Några tusen ex av mig...

...finns nu i väldigt många brevlådor...
Fitness Magazine nr 2 är snart ute i butik!

~*WiNtEr*~

Äntligen får man dra på sig långkalsongerna och ta morgonpromenader i snö och en kyla som biter sig fast i kinderna - underbart!
Foto privat. En svart michelingubbe vid klipporna som bär på minnen.

Attraktion vs förälskelse vs kärlek

Lucia. Denna mysiga söndag som jag har börjat med luciamorgon på tv för att sedan krypa tillbaka till sängen och sova en stund till...en välbehövlig stressfri morgon.

För två år sen var min lucia inte lika mysig och rofylld. För exakt två år sen väntade jag på att min dåvarande pojkvän, sambo och kärlek skulle komma hem från en kul helg i Åre. Men jag såg inte fram emot det. Inte alls. Jag visste att det skulle bli vår sista dag som ett par, att vår saga, som jag en gång trodde skulle vara för evigt, skulle ta slut efter fem år. Tårar, smärta och lidande, men jag har aldrig ångrat mitt beslut och när jag går tillbaka ett år och läser vad jag skrev då känner jag att jag fortfarande känner samma sak. Det var ett svårt beslut, men det jag har fått har vägt upp det flerfaldigt.

Varför tog det slut? är det fortfarande människor som frågar. Ja, varför? Mina känslor var inte de rätta på slutet, något fattades. Jag älskade honom, men jag var inte kär. Jag kände mig trygg med honom, men attraktionen fanns inte.

Har pratat en del med en vän om alla dessa känslor och vad de står för.

Hur vet man att man är förälskad? Är en förälskelse likställt med att vara kär? Kan en attraktion kännas som en förälskelse? Vad är en attraktion och när övergår den till kärlek?

Att bli pirrig av att vara nära en människa och känna en dragning till honom/henne är väl en ren attraktion? Men är det skillnad om det samtidigt flyger omkring fjärilar i magen när personen är närvarande, eller kan det fortfarande "bara" vara en attraktion?

Om man dessutom trivs rent intellektuellt i hans/hennes närhet, känner sig varm inombords och har väldigt kul ihop - är man förälskad då?

Om man blir glad av ett samtal eller sms från personen i fråga och känner att man kan sitta i timmar och diskutera allt och inget - vad står det för?

Att bli attraherad av en människa tror jag händer alla flera gånger under livet, oavsett om man är singel eller i ett stabilt förhållande. Attraktionen till andra kommer alltid att finnas där, med det inte sagt att den kommer att övergå till något allvarligare än så.

Men när övergår attraktionen till en förälskelse? Och hur känner man skillnaden på en spontan och plötslig förälskelse och att man faktiskt är kär?

När har man träffat rätt? Är det när attraktionen och förälskelsen blir ett och skapar kärlek?

Hur vet man att kärleken är borta? Är det när attraktionen och förälskelsen har falnat och enbart tryggheten är kvar och totalt har tagit över?

Härliga lucia...tack för att du får mig att fundera över livets största gåta.

Foto privat. Kalifornien 2006. Här var jag garanterat både kär, förälskad och attraherad...allt på en gång.

En ovanlig onsdag...

...i ett liv som snart slår hastighetsrekord.
Lovar att berätta var och när ni kan se reslutatet...
Sov gott mina vänner!
Foto privat. Jag och en underbar make up artist med ett stort hjärta. Tack för bilden Daniel!

Men allvarligt talat...

...är det bara jag som tycker att huvudstaden är lite i kallaste laget just nu? Det är liksom sådär Stockholms-rått och kylan kryper innanför kläderna...
Har efter en mysig dag på stan lämnat kusinen i min lillebrors händer, och är nu hemma och mellanlandar innan konserten. Genomfrusen. Har tre lager kläder och en filt och ändå fryser jag.
Brukar titta på lite varma semesterbilder när jag känner mig såhär, det hjälper faktiskt att fokusera lite på solen när man själv känner sig som en istapp.
Hittade bilden som är tagen när det var varmare än jag någonsin upplevt, varken före eller efter. Gili Meno, Indonesien, våren 2007. Hetare än helvetet, en hel dags snorkling utan huvudbonad och en Helena med solstinget from hell var ett faktum. Grillad svärdfisk på tallriken som aldrig ens petades i. Ett helt dygn utan mat men med hög feber, kräkningar, svettningar, yrande och en orolig pojkvän som baddade mig med våta handdukar. Ingen aning om var närmaste sjukhus låg...men säg inte det till mamma och pappa. Som grädde på moset toppades natten med strömavbrott så att ac:n inte fungerade.
November i Stockholm är kanske inte så dumt ändå...i jämförelse alltså.

The best of Best of the Best

Det bästa med dagen, förutom att jag fick spendera den med min bästa vän, var...

...att Martin Lidberg (vilken fysik!) fick oss att brottas och skratta som små barn så att svetten forsade...och dessutom gav oss bra idéer för lite ny träning till hösten och vintern - jippi!

...att vi äntligen fick ett mysigt lunchbreak med framtidsplanering...

...och att lite saker fick följa med hem.

Guldskor från Reebok (tack Fitness Magazine!), goda téer från Yogi Tea och vackra saker med fina budskap från Kreativ Insikt, bl.a. en fin bok med texten "följ dina drömmar, de är ditt liv", där jag ska samla mina märkliga drömmar som ibland dyker upp när jag sover...och när jag är vaken.

En bra dag som är långt ifrån slut. Nu är det fokus på pyssel och mys här hemma för att ladda för en ny vecka. En bra vecka som ser mer än rolig ut i kalendern...berättar sen!

Kram på er!

Foton privata.

♥ Pappa ♥

Idag är det din dag. Jag längtar efter dig...varje dag.
Foton privata. Det händer inte mycket på 30 år...

Totally blown away...

Jag har inga ord för Williams Fitzsimmons första besök i Sverige någonsin, och hans spelning på Södra Teatern igår. Allt jag har att säga är magi, och jag hoppas att alla som har chansen går och ser honom på Storan i Göteborg ikväll.
Tänker inte ens försöka mig på att förklara känslan jag hade i kroppen när jag lämnade teatern.

"You will get all hairy" sa han.
"I don't care" svarade jag.
Inget skägg i världen hade kunnat stoppa mig från att visa denna underbara artist min spontana uppskattning.

Come back soon...please.
Foton privata.

Dags att SVETTAS!

Hemma och laddar med mellis och bra musik för veckans första träningspass - BodyCombat med bästa Leon! Om två timmar kommer jag att vara helt slut och fylld med underbara endorfiner - LOVE IT!
Bild från Nike Convention, jan 09. Vätskepaus mitt i dagens photosession...
Foto: Fitness Magazine.

Namaste...

Veckans tidigaste joggingtur kombinerat med yoga ledd av underbaraste Lena är över...
Känslan i kroppen efter dagens träning är långt ifrån densamma som efter gårdagens. Där endorfinerna rusade omkring för drygt tolv timmar sedan har det nu infunnit sig ett totalt lugn och en skön harmoni.
Det är ju det jag älskar med träningen, att man med egen vilja kan försätta kroppen i så många olika skepnader. Från att ena passet känna sig som ett totalt kontrollerat och starkt kraftpaket, till att under nästa vara mer likt ett abstrakt, oidentifierbart "något" som bara flyter med.
Två totalt olika känslor, men båda precis lika underbara på sina sätt.
Det kallas balans, mina vänner. Yin & Yang.
Foto privat.

BodyCombat - check!

Det är återigen konstaterat. BodyCombat är det bästa sättet att starta om hela kroppen och bjuda sig själv på en endorfindos storlek XL. Är det dessutom Leon som är chef på golvet så är succén ett faktum! Energi är bara förnamnet när det gäller honom (eller som han själv uttryckte det idag; Jag kanske inte skulle ha tagit den där sista koppen med kaffe?)!
BodyCombat är näst intill den perfekta träningen enligt mig. Pulstoppar, kordination, styrka och smidighet - vad mer behöver man? Att man dessutom får ett bra klipp i högern kommer på köpet...man vet aldrig när man kan komma att behöva använda den liksom.
Nu återstår ytterligare fem träningsdagar den här veckan - I LOVE IT!

Så nära frisk man kan bli...

Det här kan vara det jag saknar mest av allt just nu.

Trötta muskler. Svett. Blodsmak. Endorfiner. Träningsvärk.

Jag vilar imorgon också, men i helgen...aj aj aj säger jag bara!

Då ska det testas gränser...

Kramar kommer som god tvåa på saknadslistan, by the way...

Foto privat. Efter sommarens by far varmaste löprunda.

Inlägg nr 700...

...tillägnar jag helt till er läsare!
Har en fullspäckad måndag med jobb, besök hos hudterapeuten, träning och slutligen avskedsmiddag med gamla arbetskollegorna (jag vet att jag slutade redan i juni, men det är först nu jag har tillräckligt med distans...).
Eftersom det inte finns en enda minut över för bloggen(blä) idag tänkte jag lämna den helt i era händer istället och ha en liten frågestund. Fråga vad ni vill. Om min träning. Om min vila. Om mina drömmar. Mardrömmar. Min person. Min bakgrund. Min framtid. Vad ni vill.
Imorgon bitti efter yogan lovar jag att börja svara. På allt.

Puss på er och ha en underbar måndag!
Foto privat. Jag och mr sjölejon på Galapagos.

BeAuTiFuL 30 i bilder...

TACK ALLA MINA VÄNNER FÖR EN FANTASTISK KVÄLL...och tack alla läsare för era gratulationer!

Somnar med ett varmt hjärta och ett leende på läpparna.

Foton privata!

Dagen d men ändå dagen efter...

Fördrink före fördrinken innan gästerna rasade in igår. En touch av rosa, självklart. Det blev nååågra fler drinkar efter den här...
Självklart blev det fler bilder också, men jag hinner inte visa nu...lovar att det kommer ikväll!
Måste fira mamma lite nu, för 30 år sen fick hon nämligen mig i födelsedagspresent.
HIPP HIPP HURRA för oss idag!

Superwoman?

På söndag når jag mina stora tre noll och det ska firas med en ganska stor fest på lördag.

Jobbet kräver fortfarande en massa extra fokus och energi.

Prioriterar för första gången på länge sömnen, eftersom kroppen känns lite trött och sliten.

Försöker få ihop två resor, en kortare och en längre, både tidsmässigt och ekonomiskt.

Planerar mitt försenade födelsedagsfirande hemma i Dalarna.

Det är minst sagt lite mycket nu, och om ni undrar varför jag inte hänger här så ofta så vet ni nu varför. Kloning skulle kännas som en bra lösning för tillfället.

Mitt 30-årslöfte till mig själv är tveklöst att lära mig att ta det lite lugnare, och jag hoppas kunna vara tillbaka här med mer kraft än någonsin efter helgen!

Fotomontage privat. Kloning anyone?

I had the time of my life...

Det känns som igår.
VHS. Chips och dill - och gräslökdip. Fanta. Gråa mysbrallor och en hög tofs på huvudet. Jag och M i plyschsoffan, Dirty Dancing på tv:n.

"Nobody puts Baby in a corner"... Jag ville verkligen vara "Baby" Houseman. Vem ville inte vara henne då? Jag ville också bära en vattenmelon och hamna på ett svettigt dansgolv tillsammans med Johnny Castle, för att sedan krypa runt på golvet i en dansstudio och sjunga "come here loverboy!". Det vill jag fortfarande. Som tonåring övade jag och min dåvarande pojkvän "lyftet" hemma i Siljan. Jag kan se filmen om och om igen och gråter fortfarande till slutscenen.

Det är nog många med mig som känner lite sorg i barndomshjärtat idag.

Rest In Peace Patrick Swayze.

Foto privat. London, våren 2007. Två (av tre) lyriska tjejer efter Dirty Dancing - the musical.

Bildbevis

Idag kom beviset från Sony Music. Backstreet Boys - check!
Tack Sofia för att du tog med mig ännu ett steg på boyband-resan som aldrig verkar ta slut...next stop Hovet!

21 km lidande

För det första - tack för alla fina ord efter mitt lopp igår, de värmer otroligt mycket!

Det är nog först idag som jag faktiskt inser att jag har presterat något långt över min förväntan. När jag tänker tillbaka på loppet är det ett under att jag ens tog mig i mål.

Direkt när jag vaknade igår hade jag en känsla i kroppen att min dröm om att ta mig i mål under 1,40 bara var att glömma. Tung i kroppen, trött och seg. Besöket på Super Saturday på förmiddagen kanske inte var den bästa uppladdningen heller. Hoppade av BodyBalance-klassen efter en halvtimme eftersom jag fick mjölksyra bara av att stå på huk. Något var inte som det skulle.

Körde en BodyPump-klass innan lunch, hade lätta vikter och avstod helt och hållet från utfallslåten. Vilken känsla när det är 700 personer i salen - energi! Kände dock att kroppen inte svarade som den brukade, och när jag tog tunnelbanan hem för att byta om tyckte jag knappt att det skulle bli kul att springa. Konstig känsla.

Startdags. Perfekt väder. Alla laddade utom jag. Trött. Gäspar.

5 km - 22.11. "Sakta ner" säger jag till mig själv. Håll. Ont i magen. Tråkigt. Trött. "Jag bryter" är min känsla i kroppen.

10 km - 45.04. "SAKTA NER" smått skriker jag till mig själv. Lite piggare men tung i kroppen.

15 km - 1.08. Precis påhejad av bästa vännen...ropar till henne att det är tungt. Vill inte springa mer, men stålsätter mig och fortsätter.

17 km - vansinnigt trött. Ser ingen tjej, bara smala män som ser ut som att de har sprungit sen de föddes. "Vad gör jag med de här?" är min tanke. "Du kan ju springa! Nu kämpar du hela vägen in i mål!"

19 km - får plötsligt ny energi. Bara 2 km kvar...

20 km - 1.31. Jag ler. 1.31! Och jag har bara EN KILOMETER kvar! Känlsan är oslagbar. Jag ökar och springer om hur många som helst. Stänger av min iPod för att höra publiken. Ryser i kroppen och ler samtidigt som benen skriker av mjölksyra.

21 km - 1.36.12. Upploppet går så snabbt att benen inte vill stanna efter målgång, de fortsätter springa. Krockar med en man som bara ler och är lika trött som jag. Jag är så trött att jag nästan börjar gråta, men så otroligt glad. Mest glad att pinan är över. Det var inte kul att springa, inte alls. Kroppen skrek nej i 21 km. Tur att min vän inte var vid målet, då hade jag brutit ihop i hennes famn.

Plats 82 av 2365 tjejer! Slipade förra årets tid med 4 minuter och 6 sekunder. Jag förstår inte hur jag lyckades klara det...

Åkte hem på tunnelbanan. Ensam. Kroppen helt urvriden. Trött, glad och lättad.

Kliver av tunnelbanan, ska byta till bussen. 7 minuters väntan, blä. Förstår ni min lycka när min bästa bästa vän hoppar ut ur busskuren och har bestämt sig för att följa med mig hem!? Vad skulle jag göra utan dig?

Middag, ett par glas vin och sen iväg på Super Saturday-partyt.

Somnade helt utpumpad vid 02.o0 efter en minst sagt hektisk dag.

Söndagen kommer till 90% att tillbringas i soffan. Idol-maraton och god mat.

Lite stel i höger knä, annars känns kroppen som vanligt.

Hoppas att ni får en bra dag fina ni!

Foton privata.

BodyPump med 700 pers.

Jag och bästa C i en klassisk spegelbild på partyt igår.

Tips från coachen, del 2

Ok...min käre "coach" blev lite småstolt över att jag tagit hans råd om aminosyror på allvar, och faktiskt tvingar i mig den där osmakliga vätskan innan min morgonträning...

Nu tar han sig dock friheten att redan komma med ett nytt tips...

En till vilodag i veckan (utöver den som jag redan har...). Där tror jag dock att gränsen går. Måste man verkligen vila mer än en dag i veckan?

Foto privat. Jag var bättre på att vila när jag var 4 år...