-0,45 kg på 6 minuter

Nej, det är ingen mirakelbantningskur jag pratar om. Bara lite hederlig blodgivning. Idag var det äntligen dags, och det var skönt som alltid, både för kroppen och samvetet.
Snälla alla friska och krya människor där ute, ta chansen att göra en insats och börja dela med er lite av er själva. Jag vet att långt ifrån alla får eller kan ge blod, men de som kan tycker jag verkligen ska ge det en chans. Det råder nästan alltid blodbrist och när man läser historier som denna känner man sig stolt över att man bidrar med det lilla man kan.
0,45 liter tre gånger per år. Det är inte mycket för oss friska, men kan vara skillnaden mellan liv och död för andra.
Foto privat. Tack söta Eva på Kungstappen för att du vågade dig på min kamera!
Mer info på www.geblod.nu

A piece of me...

Jag har i hela mitt liv haft smått blodskräck. Blir illamående av att se större sår, operationer på tv eller film och undviker gärna att lyssna när någon berättar om olyckor och skador. Tuppade av när jag en gång tog bort stygn från mitt sydda knä, höll på att kräkas när jag för ett par år sen såg en gammal man bli påkörd mitt i Los Angeles och för inte alls längesen svimmade jag i en biosalong.

När en kollega för några år sedan frågade mig om jag ville bli blodgivare skrattade jag därför mest och tänkte att det aldrig skulle kunna bli verklighet. Inte nog med att jag ska utsättas för blod, jag ska också frivilligt bli stucken i armen med en nål grov som en virknål!? Nej tack.
Efter närmare eftertanke och efter att ha insett vilken blodbrist det ofta råder i Sverige (ibland får t.o.m. planerade operationer ställas in...) omvärderade jag och fick en idé om att blodgivningen skulle kunna fungera som lite terapi och att jag kanske skulle bota min skräck genom att regelbundet matas med det obehagliga...
Sagt och gjort. Livrädd följde jag med henne till blodcentralen, gjorde en massa tester och ett par veckor senare var det dags att lämna mina första 4,5 dl av mitt eget blod. Skakis och lite yr, men jag tog mig igenom det.

Nu har det gått nästan 8 år sen första gången och jag har lämnat åtskilliga liter med blod till bättre behövande. Istället för att vara rädd längtar jag till nästa gång jag får komma dit, lägga mig och slappna av en stund, bli omhändertagen av en snäll sköterska, ge bort 10% av mitt blod och sedan fyllas av ett totalt lugn i hela kroppen (känslan är väldigt lik den som infinner sig efter ett hårt träningspass). Att blodet sedan analyseras och testas för allvarliga sjukdomar ser jag bara som en bonus, en gratis extrakoll av min kropps välmående.

Det är snart dags att lämna igen, kallelsen kom idag.
Nu undrar jag om det är någon av alla er bloggläsare som vill följa med, göra en insats och bli blodgivare?
Planerar att besöka min blodcentral under vecka 32, och det vore verkligen kul om jag kunde värva och få med mig ett gäng härliga människor som är redo att ge bort en liten del av sig själva.
Vill du vara med och rädda liv? Maila mig eller lämna en kommentar på det här inlägget. Läs mer om blodgivning på http://www.geblod.nu/.
Foto privat.

Hjälp mig...

Nu i maj har bloggare runt om i Sverige startat ett blogguppror för att stödja Röda Korsets kampanj "Rädda Mammorna."
Rädda Mammorna-kampanjen inbringar pengar till arbetet för att skydda kvinnor och deras familjer i det trettiotal krig och väpnade konflikter som pågår på olika platser i världen.
Kampanjen avslutas med en direktsänd insamlingskväll i TV4 på mors dag den 31 maj.
Fram till dess hoppas vi att så många svenska bloggare som möjligt har gått med och skänkt pengar för att hjälpa kvinnor runt om i världen.
Mer info hittar du här!

Hjälp mig att hjälpa genom att klicka till höger...

Skärpning!

Ok, jag gillar att träna. Jag tränar dessutom ganska mycket och ganska ofta. Men behöver man verkligen så här mycket träningskläder (10 outfits som ligger i tvätten är inte ens med på bilden...)!?
Alltså, jag skulle ju förstå mig själv om jag hade träning som yrke eller tvättade sisådär en gång i månaden, då hade jag verkligen behövt alla dessa kläder. Nu är så icke fallet och något måste följdaktligen göras. Det är inte ok att hitta kläder man hade glömt att man har.
En del sparas, en del ges bort, en del (oanvända, gud förbjude...)hamnar på Tradera och en del går till Sats insamlingskampanj "Orka göra skillnad"!
Heja mig, jag älskar att rensa!