Ett 2010 utan löften

Nyårslöften. Otaliga mer eller mindre genomtänkta löften kommer att avläggas idag, och många av dem kommer med mer eller mindre ångest att vara brutna redan innan veckan är slut.
Jag tänker inte ge någon några som helst löften när klockan slår 00.00 inatt, utan istället bara njuta av sällskapet av min bästa vän, en hel hög med andra sköna människor och skåla i iskallt bubbel. Njuta av ögonblicket.
Dock har jag, precis som de flesta andra, ett fokus på saker jag vill uppnå nästa år. Imorgon bitti vänder även jag blad och ser ner på ett kritvitt, oskrivet (well...har redan en hel del roliga planer i min kalender som jag ska berätta mer om...) papper som skall fyllas med en massa härligheter.

Men jag ser tillbaka ett år. För ett år sedan befann jag mig mitt ute i Amazonas med min bror och en liten grupp sköna individer. Vi missade tolvslaget p.g.a. fascinerande eldflugor och skalbaggar som lyste grönt för att skydda sig mot fiender.
En person fångade mig mer än de andra, en person som jag fortfarande har kontakt med och som fortfarande inspirerar mig, trots det långa avståndet mellan oss. Jag i Stockholm, han i British Columbia, Canada.
Han delade i våras (i samband med min uppsägning från jobbet) med sig av en del av sin vishet, och hans ord kommer att bli mitt fokus nästa år. Små, och för många säkert självklara, ord på vägen. Självklara men ack så svåra att fånga upp om man har för bråttom genom livet. Jag har ofta det - bråttom. År 2010 kommer jag dock att göra allt för att bromsa lite, stanna upp och bli ännu bättre på att ta vara på nuet. Inte tänka för mycket på och bli stressad över det som ligger framåt i tiden, och försöka bli mindre nostalgisk bakåt. Inte leva imorgon eller grubbla över igår.
Leva idag. Fånga stunden. Vila i det som är här och nu.
Ett gigantiskt mål, men fullt genomförbart med fokus och närvaro, något jag känner att jag har skämts bort med mer och mer under den sista tiden. Jag lovar inget, men ska göra mitt yttersta...och det brukar räcka mer än nog.
Jag är redo för 2010 - bring it on!
Foto privat. Nyårsafton 2008. Min kanadensiske vän hos en shaman i Cuyabeno Rainforest, Ecuador.

Nyårsplaner - check!

Så var nyårsnöten knäckt - jag ska fira nyår med min bästa vän! (på en hemmafest hos en person jag ännu inte känner tillsammans med en massa för mig både kända och okända människor...kul!)
Det har gått två år sen sist vi firade in det nya året ihop, så det är verkligen på tiden...kan inte tänka mig ett bättre sätt att starta fantastiska 2010!
Vad ska ni hitta på?
Foto privat. Nyårsafton 2007. En bild säger mer än 1000 ord...no further questions.

ThOuGhTs...

Drömmer...vaknar skönt förvirrad. Tänker...längtar...undrar...flyger. Ler...glad...varför? Va? Det pirrar och känns liksom helt tomt på en och samma gång. Skumt.

Tankar irrar runt och hittar ingenstans. Kurragömma är liv...jag ler igen. I need you...then what? Just brush it off...eller?

Härliga, förvirrade söndag - livet är föränderligt, oförutsett och härligt!

Foto privat. Ett av många tänkande träd i Cuyabeno Rainforest, Ecuador...miss it!

Tomhet

Är det bara jag som känner att juldagen är lite vemodig?

Julen för mig är liksom tiden innan och sedan själva julafton. Mellandagarna känns bara onödiga och för min del kan det gärna bli nyårsafton (längtar!) direkt.

Tror att jag ska lyda kroppen, parkera mig i soffan med mina stickningar och bara vägra krypa ur mysbrallorna på hela dagen. Göra det bästa av situationen liksom.

Foto privat. Juldagen 2008 ägnades åt att underskatta den sydamerikanska solen som tydligen var rätt stark trots molntäcket i Quito...

Kontraster

För ett år sen fick en plastgran på Schiphol Airport i Amsterdam skänka mig lite julstämning. Mitt livs resa tog sin början och tre underbara veckor spenderades tillsammans med lillebror i Ecuador. Självklart blir jag otroligt nostalgisk när jag tittar på mina knappt 1300 foton från resan, men i år känns det verkligen så rätt att vara med familjen.
Sitter nu hemma hos min älskade moster med frukosten i magen och mår som en prinsessa. Barnen går runt i morgonrock och tofflor, lurviga katten sover på soffan och jag har ett totalt lugn i kroppen. Jag mår så bra nu.

Önskar er alla en underbar julafton, det är ni värda!
Foto privat.

Attraktion vs förälskelse vs kärlek

Lucia. Denna mysiga söndag som jag har börjat med luciamorgon på tv för att sedan krypa tillbaka till sängen och sova en stund till...en välbehövlig stressfri morgon.

För två år sen var min lucia inte lika mysig och rofylld. För exakt två år sen väntade jag på att min dåvarande pojkvän, sambo och kärlek skulle komma hem från en kul helg i Åre. Men jag såg inte fram emot det. Inte alls. Jag visste att det skulle bli vår sista dag som ett par, att vår saga, som jag en gång trodde skulle vara för evigt, skulle ta slut efter fem år. Tårar, smärta och lidande, men jag har aldrig ångrat mitt beslut och när jag går tillbaka ett år och läser vad jag skrev då känner jag att jag fortfarande känner samma sak. Det var ett svårt beslut, men det jag har fått har vägt upp det flerfaldigt.

Varför tog det slut? är det fortfarande människor som frågar. Ja, varför? Mina känslor var inte de rätta på slutet, något fattades. Jag älskade honom, men jag var inte kär. Jag kände mig trygg med honom, men attraktionen fanns inte.

Har pratat en del med en vän om alla dessa känslor och vad de står för.

Hur vet man att man är förälskad? Är en förälskelse likställt med att vara kär? Kan en attraktion kännas som en förälskelse? Vad är en attraktion och när övergår den till kärlek?

Att bli pirrig av att vara nära en människa och känna en dragning till honom/henne är väl en ren attraktion? Men är det skillnad om det samtidigt flyger omkring fjärilar i magen när personen är närvarande, eller kan det fortfarande "bara" vara en attraktion?

Om man dessutom trivs rent intellektuellt i hans/hennes närhet, känner sig varm inombords och har väldigt kul ihop - är man förälskad då?

Om man blir glad av ett samtal eller sms från personen i fråga och känner att man kan sitta i timmar och diskutera allt och inget - vad står det för?

Att bli attraherad av en människa tror jag händer alla flera gånger under livet, oavsett om man är singel eller i ett stabilt förhållande. Attraktionen till andra kommer alltid att finnas där, med det inte sagt att den kommer att övergå till något allvarligare än så.

Men när övergår attraktionen till en förälskelse? Och hur känner man skillnaden på en spontan och plötslig förälskelse och att man faktiskt är kär?

När har man träffat rätt? Är det när attraktionen och förälskelsen blir ett och skapar kärlek?

Hur vet man att kärleken är borta? Är det när attraktionen och förälskelsen har falnat och enbart tryggheten är kvar och totalt har tagit över?

Härliga lucia...tack för att du får mig att fundera över livets största gåta.

Foto privat. Kalifornien 2006. Här var jag garanterat både kär, förälskad och attraherad...allt på en gång.

Boyband nostalgia...

...och jag låter bilderna från igår tala för sig själva.

Upplevde Backstreet Boys från en "hyfsad" plats, minst sagt, och jag log hela vägen hem. Jag kommer förmodligen aldrig att få nog av boybandkonserter, punkt slut.

Foton privata.

...~*~?~*~...

Det snurrar. Big time.
Foto privat. En av många vackra kreationer vid Häringe Slott...

En smärtsam timme med chefen

"Jag vill fokusera på baksida axlar och rygg" sa jag.

"Ok" sa han.

Fokusera betyder tydligen inte samma sak i allas huvud. Är man PT står det uppenbarligen för att döda.

Idag har jag upplevt jag mitt livs värsta mjölksyra i ländryggen, och imorgon blir det förmodligen rullstol till jobbet. Vilken tur att jag bara har två timmar träning inbokat på kvällen...

Konstaterat är iallafall att kombinationen tävlingsmänniska och en chef som är PT är förödande.

Man ska lära sig något nytt varje dag har jag hört.

Foto privat. Min stackars rygg...förlåt.

Kvalitetstid á la Helena

Sovmorgon.
Löprunda i solen.
Stressfri frukost med mamma.
Långsam shopping på stan.
Chokladfabriken.
God lunch.
Kramas med bästa vännen.
Trubbel i paradiset.
Salladsmiddag.
Promenad i kylslaget Stockholm.
Vin och drinkar i värmen på Musslan.
Bussresa hem med kiknande skratt.
God natt-sms från min bästa vän någonsin.

Min lördag var kvalitetstid rakt igenom. Söndagen har knappt börjat, men jag känner redan nu att den kommer att bli minst lika bra. God morgon!
Foto privat. Jag, mamma och C på Musslan. Den mest fokuserade bilden vi fick till. Hög nivå...not.

Äntligen!

Jag skulle ta en vilodag idag. Skulle ta en vilodag, that is. Men vem kan motstå löparskorna och ett Stockholm som badar i sol?
9 kilometer senare och med gröten i magen är jag nu mer än redo att ge mig ut i solen och göra stan med mamma. Senare möter vi upp C för bio, middag och ett glas vin.
Underbara lördag! Vad hittar ni på?
Foto privat. Solen hälsar på min balkong.

En underbar svensk film!

Tog tag i den här bakisdagen och drog på bio. Ensam i biomörkret med popcorn är bättre än ensam i soffmörkret utan popcorn.
Tänkte se Trubbel i paradiset, en tjejfilm utan krav på tankeverksamhet, men är glad att jag ångrade mig i biljettkön och valde Bröllopsfotografen istället. Alltså - vilken underbar film! Kjell Bergqvist briljerar som vanligt och Björn Starrin är helt klockren i huvudrollen. Värmländskan är bredare än någonsin och jag skrattade och grät omvartannat. Ni bara måste se den!
Nu är det dags att avrunda dagen, lägga sig en stund på spikmattan och sova några välbehövliga timmar innan klockan ringer strax innan 5. Imorgon är det måndag, en av mina favoritdagar!
Sov sött mina vänner...
Foto privat. Personalfest 2005. I bakgrunden Björn Starrin som var där och uppträdde med sitt band The Starboys - fantastiskt bra!

I need a stranger to tell me I'm beautiful...

Heather Novas texter i kombination med hennes sköra röst är det som gör henne till den underbara artist hon är, och igår fick hon mig att fälla åtskilliga tårar i Filadeldiakyrkan...många minnen och en massa känslor.

Heather och en enda musiker på scenen, alla låtar i fantastiska avskalade versioner och publiken satt smått paralyserad. Jag har inga ord som nog kan beskriva känslan när jag lämnade konserten, men jag kan säga att hennes nya skiva The Jasmine Flower kommer att gå varm här hemma i vinter. Ryser fortfarande av tanken på hur bra hon var igår.

Psst...konserten kommer att finnas att ladda ner som mp3 på hennes hemsida fr.o.m. ikväll...missa den inte!

Foton privata!

Men allvarligt talat...

...är det bara jag som tycker att huvudstaden är lite i kallaste laget just nu? Det är liksom sådär Stockholms-rått och kylan kryper innanför kläderna...
Har efter en mysig dag på stan lämnat kusinen i min lillebrors händer, och är nu hemma och mellanlandar innan konserten. Genomfrusen. Har tre lager kläder och en filt och ändå fryser jag.
Brukar titta på lite varma semesterbilder när jag känner mig såhär, det hjälper faktiskt att fokusera lite på solen när man själv känner sig som en istapp.
Hittade bilden som är tagen när det var varmare än jag någonsin upplevt, varken före eller efter. Gili Meno, Indonesien, våren 2007. Hetare än helvetet, en hel dags snorkling utan huvudbonad och en Helena med solstinget from hell var ett faktum. Grillad svärdfisk på tallriken som aldrig ens petades i. Ett helt dygn utan mat men med hög feber, kräkningar, svettningar, yrande och en orolig pojkvän som baddade mig med våta handdukar. Ingen aning om var närmaste sjukhus låg...men säg inte det till mamma och pappa. Som grädde på moset toppades natten med strömavbrott så att ac:n inte fungerade.
November i Stockholm är kanske inte så dumt ändå...i jämförelse alltså.

Memories...märkliga ting.

"Dina minnen kan ingen ta ifrån dig" sa min kloka kollega på lunchen idag, när vi satt och pratade om en resa jag gjort, och menade att man ska vårda dem ömt.

Så sant, och så härlig känsla att mina minnen är verkligen mina och de kommer jag alltid bära med mig. Men tanken lämnade mig inte på hela dagen, och efter att ha funderat lite över hans ord känner jag att det är på gott och ont, det här med minnen.

Visst är det underbart att komma ihåg sanden mellan tårna på Koh Phi Phi, den vidunderliga utsikten över Kinesiska Muren, morgonpromenaderna i Tunisien med min bästa vän eller en kall mojito med lillebror ute i Amazonas....men de andra då? De minnena som inte är lika sköna och pirrframkallande?

Alla kalla tårar som aldrig kommer att ta slut, besvikelserna som ätit mig inifrån men blivit mätta innan de nått hela vägen ut, knivarna som sakta försökt hacka sönder min själ men aldrig lyckats förstöra den, eller saknaden efter det man inte hade och aldrig kunde nå? Vad är de minnena bra för kan man stilla fråga sig? Kan man inte bara radera dem...eller är det kombinationen vi behöver för att forma fenomenet människan?

I mitt fall tror jag att blandningen av mina minnen har format en människa med ett smått överdimensionerat hjärta...kanske lite för stort för mitt eget bästa ibland. Men jag bjuder på det, och delar gärna med mig till den som är mottaglig och förstår värdet av det.

Mer än gärna faktiskt.

Vilka är era starkaste minnen - goda som onda?

Foto privat. Med moster mitt i en av många skrattattacker under en underbar helg i London, sommaren 2008...ett minne jag sparar för alltid.

The best of Best of the Best

Det bästa med dagen, förutom att jag fick spendera den med min bästa vän, var...

...att Martin Lidberg (vilken fysik!) fick oss att brottas och skratta som små barn så att svetten forsade...och dessutom gav oss bra idéer för lite ny träning till hösten och vintern - jippi!

...att vi äntligen fick ett mysigt lunchbreak med framtidsplanering...

...och att lite saker fick följa med hem.

Guldskor från Reebok (tack Fitness Magazine!), goda téer från Yogi Tea och vackra saker med fina budskap från Kreativ Insikt, bl.a. en fin bok med texten "följ dina drömmar, de är ditt liv", där jag ska samla mina märkliga drömmar som ibland dyker upp när jag sover...och när jag är vaken.

En bra dag som är långt ifrån slut. Nu är det fokus på pyssel och mys här hemma för att ladda för en ny vecka. En bra vecka som ser mer än rolig ut i kalendern...berättar sen!

Kram på er!

Foton privata.

♥ Pappa ♥

Idag är det din dag. Jag längtar efter dig...varje dag.
Foton privata. Det händer inte mycket på 30 år...

Totally blown away...

Jag har inga ord för Williams Fitzsimmons första besök i Sverige någonsin, och hans spelning på Södra Teatern igår. Allt jag har att säga är magi, och jag hoppas att alla som har chansen går och ser honom på Storan i Göteborg ikväll.
Tänker inte ens försöka mig på att förklara känslan jag hade i kroppen när jag lämnade teatern.

"You will get all hairy" sa han.
"I don't care" svarade jag.
Inget skägg i världen hade kunnat stoppa mig från att visa denna underbara artist min spontana uppskattning.

Come back soon...please.
Foton privata.

Idag är ingen vanlig dag...

...för idag är det min älskade lillebrors födelsedag!
Det finns inga ord för hur glad jag är att du finns. Kärlek.
Foto privat. Nyårsafton 2008 firades in the middle of nowhere i gott sällskap...

Fryser ni precis som jag?

Försöker skicka lite värme till er alla genom att bjuda på en bild som jag hittade under gårdagens nostalgiska djupdykning bland mina foton...
Min älskade lillebror där världen är som vackrast.
Foto privat. Galapagosöarna, jan 09.