Ett nytt kapitel

Jag hade verkligen en riktig svacka igår kväll, det är bara att konstatera. Är faktiskt helt ärligt ganska, för att inte säga fruktansvärt, trött på att ha de där svackorna nu.

Den bästa medicinen mot svackor som den jag hade igår är, av erfarenhet, att ställa klockan och ge sig ut på en promenad och få en överdos av frisk luft. Min promenad imorse blev längre än jag planerat, eftersom vädergudarna hade hört min bön och täckt Stockholm med snö! En och en halv timmes iskall promenad längs vattnet i full snöstorm - precis vad jag behövde!

Kom fram till en massa saker under tiden, både jobbiga och smått underbara, och har nu bestämt mig för att starta ett nytt kapitel i mitt liv. Jag vet, många säger väldigt ofta att nya kapitel ska startas och sen blir det zero, nothing, nada av det. Men jag menar verkligen allvar nu. På riktigt.

Bort med allt som orsakar svackor, in med mer av det som ger mig energi. Samma energi som jag hade hela dagen igår men som på kvällen rann av mig som vatten på en gås. Jag är värd att må bra 7 dagar i veckan, 24 timmar per dygn, punkt slut. Med det inte sagt att jag kommer att ignorera allt och alla runt mig och bara tänka på mitt eget välmående, det har jag för stort hjärta för...men jag har redan en del saker som jag vet jag kan förändra utan att någon märker det, men som kommer att göra STOR skillnad för mig. Jättestor. Nu gäller det bara att samla kraft att orka förändra...här räcker inte ett par Red Bull eller en trippel espresso...nej, här måste det till andra saker. Jag vet inte vad som kommer att krävas, men med tanke på att jag är en näst intill dumdristigt envis och viljestark person så är nog min största utmaning att veta åt vilken håll jag skall rikta min energi. Det tänker jag ta reda på, och det ska ske nu. Egenterapi på högsta nivå, kosta vad det kosta vill.

När jag åker på semester om en månad ska min lillebror få en ny syster som sällskap. En syster utan hjärnspöken, svackor och negativa tanketrassel. Så det så.

Live life, not only survive it!

♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Bilden är från Norr Mälarstrand imorse...underbara vinter!

Höstens hittills regnigaste dag...

...och då passar jag på att springa ett halvt marathon. Perfekt.

Förutsättningarna var ju, minst sagt, sådär. Somnar hemma i soffan med en filt dragen över huvudet efter en grå och tung dag på stan. Väcks av mamma en dryg timme innan start. Löparkläder på i slow motion...vill inte. Det regnar. Jag är trött. Snälla, säg att jag slipper.
Fryser redan när jag kommer utanför dörren...vad håller jag på med? Videobutiken lockar som aldrig förr...kan jag inte bli hastigt förkyld?
Lillebror lika opeppad, vi står i busskuren med redan genomblöta skor och strumpor, intalar oss själva att "det slutar säkert regna och man blir ju varm så fort man har kommit igång". Hej å hå.
Framme i Kungsträdgården. Folk söker skydd mot regnet i tunnelbanan. Great. Det fullständigt öser ner, max 10 grader varmt. En halvtimme till start. Att ta av sig överdragskläderna är inte det skönaste man har gjort den här veckan. Say no more.
Går mot startfållan, totalt genomblöta innan vi ens kommit halvvägs. 20 minuter till start, sedan 21 kilometer löpning. Jippi - what a way to spend a rainy Saturday! Min drömgräns på 1.45 säger jag här officiellt good bye till, är glad om jag fixar det på två timmar. Boring!
Startfållan. Öppnar en varsin Red Bull. Lillebror gäspar. Varför gör vi det här? Jag ber om ursäkt för att jag gav honom detta i julklapp förra året. Stackars lillebror, tränat 4 kilometer löpning, aldrig sprungit såhär långt i hela sitt liv. Det enda som piggar upp i starten är kommentatorns totalt katastrofala engelska...hur kan man översätta startgrupp till "startgrapp"? Det är kallt, det är blött, det är inte kul någonstans.
Men så händer något. Jag säger "hej då" till bror, trycker igång min iPod, sen går startskottet. Fötterna är lätta, jag glömmer regnet och utan att hinna reflektera över det är jag faktiskt på väg att springa min första halvmara. Jaha, då kör vi då.

Har ett par ofokuserade kilometer till en början...hittar inte andningen och det är inte jättekul att springa, men inte heller jobbigt på något sätt. Springer i ett oidentifierbart töcken bara.
Mellantidsdags efter 5 kilometer. Drygt 23 minuter. Heja mig - det här går ju bra! 16 to go...
Plötsligt känner jag hur benen börjar springa helt själva, jag följer bara med.
10 kilometer. Drygt 47 minuter. Är det smart att ligga nära sitt rekord på milen när man har en mil kvar? Ingen aning, men mina ben verkar tycka att det är helt ok.
En deciliter sportdryck, första vätskan. Häller i och för sig hälften över tröjan, så jag dricker väl i själva verket en klunk. Vem blir ens törstig av att springa i ösregn?
15 kilometer. Har just gjort high five med min kära vän på Söder Mälarstrand, fått ett obeskrivligt lyckorus och skrikit "jag är så jävla pigg!", till några trötta stackares förtret. 1.11. Det går lite för bra det här...förstår ingenting.
Bananutdelning efter 17 kilometer. Tar en, håller i den i 500 meter och frågar sedan mig själv hur sugen jag är på att äta en kladdig frukt för tillfället? Inte alls faktiskt. Spelar basket med mig själv och prickar en soptunna en bit bort.
Power Bar-utdelning strax innan 2 mil. Vem, VEM, vill tugga på en chokladbit nu? Vi är ju snart hemma!
20 kilometer. Är det möjligt att det bara är EN kilometer kvar? En??? Klockan står på 1.35!?
Den sista kilometern är helt underbar! Jag glömmer totalt bort att det regnar, att min högra stortånagel skriker och att benen börjar kännas lite tunga. Jag ökar för varje steg och springer om alla. Blir verklligen inte omsprungen av någon. Lovely!
21 kilometer. 98 meter upplopp. Spurt! Känner mig inte ens trött. Vinkar till mamma som inte hinner ta sitt planerade målfoto, trots att kameran är påslagen och klar.
MÅL - skylten får mig att bli helt lycklig i hela kroppen!

21098 meter. 1.40.18.
Jag har överträffat mig själv. Jag är stolt, och jag står för det!

Lillebror. Värt ett kapitel för sig.
Har inte tränat på flera år, började för tre veckor sen. Löptränat 4 (FYRA) kilometer. Hans kollegor sa 2.15, alternativt brutet lopp. Själv hade han som mål att klara det på 2 timmar, men trodde det inte innerst inne. Jag trodde i ärlighetens namn att han skulle få det svårt med 2 timmar...
Men vad hände? Han låg bara 7 minuter efter mig efter en 10 kilometer, såg inte ens trött ut strax innan 15 och gick i mål på ofattbara 1.54.19! Blev helt tårögd när han kom mot upploppet, världens stoltaste syster!
Hans höfter värkte, fötterna skrek och han låg nästan aldrig under 180 i puls, ändå gav han inte upp.
Han är lördagens stora hjälte!

Ibland blir det inte som man tänkt sig...

...som idag t.ex.

Min fasta plan var att efter jobbet uträtta ett par små ärenden på stan, sen åka direkt hem och, för ovanlighetens skull, ta det lugnt i soffan. Kände mig ovanligt seg och avslappnad i kroppen. Bra, tänkte jag. Äntligen kan jag förmå min kropp att sitta stilla en stund.

Så hur gick det?

Ut på stan, mina ärenden avklaras enligt planen. Hem på en fullsatt buss, vilket gör mig ännu mer seg. När jag kommer hem händer dock någonting...hittar en Red Bull i kylskåpet, sveper den, känner hur min kropp helt utan min hjärnas inblandning drar på sig löparkläder och knyter på sig skorna. Springer, eller snarare flyger, 9 km på nära rekordtid, springer hem och städar lägenheten och börjar sedan laga mat. Inte en tillstymmelse till trötthet. Soffan står och undrar vad som hände? Vilket svek! Duschar så snabbt att jag knappt hinner bli blöt, måste ju bli klar innan quinoan på spisen! Ut, fixar världens godaste middag och inser att klockan knappt har rört sig sedan jag kom innanför dörren. Äter med andakt.

Nu sitter jag här i min förvånade soffa och förstår ingenting. Vad hände? Varför gör hjärnan och kroppen sådana lappkast ibland? Tänker inte lägga någon energi på att hitta ett svar, mår bara så fantastiskt bra och ska snart lägga mig under mitt täcke innan den känslan försvinner.

Dröm sött...

xxx