sockervaddsfyllda, hittade jag istället fina Frida, som jag självklart tog mig tid att stanna och krama. Vad är en andra andning mot lite närhet tänkte jag, och sprang vidare.

Men det var segt idag. Jag vet inte om det var p.g.a. mitt lugna val av spellista på Spotify, men jag tror inte det. Tror snarare att det är min halvtaskiga kondis och mina förslappade löparmuskler som måste piskas på lite. Otålig som jag är tror jag ju att jag kan flyga fram som jag alltid har gjort, men det är bara att konstatera att det inte riktigt fungerar så. Måste göra något åt min runda också. Att börja och avsluta med uppförsbackar är inte optimalt, och den där trappan efter 7 km är minst sagt förödande för mjölksyretröskeln...

Tiden när jag kom hem visade 42,37 (4,44 min/km), vilket inte är en dålig tid, men heller inget jag jublar över. Vad jag dock jublade över var att äpplena på trädet utanför porten var mogna och att gräset var svalt. Blev liggande en bra stund, lyssnade på en underbar låt och bara andades in den kalla höstluften. Levde lite extra för ett tag.

*Eufori är en stark känsla av lycka som bland annat kan framkallas som en berusningseffekt av vissa droger. Källa: Wikipedia.

Foto: Privat. Gräskramare efter en seg löpning.

A brand new day...

Jag är tillbaka i livet igen och Stockholm bjuder på en magisk morgon. Tack.

Foto: Privat. Vyn från min bro.

Ok, I get the point...

Nu vet jag kanske vad jag saknade imorse. Eller snarare vad min kropp saknade. Vila. Hela dagen har varit segare än kola och jag har precis vaknat efter en ovanligt lång stund slumrande i soffan, och jag kan tyvärr konstatera att det är här jag kommer att stanna resten av kvällen.

Trött, frusen och allmänt oförmögen att göra någonting tyder väl på att den i min närhet som sa "det är inte konstigt att du är trött, du kör ju i maxtempo jämt och ditt liv är som ett träningsläger varje vecka" kanske har rätt ändå. Jag vill inte riskera att bli sjuk, så jag får lyssna på kroppen den här gången även om det innebär att jag vansinnigt motvilligt får stryka den mer än efterlängtade kvällen med C.

Faktumet att jag inte ens orkar bli rastlös skvallrar dock om att jag tar rätt beslut, och jag misstänker att jag inte har sovit för sista gången idag...

Foto: Privat. Tröttmössan och hennes soffa.

expLanation, pLease...

Fredag. Sol. Kall och underbar höstpromenad. Ledig. Lavazza med sojamjölk. Fri dag att skapa. Efterlängtad träning med bästa vännen. Sushi. Kvällspromenad i Vinterviken. Catch up. Analyser. Skratt. Mys. Sovmorgon imorgon.Men ändå...känslan av att något saknas. Allt finns där, men ändå känns det tomt.

Varför känns det så?

♥ LiLLeBroR ♥

Kan man starta sin långhelg bättre än att komma hem helt slutkörd i kroppen efter ett hyfsat löppass (10 km i 4.41-tempo...äntligen!) och hitta ett färgglatt kuvert i postfacket? Jag har världens bästa lillebror, punkt slut.

I don't believe an accident of birth makes people sisters or brothers. It makes them siblings, gives them mutuality of parentage. Sisterhood and brotherhood is a condition people have to work at. ~Maya Angelou

Foto: Privat. Kortet som gjorde min dag.

En j*vligt saknad pusselbit - check!

Robbie Williams (x2). P!NK. New Kids On The Block (x5). Backstreet Boys (x3). 3 Doors Down. William Fitzsimmons. Sophie Zelmani. Ulf Lundell (x?).Gavin DeGraw. AJ McLean. Roxette. Jason Mraz. Britney Spears. Christian Kjellvander. Snow Patrol. The Tallest Man On Earth. Hammerfall. Lars Winnerbäck. Christina Aguilera. Manowar. Keane. Thåström. Daniel Merriweather. Takida (x7). Marky Mark and the Funky Bunch. Kent (x?).Iron Maiden. Live. Westlife (x?). AC/DC. Melissa Horn. Bon Jovi (x2). Manu Chao. Chris Cornell. Heather Nova. U2 (x2).

Ja, det har onekligen blivit en och annan konsert (och det här är ändå bara alla jag kom på spontant...) genom åren...och idag bokades ytterligare en in, en jag verkligen har väntat på.
Brorsan - boka in den 7 oktober, då ser vi DAUGHTRY - äntligen!
Skynda er in på Ticnet och boka...Debaser Medis blir fullt snabbt...

Kundalini..?

Min kropp är stelare än någonsin. Jag saknar min yoga med Lena helt vansinnigt mycket, och nu när hösten kommer krypande tänker jag på det ljusår mer än tidigare. Jag känner bara att jag måste komma igång med yogan igen, den gjorde verkligen underverk med min kropp! Till och från har jag även varit nyfiken på att lägga lite tid och energi på att lära mig att meditera, men det har aldrig blivit av. Nu har jag dock (kanske) hittat det jag söker...

Det handlar om kundaliniyoga. Ju mer jag läser om det, desto mer nyfiken blir jag...och på måndag tänker jag ge det en chans. En 75 minuter lång klass som blandar kundaliniyoga med just meditation...det låter alldeles för spännande för att låta bli.

Någon som har erfarenhet av kundalini?

Foto: Privat. Min första pincha mayurasana, sommaren 09...idag kommer jag inte ens halvvägs.

Spring ToppLoppet med mig!

Min onsdag började med en helt fantastisk frukost på Blueberry... Surdegssmörgås med aprikosmarmelad och färskost, sojayoghurt med hemmagjord müsli, spirulinaboll med pistagenötter, fruktsallad med kokos, vetegräsgrön smoothie och grönt té med gojibär...behöver jag säga att jag njöt av varje tugga!? Blueberry är och förblir ett av mina favoritställen i Stockholm!

Frukosten man vill ha varje dag...

ToppHälsa bjöd in för att presentera den nya satsningen ToppLoppet, som går av stapeln i vackra Hagaparken i Stockholm, lördagen den 2 oktober. Chefredaktör Frida berättade om loppet och det är verkligen en fantastisk idé de har! Ett lopp för både tjejer och killar, 5 eller 10 kilometer med fokus på överraskningar, underhållning och pepp längs vägen, och hela tanken är att det ska vara kul att springa! Jag blev otroligt sugen på att springa, och ser verkligen fram emot att få vara med och svettas lite...

Ett skönt gäng morgonpigga tjejer...

Vill du också vara med och springa? Maila mig på helenateodora@hotmail.com och var med i mitt lag! Anmälningsavgiften är 295 kronor, det är valfritt om du vill springa den kortare eller längre sträckan, och förutom startplatsen i loppet får du även en välfylld goodiebag och tillgång till ToppHälsas löparcoach Caroline Kullberg. Ta chansen att sätta upp ett litet löparmål inför hösten och häng med på det första ToppLoppet någonsin! Anmäl dig till mig senast den 6 september. ToppHälsa kommer att kontakta dig med mer info efter anmälan.

Med den här härliga starten har jag inga som helst problem att se att resten av onsdagen kommer att bli precis så bra som den borde...

Foto 1: Privat. Foto 2: Lånad från Terese...tack fina!

Orgasmatron..?

Allvarligt talat...har ni testat huvudkliaren!? Jag köpte min innan jul men måste erkänna att den har lämnats lite till sitt öde fram till nu...vilket jag såhär i efterhand verkligen inte kan förstå!

Visst, jag har ju läst om hur den ska framkalla endorfiner, fungera avslappnande och "muntra upp", men vem skulle tro att en märklig mojäng med pinnar av stål, med ett om möjligt ännu märkligare namn, skulle vara så otroligt beroendeframkallande...? Jag är helt fast!

Alltså, den finns överallt och kostar max en femtiolapp. Köp för bövelen!

Foto: Privat. Jag och min för tillfället bästa avslappnare.

Mellis via bud

Lite lagom lägligt kom ett bud från Friggs till jobbet idag, innehållande ett par limited edition Naturdiet. Jag är inte så mycket för det här med måltidsersättning, men jag gör ett undantag och testar att ladda upp inför kvällens löpning med en. Choko Banana eller Vanilla Chai - vilken skulle du välja?
Foto: Privat.

Det gigantiska i det pyttelilla

Ja, det är det jag vill prata om. Att se det stora i det lilla. Det vackra i det enkla. Det fina i kråksången, helt enkelt.

Jag fick ett fint mail från en bloggläsare, jag får det då och då. "...du har en otroligt inspirerande livssyn - en förmåga att se det vackra i det lilla och det stora och mycket av det du säger känner jag igen mig i. Det är verkligen ett leende att läsa dina ord och se dina bilder, och jag förstår att du har många läsare och att du påverkar många..." Jag blir varm när jag får höra sånt här av människor jag aldrig har träffat. Någonstans sitter en person, läser mina ord och blir berörd. Då känner jag liksom att jag har lyckats. Att jag har lyckats få en person att förstå att livet är till för att levas, att vi faktiskt kan styra vårt eget öde och att det är ett otroligt slöseri att bara luta sig tillbaka och låta tiden passera. Efter att ha hört minst ett par måndagströtta människor för mycket klaga över det mesta på vägen hem från jobbet, kände jag ett otroligt behov av att skriva av mig lite i ämnet.

Jag försöker verkligen att se varje dag med nya, friska ögon. Inte låta gårdagens eventuella problem smita över till den här dagen, utan lämna det bakom min rygg och se framåt. Ge varje dag den chans den faktiskt är värd, trots att regnet öser ner utanför fönstret...och inte döma ut en måndag på förhand bara för att den råkar vara döpt till just det - måndag.
Sen har vi då det där med att faktiskt tillåta sig själv att glädjas över det man har, istället för att vara bitter över att man inte har en miljon på banken, en egen paradisö i Stilla Havet eller ett privatjet som tar dig dit du vill...som någon annan har. Nej, jag menar det som just du har, både dina ägodelar och de händelser du väljer att foga in i ditt liv.

Ibland kan jag nog uppfattas som lite väl lättflirtad när det kommer till att njuta av vardagen. Jag menar de gångerna jag ler över att mangon jag äter till frukost inte är trådig utan saftig och söt, när jag blir glad inombords över att morgonägget är perfekt kokt, när jag blir varm av att se ett gammalt par sitta på Norr Mälarstrand och läsa tidningen i morgonsolen, eller när jag känner ett lyckorus i hela kroppen över att kaffet är sådär gott som jag har hoppats.
Jag vet att människor ibland stör sig på mitt sätt att se på världen, att de skakar på huvudet bakom min rygg och anser att jag borde komma ner på jorden, in i matchen och haka på i verklighetens ekorrhjul. För nöjd, det ska man inte vara i det lagoma landet Sverige. Oh no, man ska liksom ha ångest över att börja jobba efter semestern, semestern som självklart flög förbi och kändes för kort. Man ska hata måndagar och älska att nöta snoozeknapp. Man ska analysera väderprognosen i minsta detalj och sucka över regnet redan dagen innan det ens har visat sig. En majoritet av alla människor (i det här landet?) suckar konstant över försenade bussar, svär över vädret och väljer den enkla mainstream-vägen för att spendera sitt dyrbara liv med att flyta med i lagomlivet....för att det tror att det är så det ska vara.

Jag önskar dock att de visste hur fel de har. Att var och en faktiskt, i samma sekund som ögonen slås upp på morgonen, bestämmer hur den här dagen ska bli. Det är din dag, och bara din. Du väljer själv hur du reagerar på allt runtomkring dig och om du låter det påverka dig eller inte. Jag säger inte att det är enkelt - det krävs energi och tid att vända en negativ spiral - men jag säger att det är sanningen. Tro mig, jag har själv varit där och kämpat mig upp. Det går, och det är en fantastisk känsla när man står här uppe och tittar ner på gropen man trampade runt i.

Gör dig själv en tjänst och testa att le och var glad över något till synes riktigt banalt innan du somnar, ungefär som jag senaste imorse log åt mina glada ankor i badrummet, bara för att de finns där och hälsar mig god morgon varje dag. Imorgon bitti gör du samma sak, till lunch likadant och innan du somnar hittar du något nytt. Lägg lite mer energi på att glädjas så har du snart ingen energi över att vara irriterad på saker du inte kan påverka (läs: skit i att det regnar!). Efter ett par dagars upprepande kommer du förmodligen att vara inne i ett helt nytt tänk.

Testa - du kommer att bli beroende...och förmodligen njuta lite mer av livet. Det är du värd.
Foto: Privat. Mina ankor...och pingvinen såklart.

Hände det verkligen?

Löparsuget var inte av denna värld när jag slog upp ögonen strax efter sju imorse. Kroppen kändes hur pigg som helst och jag känd inte ett spår av gårdagens lilla tävling, inte ens i fötterna! Stillade det värsta krypet med en sval morgonpromenad längs grusvägar, över klippor och båtbryggor, och gick sen hem och åt frukost.

Efter ett par timmars pyssel här hemma tejpade jag båda fötterna á la stans bästa sjukgymnast, fäste iPhonen på armen och drog på spellistan Kramkalas på Spotify. Mission: att jogga lugnt. Tänkte i mitt stilla sinne att det skulle bli mer eller mindre omöjligt att stressa stegen till musik som snarare är anpassad för att hångla i soffan...

Skönt väder, hög luft men ändå varmt. Sol och lagom molnigt. Svag vind. Perfekt. Kände verkligen efter och letade smärta, både i fötterna och i mina tidigare så ansträngda underben, men jag kände i.n.g.e.n.t.i.n.g. Ville testa att springa minst 10 km för att se om kroppen skulle hålla, men kände längs vägen att jag kunde fortsätta längre än så.

Log inombords hela vägen, kan faktiskt inte förklara hur jävla (ursäkta svordomen men orden är slut) glad och tacksam jag är över att min kropp vill springa igen. Underbara, starka kropp!

Väl hemma, efter en lättare tempoökning den sista halvmilen, mätte jag sträckan till 16,3 kilometer och klockan visade en hastighet på 5,13 min/km. Långt ifrån någon rekordtid, men med tanke på att sträckan är den längsta jag har sprungit sedan i mars och att jag sedan dess faktiskt har korsat ett helt land till fots och slitit sönder både fötter och ben, så är jag hur nöjd som helst. Framför allt är jag så vansinnigt glad över att kroppen lyder igen, och att jag nu faktiskt kan lägga in löpningen i min träning igen...YES!

Hur har ni spenderat söndagen so far?

Foto: Privat. En nöjd och totalt avslappnad Helena i gräset efter 16300 meter löpning.

.The Expendables.

En bio fick avsluta min lördag...som så många gånger förr...och lika skönt som vanligt är det att sjunka ner i en biofåtölj och kliva in i en annan värld.

Det är svällande muskler och blodådror som lyfter en centimeter från armarna. Det är knivar, ett överskott av skjutvapen och trasiga kroppar. Det är överdrivna explosioner, ofattbart mycket eld och stuntscener som får mig att le. Men ändå kan jag inte låta bli att gilla det lite, trots (eller p.g.a?) otroligt lågt ställda förväntingar...

För det är ju Dolph (still hot...). Arnold (varför fick han bara två minuter?). Stallone (63 år!!!). Och Rourke (trasig...). Alla på en gång! För att inte tala om alla sköna repliker som droppas i tid och otid, och liksom gör parodi på hela actiongenren... Nej, nog måste jag säga att den är sevärd, Stallones testosteronstinna skapelse som i detta nu enligt uppgift har spelat in 34,8 miljoner dollar...

Någon mer som har sett den?

I tried to run for change...

Det blev varmt. Soligt. Klibbigt i luften. Andningen fungerade inte alls och min kropp vägde ungefär hundra kilo...iallafall mentalt.

Men jag startade...och sprang. Trampade luft...och sprang lite mer. Jag och ca 300 andra löpare tog oss tillslut i mål efter 5 km i det första Running for Change någonsin. Ber att få återkomma när tiderna är helt spikade, men en lista jag såg innan jag lämnade målområdet skvallrar om att jag är rätt missnöjd med min tid men mer än nöjd med min placering...

Nu återstår bara att bestämma om jag ska lämna lägenheten och dra in till stan för ett glas vin, eller om jag ska stanna i soffan...för ett glas vin. Alla dessa svåra val...

Ha en fin kväll!

Foto: Privat. Fokuserad innan start...

Pepp!(?)

Vädret kunde inte vara bättre, Stockholm bjuder på sval luft och moln. Min löparform lämnar dock en del övrigt att önska, men jag ska se till att ha en skön dag och försöka "ha kul" (vem vill inte vinna liksom?) längs vägen runt Djurgårdsbrunnskanalen.

Det är nämligen dags för Running for Change där varenda krona går till Hungerprojektet och jag är hur som helst jätteglad över att få vara med och springa för en bättre värld! Min form när det kommer till löpningen är som sagt sämre än på väldigt länge men jag ska verkligen göra mitt yttersta för att springa i mål på en ok tid...

En vild gissning - hur kommer det att gå?

Foto: Privat. Koffein intas...i mängder.

Bästa hemmakvällen?

Behöver jag säga att jag inte har så svårt att hålla mig hemma i soffan efter eftermiddagens shoppingrunda?

Foto: Privat. Äntligen bor det en MacBook Pro hemma hos mig.

Förresten...

...så kan jag meddela att min nya Stockholms-oas Urban Deli håller måttet även kvällstid. Igår spenderade jag fyra timmar där med min bästa vän, och vi försökte att prata igenom allt som har hänt sen sist. Inte helt lätt kan jag lova...

Vad jag däremot kan lova är att Urban Delis Sallad Nicoise är den godaste jag har ätit. Som den ägg - och tonfiskälskare jag är har jag svårt att hålla mig borta från en Nicoise om det finns, och gissa om jag blev smått överlycklig när den jag fick igår innehöll lätthalstrad tonfiskfilé istället för burktonfisk, pocherat ägg istället för kokt, ljuvliga svarta oliver, inlagda körsbärstomater och slutligen haricots verts som var så krispiga att det lät som att man bet i knäckebröd när man satte tänderna i dem. Lätt till det ett par glas iskall Riesling och det faktum att servitrisen direkt frågade C om hon ville ha ett par bitar glutenfritt bröd när hon frågade om salladen var helt utan gluten. Jag har ätit ett ute ett antal gånger med C under de drygt 20 åren vi känt varandra, men har aldrig hört den frågan komma spontant. Service.

Så länge stället behandlar mitt välbefinnande på det här sättet kommer jag att fortsätta gå dit...är smått beroende redan.

Foto: Privat. Bästa vännen, grymmaste salladen och godaste druvan i flytande form. Oslagbart.

Enmiljonetthundrafyrtiotretusenfemtiotvå...

Ett stort tal. Än större blir det när jag konstaterar att det är antalet steg jag tog under min vandring över Spanien i våras. Skrämmande nästan.

Ni är många som har gissat och jag ber verkligen om ursäkt för att det har tagit orimligt lång tid för mig att redovisa siffran, men bättre sent än aldrig...väl?
1 143 052 steg. Det är rätt många steg det (och då ska vi ändå addera några fler, eftersom stegräknaren hävdar att det bara tog mig 5500 steg att korsa Pyrenéerna...omöjligt). Erika gissade på 1 000 354, och är med den siffran närmast sanningen. Erika - du ska som utlovat föräras med en stegräknare från Silva! (maila mig din adress på helenateodora@hotmail.com så kommer den snart med posten!)

1 143 052...jag kanske kan ta en retroaktiv vilodag idag? Har redan tränat fyra dagar den här veckan och borde kanske lämna kroppen lite i fred inför Running for Change imorgon..?
Foto: Privat. Kängorna fick åka ryggsäck sista halvan av vandringen...och jag fick bära på 1600 gram extra. Pest eller kolera?

rAiN...and I love it

En promenad i spöregnet genom ett sovande och i det närmaste folktomt Stockholm, och min favoritbio som lyser upp och säger god morgon. What´s not to love?
Foto: Privat. Stockholm, mörkt och blött...sorry, men jag gillar det.

I´m in love...

Pressfrukosten med God Morgon Nypressat, som jag bjudits till av Spot and Tell med anledning av öppningen av Juicebaren God Morgon på Urban Deli, imorse var mer än lyckad!


Vi bjöds på en fantastiskt god frukost bestående av en minivariant av smoothien Drömgubbe (alla smoothies har svenska och supergulliga namn!), ett glas Nypressad Apelsin, två surdegssmörgåsar och en himmelsk omelett med kantareller. Jag hade inga som helst problem med att sätta i mig allt trots att jag redan hade ätit en frukost innan... Hade dessutom sällskap av Mela vid bordet - trevligt!


Efter frukosten och en presentation av God Morgon fick vi en rundvandring tillsammans med Jesper Weidlitz, som driver Urban Deli, och fick självklart provsmaka alla mumsiga smoothies. Ni måste bara testa smoothien Solkysst - den kan vara den godaste jag har smakat på länge...och Sötnos som jag fick med mig hem var också helt otroligt god! Ni måste dit och botanisera helt enkelt.

Har bara varit in en gång som hastigast på Urban Deli tidigare, men imorse konstaterade jag att det här är en plats jag kommer att hänga på en hel del framöver...vilket ställe! Älskar interiören, en känsla av kall lagerlokal som ändå känns otroligt hemtrevlig och varm... Öppettiderna är generösa (de öppnar 8 och stänger som tidigast 23 och som senast 01)och konceptet helt klockrent! Rena, fräscha råvaror och en miljö som man bara inte vill lämna. Heja nytänk i Stockholm! Önskar jag hade bott lite närmare...

Dörren ni ska söka efter - Nytorget 4 i Stockholm. Jag tar med mig min kära vän och återvänder redan imorgon kväll för att testa stället i mörkret. Längtar!

Foton: Privata.

Urban Deli nästa!

Jag har ingen aning om varför jag vaknade klockan 5 imorse, ganska långt innan klockan skulle ringa, men jag antar att jag hade sovit klart. Pigg var jag iallafall...

Har redan hunnit tvätta ett par maskiner, tagit en kort morgonpromenad och druckit en spirulinaboostad smoothie...en smoothie som blir dagens första frukost. Min andra frukost kommer jag att äta på Urban Deli på Nytorget, dit jag har blivit inbjuden för att testa deras nya satsning Juicebaren - ett koncept som är nytt i stan och grundas på God Morgon Nypressad. Spot and Tell bjuder in och jag ska med glädje utforska...och självklart berätta hur det var.

God morgon världen!

Fy FAN vad skönt!

Känslan jag hade i kroppen imorse har stannat hela dagen. Jag ler inombords, och inte ens spöregnet har stoppat mig från att sväva iväg och lägga planerande pussel i huvudet. Hösten kommer att bli härlig!

Efter jobbet var det dags för ett hoppfullt besök hos min fantastiska sjukgymnast Anna. Har ju vågat mig på att springa lite lätt både i lördags och igår, men har känt att det är något i vänster fot som fortfarande inte är som det ska... Det är ganska precis fyra månader sedan jag nådde Santiago efter 800 km vandring, och man tycker kanske att jag borde vara helt återställd nu, men kroppen läker uppenbarligen fortfarande...

Det konstaterades under dagens besök att min vänstra stortåled är min (enda) svaga länk när det kommer till löpningen. Anna påminde mig om en fantastisk tejpning som hon visat mig tidigare, och rekommenderade mig att använda den i kombination med mina inlägg som jag fixade i höstas.

Tejpningen from heaven...

Sagt och gjort. Jag lät tejpen sitta kvar, och redan när jag gick till bussen kände jag hur avlastad min stackars tåled kändes, och hur skönt det var att gå. Väl hemma lät jag inte spöregnet stoppa mig, jag skulle runt Kungsholmen (för första gången sedan i vintras), så var det bara.

Det var onekligen rätt tungt, men fötterna bar mig. Jag var genomblöt efter 1 kilometer, men jag plaskade leende vidare 8 kilometer till. Jag kände mig inte snabb, men viljan att springa om alla som var framför mig fanns fortfarande där...och jag kämpade mig förbi varenda en. Väl hemma på min ö såg ägaren till tobaksaffären att jag var rätt seg i benen, och hans "nu är du snart hemma" hjälpte mig mina sista 300 meter. Det blev verkligen inget rekord, men jag är vansinnigt glad över att jag klarade 9 kilometer helt smärtfritt och att klockan faktiskt inte tickade längre än till 44,29 (04:57 min/km). Eufori.

Ok. Nästa gång ska jag ta mig tid att ta bort sminket. Och skippa jackan som vägde 2 kg efter 1 km.

Tänk om jag faktiskt kan börja springa på riktigt nu!? Ska hålla mig borta från löpningen imorgon, kanske jogga lite lätt på torsdag och sen ta mig an Running for change på lördag. Är ni fler där ute som gör mig sällskap?

Älska!

Den är tillbaka...den där känslan som jag bara älskar. Bubblet. Pirret. Fullt fokus framåt.
Veckan (och min höst) har startat precis som jag vill. De okristligt tidiga morgonpromenaderna till jobbet är tillbaka. Rutinerna. Den uppstyrda träningen (30 km cykel + 5 km löpning igår - tack Helena!). Planerna...och den fullklottrade kalendern. Nu är det bara virvlande höstlöv som saknas. Jag bara älskar det.
Foto: Privat. Morgonens första frukost, intagen 06.15 imorse efter en lovely promenad...

Grundlurad

Hemma igen efter en helg i Dalarna....trött och sliten men samtidigt otroligt glad. Det har varit en härlig helg fylld med skratt, kramar och kärlek!

Min moster blev rejält förvånad på sin födelsedag i fredags när jag och lillebror plötsligt dök upp från ingenstans tillsammans med hennes barn. Hon trodde att barnen satt på en buss från Stockholm och skulle hämta dem en timme senare när vi svängde in med bilen på gården och överraskade henne. Hon blev självklart hur glad som helst, och vi hade en lugn och mysig fredagskväll eftersom både hon och hennes man skulle jobba igår.

Intet anande åkte så moster till jobbet igår morse, övertygad om att överraskandet var över och trodde att ännu en lugn kväll väntade. Vad hon inte hade en aning om var att alla utom hon visste att så inte alls var fallet. Medan hon var på jobbet hade vi fullt upp därhemma. Diskade, städade och pysslade med en massa saker som verkligen inte hade någonting med en lugn kväll att göra. I ett annat hem, hemma hos min mamma, pysslades det också...älgstek, potatisgratäng och diverse annat ät - och drickbart förbereddes (TACK mamma för all hjälp!).
Min lilla tanke som poppade upp i mitt huvud för ett tag sen, om att ha en överraskningsfest för min kära moster, var på väg att bli verklighet utan att en enda liten misstanke hade vaknat hos henne...

På eftermiddagen åkte jag, min bror och våra två kusiner hem till mamma för att hålla oss hemifrån när moster kom hem från jobbet, och ett par timmar innan hon slutade skickade jag ett sms till henne. Hennes ena dotter fyller år idag, och eftersom både jag och min bror skulle åka hem från Dalarna idag skickade jag ett sms och bad henne göra sig iordning när hon kom hem efter jobbet och sa att vi skulle hämta upp henne för att åka iväg på en överraskningsutflykt med hennes dotter. Hon svalde lögnen helt och hållet och skickade tillbaka att det var världens bästa idé. Lite senare packade vi två bilar fulla med mat och dryck, åkte och hämtade mormor, mötte upp morbror (som moster inte hade träffat sen innan jul!) och lite annat löst folk för att i samlad trupp åka hem till moster.
Jag, lillebror och kusinerna åkte först och väl hemma låtsades vi inte om någonting. Moster trodde verkligen att vi skulle iväg på en utflykt, men hon hann knappt ut i hallen förrän det började svänga in bilar på gården...

Resten är historia - en historia värd att bevara. En massa glädjetårar, kramar och skratt. Blommor, presenter och glada återseenden. Mat, vin och mammas godaste tårta. Mer vin, musik och sköna diskussioner. Mer skratt, mer vin och en massa dans. Jägermeister, ännu mer dans och en kväll man aldrig vill ska ta slut. Diskberget jag grävde mig igenom imorse ville heller aldrig ta slut, men det var det värt...vad gör liksom det när man har har haft en fantastiskt lyckad fest för en helt fantastisk person (tusen tack till alla som var med och gjorde det möjligt!)!?

Vem trodde att den "lugna" lördagskvällen skulle sluta såhär, med ett provisoriskt dansgolv i vardagsrummet?

Jag älskar verkligen överraskningar, men är det något jag älskar mer så är det dubbla överraskningar. Låt oss överraska lite mer här i livet - det gör det lite mer värt att leva...
Foto by min kära kusin. Jag och moster dansar loss i natten...

What´s the point...

...of doing anything, if you never notice? undrar Johnossi längs min morgonrunda. Texten handlar verkligen inte om löpning, men jag tar ändå hjälp av orden i den 3 km långa uppförsbacken längs vägen. För det märks verkligen att jag inte har sprungit på väldigt länge. Det tar uppenbarligen tid att läka efter en 80 mil lång promenad...lång tid, och jag har lyssnat på mina värkande fötter och ben och låtit dem bestämma. 6 kilometer asfalt på blygsamma 33 minuter startar iallafall min lördag här hemma i Dalarna, och jag är otroligt glad att jag kan springa utan smärta. Kanske kan jag snart komma igång med löpningen på riktigt igen?

Moster och mannen jobbar, deras barn och min bror sover och jag sitter nu på min favoritkökssoffa med frukosten i magen och en kopp kaffe framför mig, och ser fram emot en lugn och totalt stressfri dag. Jag och min bror hade ju "lånat" våra kusiner ner till Stockholm i ett par dagar, och min moster var övertygad om att barnen skulle ta bussen hem till Dalarna igår. Hon blev onekligen förvånad (och började såklart gråta...) när istället min brors bil svänger in på gården och vi kliver ut och överraskar henne. Vad sjutton - det var ju hennes födelsedag och det måste ju firas! Jag älskar överraskningar - de gör liksom livet lite mer värt att leva...

What´s the point of doing anything if you never notice? Känn på orden och njut av er lördag...
Foto: Privat. En välförtjänt nedförsbacke efter mördaruppförsbacken...

Fredag den trettonde...

...och just idag för 40+ år sedan (även det en fredag faktiskt...) föddes världens bästa moster. Fredag den 13:e en otursdag? Tror inte det...
Skickar hundra kramar genom luften upp till Dalarna idag (måste dessutom tyvärr skicka tillbaka hennes två barn med bussen också...)!
HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA!

I'm alive...

...men har fokus på lite andra saker....kusinerna är på besök hos mig och min bror, och jag kan ju bara säga att jag verkligen imponeras av människor som är föräldrar på heltid! Det är hur mysigt som helst, men det tar onekligen energi...
Nu har vi lämnat av barnen i biomörkret hos Karate Kid och ger oss själva en välbehövlig kaffepaus. Senare vankas det middag hemma hos mig, och jag ska passa på att krama mina kära kusiner lite extra eftersom de åker hem igen redan imorgon. Tiden har verkligen rusat iväg, som alltid när man har roligt...tror att vi löser det genom att stanna uppe halva natten - mys!
Foto: Privat.

Autumn leaves...

Jag fick lite höstfeeling under morgonens promenad...såg ett par löv falla i Rålambshovsparken, insåg att sommaren snart kommer att vara historia och log lite för mig själv. Jag är verkligen redo för hösten nu. Det har varit en helt fantastisk sommar rent vädermässigt, och visst ska det väl bli lite mysigt med mörka kvällar, svala morgnar och stickade halsdukar? Jag längtar faktiskt...
Tittar i min kalender och inser att jag fr.o.m. nu endast har två oplanerade helger fram till december. Det kommer att blir en händelserik höst på många sätt (berättar mer senare...), och jag känner mig otroligt laddad! Förutom det som redan är inskrivet med bläck finns också mina blyertsplaner där...allt jag hoppas, vill och ska göra mitt bästa för att klämma in. Tror att jag kommer att se tillbaka på den här hösten och vintern med ett stort, om än lite utmattat, leende.

Go on with a spirit that fears nothing! står det på mitt kylskåp, och det är något jag försöker göra varje dag...och ska verkligen göra mitt bästa för att tänka på det de närmaste månaderna. Kan behöva det extra mycket redan idag faktiskt. Kusinerna är på väg ner från Dalarna, och jag och min bror ska bli tonårsföräldrar för ett par dagar. Med tanke på att Stockholm bjuder på klarblå himmel väntar nog Gröna Lund på oss, och om jag känner mina kära kusiner rätt så finns det inte i deras världsbild att jag inte ska med upp i Insane, Fritt Fall och de andra härliga(?) attraktionerna...ska försöka tänka på när jag för några dagar sedan låg med uppskuren hornhinna så känns det nog lättare.

Ha en bra onsdag - give yourself a happy day!
Foto: Privat.

aLways

The truth, and nothing but the truth...

Ja, jag har ju lovat att berätta allt om min laseroperation. Eftersom jag är en person som brukar hålla vad jag lovar kommer då här (den lååånga) sanningen. Håll till godo...

Jag har haft glasögon och linser i ungefär 20 år p.g.a. min närsynthet. I slutet av förra året kollade jag min syn senast och hade då -4 på vänster öga och -3.50 och en liten, med linser okorrigerbar, astigmatism på höger. Operationen har legat i mitt huvud under flera år, men jag har helt ärligt inte vågat ta steget. Tanken på att någon skulle skära i mina ögon var mig helt enkelt övermäktig. Det sista året har jag dock känt mer och mer att jag verkligen skulle vilja göra den där operationen och jag har undersökt olika möjligheter och alternativ.

Efter att ha pratat med en vän som åkte till Istanbul för ett år sen och var mer än nöjd föll mitt val på att åka med Perfekt Syn och träffa Dr Nusret Bas, Turkiets bästa ögonkirurg. Prismässigt är det oslagbart att välja Turkiet framför Sverige, och jag litade på läkarens skicklighet efter hans drygt 50 000 genomförda operationer...

Att jag fick med mig min kära gymnasiekompis Petra som jag inte har sett på två år, men som jag hängde med i vått och torrt för 10 år sen, var bara en fantastisk bonus. Såhär i efterhand inser jag att jag inte hade klarat helgen utan henne.

Vi kom till Istanbul i torsdags eftermiddag och en chaufför hämtade upp oss på flygplatsen. Meningen var att vi då skulle ha blivit körda direkt till hotellet, men under färden fick vi reda på att vi istället skulle till kliniken. Gruppen hade tydligen blivit oväntat stor så förundersökningarna var tvungna att inledas redan på ankomstdagen istället för på fredagen, vår operationsdag.

Exakt vad de gjorde på torsdag kväll vet jag faktiskt inte, men jag vet att de filmade och mätte ögat i diverse apparater. Fick också läsa på en klassisk bokstavstavla på väggen och inse att min syn faktiskt var -4.25 och -3.75, alltså lite sämre än jag trodde. Nusret, som jag direkt kände mig otroligt trygg med, gjorde en bedömning av ögat, framför allt hornhinnan, och man fick reda på vilken typ av operation bland de ca 11 olika som var mest passande för ens ögon. Det visade sig att min hornhinna var "brant", och att en Intralase Lasik (som är en lite mer avancerad variant av den "klassiska" lasikoperationen) var det enda som var aktuellt. Hade på förhand läst om intralase-behandlingen och att den å ena sidan skulle vara lite dyrare (närmare bestämt $590) men å andra sidan säkrare och med mindre risker för komplikationer än föregångaren Lasik. Bara att köra med andra ord.

Otroligt trötta och fulla av en massa intryck landade vi på hotellet väldigt sent på fredag kväll, och middagen fick bli lite frukt och yoghurt från vår lokala lilla butik. Ingen av oss hade någon direkt aptit... Somnade som två barn.

Fredag morgon när jag vaknade kände jag direkt hur nervositeten kom smygande, men jag försökte verkligen att fokusera bort den. Vi skulle inte bli hämtade förrän klockan 14, och dagen hade skulle bli väldigt lång och jobbig om jag skulle spendera den med att vara nervös...

Frukosten serverades på hotellets tak, och det var rätt skönt att få sitta där och prata om allt och inget och titta ut över Istanbul...liksom glömma bort för en sekund varför vi var där.

Sprang på en kille som hade anlänt tidigare och hade gjort operationen kvällen innan, och han berättade att han såg bra men att han hade haft några timmar av smärta på natten som "inte var roliga alls". Ja ja tänkte jag, smärta har man ju känt tidigare, och hade min vandring över Spanien i minnet.

Förmiddagen spenderade vi med en lång promenad runt stan, en god turkisk kycklingkebab till lunch och prat om en massa gamla minnen. Det kändes som att vi var där på en helt vanlig semester, men klockan 14 var det dags för oss att hoppa in i den lilla bussen och åka till sjukhuset, och då kom verkligheten ikapp. Pulsen steg och nervositeten kom krypande igen.

Väl framme på kliniken blev det en del väntande och vi ropades upp en och en. Efter kanske 2-3 timmar ropades mitt namn upp och det var dags att möta läkaren iklädd pappersrock - och mössa. Nervositeten i det lilla väntrummet precis utanför operationssalen är svår att beskriva, men det är ingen känsla jag vill ha tillbaka. Ett par droppar bedövningsmedel i ögonen senare var jag plötsligt inne hos läkaren och hans lilla team. Hello Helena, och sen var det bara att lägga sig på britsen.

Det som sker nu är inte bekvämt...inte alls. Jag blir tvättad runt ögonen och sen sätter det igång, höger öga först. En ring av något slag som gör det omöjligt att blunda fästs runt mitt öga och expanderar det. Helt ok känsla än så länge. Sugkoppen som sedan sätts på ögat är inte lika skön. Otroligt obehaglig känsla när ögat "sugs upp" en bit från ansiktet. Ligger så i några sekunder, det blir svart och jag tror att laseroperationen genomförs, men vad som i själva verket sker är att det bara skärs ett snitt i min hornhinna. Verktygen tas bort, jag känner mig lättad att äntligen få blunda med höger, och allt upprepas sedan på vänster sida.

När jag reser mig upp från britsen känner jag mig ändå rätt lugn och tycker att en laseroperation ändå inte är så farlig som jag har trott. Tills jag kommer ut i väntrummet, that is. Då får jag nämligen reda på att värmerekordet (tydligen den varmaste dagen på 100 år i Istanbul) och framför allt luftfuktigheten har gjort att laserutrustningen inte orkar vara med, och att de därför har beslutat att göra operationen i två steg. Uppskärningen av hornhinnan där vi är, men själva laseringreppet på ett annat sjukhus. Vadå...åka buss till ett annat sjukhus med uppskuren hornhinna? Att säga att jag var lugn i det läget är att vara så långt ifrån sanningen som det bara är möjligt. "Don't touch your eyes" var det enda vi behövde fokusera på, men det är ingen lätt uppgift när det svider, kliar och rinner...

Mina svullna ögon med uppskuren hornhinna...två minuter efter ingreppet.

Efter kanske en halvtimme (som dock kändes som en halv dag) var det alltså dags att återigen hoppa in i bussen, och ytterligare en halvtimme senare anländer vi på ett sjukhus på den asiatiska sidan av Istanbul. Vi skämtar om att vi tvingas åka ända till Asien för att få vår operation gjord, men det ligger bara nervositet i skratten i bussen...

Läkaren har åkt före och är redan på plats, och vi får sätta oss i ett nytt väntrum. Vi ropas återigen upp en och en. För varje person som går in blir jag mer och mer nervös. Alla som kommer ut är dock överens om att laseringreppet inte är någonting om man jämför med sugkoppen vid det första ingreppet. Skönt. Petra får gå in, och efter henne är det min tur. Min puls är nog uppe i 200 när jag sitter och väntar på min tur. Jag hör ett dunkande ljud från operationssalen men tänker att det inte kan ha något att göra med det jag ska utsättas för, så jag ignorerar det.
När Petra kommer ut ser jag att hon är rätt tagen. Jag frågar hur det känns och får ett "det kommer att gå bra" till svar. Där och då inser jag att alla som har kommit ut tidigare har ljugit. Det här är inte alls något mindre obehagligt ingrepp. Det här är inte kul någonstans.

Helena? frågar läkaren och jag nickar och lägger mig på britsen, den andra för dagen. Halvt skräckslagen för att vara helt ärlig. Eftersom läkaren och hans kollega pratar turkiska finns en assistent med i rummet som berättar för mig på engelska vad som händer. Allt går väldigt snabbt utan att vara hetsigt, min puls ligger konstant på max och jag vill bara därifrån.
"Now they will wash your eyes, close your eyes", och jag lyder. En hårdhänt man tvättar mina ögon med två bomullspads, och jag undrar om min hornhinna inte är känsligare än så när den är uppskuren..? Någon typ av plastfilm klistras på mitt ansikte så bara ögonen syns, och jag får lite svårt att andas under min mask.
En ring i ett material som jag inte kan identifiera fästs på mitt högra öga, läkaren börjar skruva på den varpå mitt öga spärras upp mer och mer. Oskönt, minst sagt. Lite extra bedövningsmedel droppas i efter att jag har sagt att jag faktiskt känner lite smärta i ögonvrån, och med en obefintlig möjlighet att stänga ögat ser jag sen hur läkaren tvättar mitt öga. Vi pratar nu inte om ögonlocket, utan han är faktiskt på själva ögat och tvättar. Jag ser allt, men känner inget - en otroligt märklig känsla.
"Now he is trying to remove your flap" hör jag assistenten säga, och jag inser att "flap" är synonymt med hornhinna. Känslan av att se ett glänsande instrument som liknar en liten pincett närma sig ögat, se att en bit faktiskt viks undan och att sen hamna i ett totalt suddigt och bländande ljust tillstånd är helt omöjlig att förklara. Jag ligger på en brits med tvingat öppnat öga och min hornhinna är verkligen bortvikt. Blottad är bara förnamnet på känslan som finns i min kropp. Livrädd är efternamnet.
"Focus on the red light" är nästa instruktion jag får och jag inser att den blinkande pricken är varifrån lasern nu skall in i mitt öga. Det är också nu jag inser att det höga ljudet jag hörde från väntrummet visst hör till min operation. En laserutrustning är inte tyst, inte på långa vägar. Efter 25 sekunders ljudligt hamrande och en assistent som bara vill väl men mot min vilja räknar ner var femte sekund, är det över.
Jag ser återigen ett glänsande instrument, att läkaren tar tag i något på mitt öga och plötsligt är synen tillbaka - hornhinnan är på plats igen. Dags för en ny omgång av känsellöst tvättande på mitt uppspärrade öga, och sen tas äntligen den vansinnigt obehagliga ringen bort. Jag får äntligen stänga ögat, släppa på spänningen i min kropp och andas normalt. Fem andetag och de påminner mig om att det är ett öga kvar. Känslan jag har i min kropp i just den sekunden är en av de obehagligaste jag någonsin känt. Det är omöjligt att dra sig ur nu, och det enda jag vill göra är att gråta, skrika rakt ut och bara försvinna. Jag är så rädd och osäker att jag känner mig illamående.
Andra ögat avklaras på samma sätt, och faktiskt är det lite lättare än det första. Jag vet trots allt vad som ska hända och är beredd på alla konstiga känslor och upplevelser som chockade mig i samband med det första ögat, men jag skulle ljuga om jag sa att jag var avslappnad. Assistenten ser förmodligen att jag inte mår så bra, för hon låter mig veta att det bara är "25 more seconds, then it's over".

När allt är över ställer jag mig upp, skakar hand med och tackar läkaren, och kan för egen maskin lämna operationssalen. Jag märker direkt att jag faktiskt ser bra på långt håll, men synen är såklart lite grumlig. Jag sätter mig en stund på stolen utanför salen och andas ikapp lite, sen förflyttar jag mig ut till soffan i det större väntrummet där Petra sitter. Och där blir vi sittande. Gråter, svettas och plötsligt kan jag inte öppna mina ögon alls. En obeskrivlig smärta kryper sig dessutom på...
Tänk dig att någon injicerar saltvatten i ögonen, gnuggar dem med en lök och sedan lyser dig i ansiktet med en gigantisk strålkastare som du tvingas stirra in i. Lägg till det en tårproduktion som inte är av denna värld, totalt täppthet i näsan och obeskrivlig huvudvärk. Sen tar du den känslan gånger tio. Jag har aldrig upplevt en smärta i närheten av den jag känner de två närmaste timmarna efter operationen, jag vill bara krypa ur mitt eget skinn och försvinna. Rädslan över att aldrig mer kunna öppna ögonen gör inte saken bättre, och jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen. Får en värktablett som inte hjälper, det är otroligt varmt i väntrummet och jag försöker verkligen tänka positivt, men det går inte.
En halvtimme efter operationen vill läkaren göra en efterkontroll, en kontroll som för mig är helt ofattbar eftersom jag inte ens får upp ögonen. Lycka till tänker jag när jag sätter mig i stolen framför Dr Bas, och han lyckas trots allt på något sätt. Han får upp mina ögon, lyser i dem med en lampa i någon sekund och det enda jag hör är "Helena - it's perfect". Där och då inser jag att operationen har gått som den ska och mentalt blir jag lite lugnare. Smärtan däremot, den är oförändrad.

Både jag och Petra tvingas ledas ut från sjukhuset till bussen, ingen av oss får upp ögonen tillräckligt för att kunna se var vi sätter fötterna. Bussresan hem känns som en evighet, och smärtan är outhärdlig. Ögondroppar med antibiotika och steroider ska tas en gång i timmen och det är en stor utmaning att lyckas få i dem i ögonen längs vägen. Jag lyckas dock, och helt otippat somnar jag dessutom mitt i smärtan, förmodligen av ren utmattning.
Två timmar efter avslutad operation är vi framme vid hotellet, och kan jag faktiskt börja öppna ögonen lite. Smärtan har klingat av, men det känns fortfarande som att någon strör salt i mina ögon. Ytterligare en timme senare kan jag hålla ögonen öppna helt och hållet och det svider ytterst lite, och totalt fyra timmar efter ingreppet är smärtan borta. Ögonen känns trötta, men jag ser hur bra som helst och jag har inte ont. Vilken otrolig känsla!
Vi somnar mitt i ett samtal utan att säga god natt, och på lördag morgon är det en helt ny värld som möter mig. Jag ser när jag slår upp ögonen utan att behöva leta fram glasögonen eller sätta i mina linser. En person som har sett hela livet kan inte förstå lättnaden, men alla ni som vaknar halvblinda varje morgon vet vad jag pratar om. Tänk er känslan av att ni har glömt linserna i kvällen innan, men sen inser att ni faktiskt aldrig ens satte i några. Obeskrivligt.

Efterkontrollen på kliniken dagen efter operationen kändes som en walk in the park. Läkaren tittade med ett par instrument, jag fick läsa på tavlan på väggen och det konstaterades att jag har 100% vision på både höger och vänster öga. Jag ser 0.0 (perfekt) och även min astigmatism som tidigare inte har kunnat korrigerats med linser är nu bortbränd med en turkisk laserstråle. Jag ser med andra ord bättre än någonsin, bättre än jag någonsin gjort med mina linser eller glasögon.
Sightseeingen runt Istanbul dagen efter operationen kunde jag genomföra utan solglasögon, trots att jag hört att man kan vara ljuskänslig i veckor efteråt...

Tre dygn efter operation, och inte ett spår av ingreppet...

Nu drygt tre dygn efter operationen ser mina ögon ut att må hur bra som helst, mina ögonvitor är vitare än någonsin och jag känner ingenting av att jag i fredags låg på ett operationsbord med en massa konstiga instrument i mina ögon. Jag tar mina ögondroppar med antibiotika och steroider var fjärde timme och kompletterar med lite tårvätska på flaska lite då och då, eftersom ögonen lätt känns lite torra såhär i början. I övrigt känns det bättre än någonsin och jag njuter varje sekund av att kunna läsa skyltar och urskilja detaljer som jag aldrig tidigare har klarat.
Om jag skulle göra om det? Ja. Hade du frågat mig en timme efter operationen hade svaret dock varit NEJ. För man ska veta att det gör ont, rejält ont. Jag skulle heller inte rekommendera någon att åka iväg ensam, man känner sig rätt svag och liten efter ingreppet och även om sällskapet är lika blind som en själv så är det iallafall skönt att ha någon i sin närhet (TACK Petra!).

Det blev en lång historia, men det är också hela sanningen. Har ni frågor så fråga - jag kommer att svara ärligt...även om jag uppskattar att vissa av mina vänner som har genomgått samma sak har mörkat detaljer om smärtan, obehaget och rädslan. Tack, på riktigt.
Foton: Privata.