Rollercoaster

Det finns minuter när jag känner mig ganska stark i allt det som har hänt. Mormor har det bra, hon finns här hos mig för alltid och hon har inte ont längre.

Men så ser jag hur hon njöt av att få åka iväg på sina båtresor med mamma...

 ...hur hon utan protest ställde upp på bild trots att frisyren skvallrade om en tupplur...
(själv kallade hon sig själv för "barktroll" när hon var rufsig i håret...ingen vet fortfarande vad det var...)

 ...hur min brors vänner även var hennes... 

.

 ...hur busig hon var...

 ...hur smittande hennes leende fortfarande är...

...och jag går fullständigt sönder.

Foton: Privata.

Stickning och tårar

Började första sjukdagen med att sova tills jag vaknade av mig själv...otroligt skönt att inte behöva ställa klockan och gå upp klockan 5, även om 7 kanske inte låter som någon vidare sovmorgon för de flesta...

Efter frukosten plockade jag fram min stickning som har legat orörd sedan i vintras, gjorde en kopp té och satte mig i soffan för att titta på reprisen av Spårlöst från igår. Bara en liten stund in i programmet kunde jag dock konstatera att det bara var att lägga undan stickningen. Att försöka sticka när tårarna forsar nedför kinderna är nämligen ingen bra kombination...omöjlig skulle jag säga. 

Oscar och hans bror åkte till Colombia för att leta upp sin mamma som adopterade bort dem 1981, och efter att ha lyssnat på Oscars föredrag i Göteborg för ett par veckor sedan anade jag hur viktigt det var för honom att hitta sina rötter. Även om jag inte känner Oscar särskilt bra så har vi en hel del gemensamma vänner, och varje gång jag har träffat honom har jag slagits av vilken otroligt varm människa han är. Det i kombination med att jag är otroligt känslig, att jag i vanliga fall är orimligt blödig när det kommer just till programmet Spårlöst, och att jag uppenbarligen hade ett och annat i huvudet som ville komma ut, gjorde att tårarna aldrig ville ta slut.

Var jag inte täppt i näsan innan så är jag det nu...men det är det värt. Skönt att starta dagen med en mental utrensning.

Foto: Privat. Min never ending halsduk. Premiär vintern 2010?

Att stilla ett elementärt behov

Jag efterlyste en film med gråtgaranti bland mina vänner på Facebook nu på kvällen. Ibland känner jag nämligen ett behov att "rensa tårkanalerna", som mamma brukar utrycka det. Idag var en sån dag, en dag när jag behövde något som kickade igång mina tårar. En sorglig film att kura ihop sig i soffan till.

Men det var då. Det var innan jag bestämde mig för att läsa klart boken jag började med för ett par dagar sen. Mitt behov är stillat. Alex Schulmans berättelse om sin pappa är verkligen oväntat gripande och berör mig mer än jag någonsin kunnat ana. Har ni inte läst den tycker jag att ni ska göra det. Nu.

Tårar. Massor av tårar.

Note to self: Titta inte på en gränslöst sorglig film dagen efter alkoholintag. Särskilt inte om du är en överkänslig person som har noll förmåga att släppa handlingen när filmen är slut, och dessutom ligger ensam i din soffa.
Jag har inga tårar kvar, och är nu ännu mer rädd för döden än innan. Smått skräckslagen inför faktumet att det tar slut en dag. Det bräckliga livet. Men det är en nyttig tanke, trots allt. En tanke som får mig att tänka. Reflektera. Värdera. Vilja.

God natt mina vänner...och ta hand om er och varandra.

När jag ändå redan var ledsen vågade jag mig in för att läsa om min kollegas familj och deras ofattbara förlust. Det är så fel, så orättvist och så vidrigt att jag fortfarande efter en dryg månad har svårt att ta in det. Det gör ont i mig, och jag skänker dem ännu en tanke och önskar att jag kunde göra något.